Detta massiva utsläpp har tidigare varit omdebatterat och ifrågasatt. Men det har bevisligen inträffat, enligt mätningar som forskare från Ryssland, USA och Stockholms universitet nu presenterar.
Konsekvenserna för jordens framtida klimat kan vara betydande.
Klimatforskare finns av många olika sorter: sådana som främst arbetar med datamodeller, sådana som arbetar med rymdsatelliter eller gamla årsringar från träd, och sådana som framför allt sammanfattar och presenterar andras arbeten.
Och så finns det sådana som Igor Semiletov på universitetet Fairbanks i Alaska och Örjan Gustafsson från Stockholms universitet, och deras medarbetare.
Semiletov och Gustafsson tillhör sorten som reser ut i fält och mäter. De åker på äventyrliga expeditioner till otillgängliga områden längs Sibiriens kuster – trakter som är försummade av nästan alla andra forskare, men har avgörande betydelse för hur det ska gå med vårt klimat.
Den nya studien, som publicerades i veckan i tidskriften Nature Communication, har utförts inom ramen för programmet Swerus, som framför allt finansieras av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Resultaten visar vad som hände förra gången Arktis plötsligt blev mycket varmare. Det hände för ungefär 11 650 år sedan, när den senaste istiden släppte sitt grepp.
Temperaturen i vår del av världen hoppade upp fem, sex grader under loppet av några få år, kanske på ett enda år. Det bästa belägget för en så dramatisk klimatförändring är borrkärnor från Grönlands is.
Man vet också, tack vare sådana isborrkärnor, att halten av kol i luften, räknat som koldioxid, tog ett rejält kliv uppåt – från ungefär 190 miljondelar till 270 miljondelar.
Därefter låg koldioxidhalten under 300 miljondelar under hela jägarstenåldern, bondestenåldern, bronsåldern, järnåldern och under historisk tid. Tills industrialismens era inleddes, och vi människor började bränna av kol och olja.
På något sekel har vi lyckats få upp halten av koldioxid i luften till ungefär 404 miljondelar, vilket är det senaste mätvärdet när detta skrivs.
I år har mänskligheten äntligen lyckats bryta trenden, enligt nyheter som kom för en tid sedan. Det ser faktiskt som om vi inte längre ökar våra utsläpp av koldioxid.
Men våra egna direkta utsläpp är bara en del av problemet. Jordklotet har sina egna mekanismer, som kan försvaga eller förstärka effekten av våra åtgärder.
Just i arktiska trakter finns förstärkande effekter som är särskilt bekymmersamma.
När stora mängder snö och is smälter, och ersätts med mörkt hav och mörka klippor, förändras underlagets förmåga att kasta tillbaka solens strålar. Det bidrar till uppvärmningen.
Och när permafrosten tinar upp frigörs kol som legat bundet i frusna jordlager. Det rinner ut via floderna till havet, och det går direkt ut i luften. Till stor del i form av metan, som är en betydligt mer kraftfull växthusgas än vad koldioxid är.
Nu ska vi inte måla fan på väggen. Än så länge stiger halterna av metan i luften ganska måttligt, och risodlingar i tropikerna är troligen en minst lika viktig källa som smältande permafrost.
Men Örjan Gustafssons och Igor Semiletovs nya studie visar att tinande kol från permafrosten är en potentiell källa till växthusgaser som man måste ta med i beräkningen.
Det frusna kolet i Arktis har värmt upp jorden förut. Risken är påtaglig att det ska hända igen.
Havstemperaturen i Norra ishavet är just nu fyra grader högre än normalt. Häromdagen låg temperaturen i luften under en period tjugo grader högre än vanligt för årstiden.
Med tanke på allt kol som ligger fruset i Arktis är det ganska obehagliga väderleksrapporter.
Det frusna kolet i Arktis har värmt upp jorden förut. Risken är påtaglig att det ska hända igen.
