Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 10:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/nyheter/karin-bojs-sagan-om-den-gulliga-lilla-kattmumien/

NYHETER

Karin Bojs: Sagan om den gulliga lilla kattmumien

Egyptiska mumier skördar nya framgångar i populärvetenskapen. I Stockholm strömmar besökarna till den nya utställningen på Medelhavsmuseet. Och i veckan öppnade en stor utställning på British Museum i London.

Denna vurm för det gamla Egypten och dess mumier har sina komplikationer. Hela egyptologin vilar på uppfattningen att man kan skära ut ett speciellt tidsavsnitt ur historien – 3 000 år före Kristus till 600 efter Kristus – i en specifik region. Det vill säga från de första hieroglyferna till muslimernas intåg. Som om inte egyptierna själva fick influenser från alla väderstreck. Som om historien i regionen skulle upphöra bara för att människorna övergick till islam.

Att en så stor del av det egyptiska kulturarvet numera finns på British museum, hos den forna kolonialmakten England, är inte heller oproblematiskt.

Och ett särskilt etiskt dilemma är om man verkligen ska visa upp döda människor för allmänheten – och behandla mumierna helt i strid med den trosuppfattning de själva hade.

Visserligen behöver vi inte längre linda upp bandagen. Vi kan titta på mumierna utifrån och in, bokstavligen ända inpå benen, tack vare tredimensionell röntgenteknik som bland annat har utvecklats av forskare i Linköping och Norrköping. Sådan bildteknik har en central plats både i den svenska och den brittiska utställningen.

Men frågan kvarstår: ska museer få visa upp en död människa? Är det tidsgränsen som avgör, och är den i så fall 2 000 år eller 500 år? Eller avgör ursprunget, om personen ifråga var en vit europé eller inte? Är det mer befogat om personen ifråga var anonym och namnlös?

Detta är frågor som museipersonal diskuterar livligt på sina möten.

De flesta mumier är inte anonyma. Oftast finns information om vad de hette, vad deras föräldrar hette och vad de hade för yrke.

Därför har Medelhavsmuseet frågat sina besökare om deras åsikter: Är det etiskt försvarbart att ställa ut en mumie?

Inte en enda besökare har haft invändningar mot att tre mänskliga mumier ingår i utställningen, berättar kuratorn Sofia Häggman för mig.

Däremot har ett tiotal besökare haft starka synpunkter på att det även ligger ett par kattmumier i montrarna. ”Helt oacceptabelt. De borde ligga på en kattkyrkogård”, löd en av invändningarna.

Oj, oj. De skulle bara veta hur egyptierna själva vördade sina katter.

Ända sedan katten började leva med människor, för över 10 000 år sedan, tycks den ha haft en status som helig. På Cypern, där de äldsta spåren av tama katter har hittats, verkar katterna haft till uppgift både att jaga möss i sädesmagasinen och att assistera shamanerna/ prästerna vid religiösa riter.

I Egypten, för 2 000-3 000 år sedan, drevs kattkulten till mer extrema former.

Herodotos, den grekiske historikern, var ett samtida vittne. Han har skrivit om karnevalen som hölls för att hylla kattgudinnan Bastet. Människorna gick i processioner, sjöng, spelade musikinstrument, strippade och drack kopiösa mängder vin. Och offrade till Bastet.

I gångarna under Bastets tempel har arkeologer hittat uppskattningsvis 300 000 döda katter.

Kattuppfödning för rituella ändamål var rena, rama industrin. Tempelbesökarna betalade för en katt. Då slog personalen slog ihjäl den – ofta genom att krossa skallen – och mumifierade den. Sedan kunde besökaren skänka kattmumien som en gåva till Bastet, och formulera sina böner och önskningar.

När kristendomen växte fram verkar kampen mot kattkulten ha varit en utmaning. Det kan förklara att många traditionella kristna sammanhang förknippar katten med Djävulen.

Men jag har en känsla av att kattkulten fortfarande lever och frodas, om än i moderna former. Se bara på alla kattbilder som sköljer över oss varje dag i sociala medier.

Jag är faktiskt inte förvånad över att museibesökarna månar mer om de döda katterna än om människors värdighet i döden.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt