Rutan: Triss i tanter

Först sprack kavajfodret. Eftersom det var alldeles nylagat gick jag till skräddaren och klagade.

Han ursäktade sig med att det var ett dåligt foder.

Det var en dålig ursäkt av honom, skräddaren, yrkesmannen, proffset.

Samtidigt som en dam inträdde i skrädderiet försökte han med att man aldrig ska laga foder. Man ska byta hela fodret om det ska vara någon mening. Det erbjöd han sig göra till ett vänskapspris.

Jag sa att det på intet sätt försvarade hans lagning som krympt hela kavajen. Damen fnittrade.

- Krympt i garderoben, va

sa hon med försmädlig min och brast ut i ett flatskratt.

På bussen stod en uråldrig gumma som såg så bräcklig ut att jag ställde mig bredvid för att hon skulle ha något att falla på. Hon hade bara ett ben sa hon men ändrade sig och sa att hon hade två ben men det ena skulle opereras och det skulle hon få vänta på i två år. Hon hade också talat med Sophiahemmet som erbjudit henne en operation för femtiotusen.

- Men när jag ringde och ville ha operationen var alla platser upptagna av invandrare som lagts in gratis! Jojo!!

På nästa buss reste sig en kvinna, rusade bakåt bland sätena och skrek att hon hatade karlar som luktar raktvål.

Jag tog betäckning bakom Erik Saties brevbiografi och hamnade rakt på följande formulering:

"Vad annat kan jag göra än vända mig mot Gud och peka finger åt honom

Jag börjar tro att den gamle mannen är ännu dummare än han är mäktig".

OVE SÄVERMAN