Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Svenska värderingar rör sig i takt med Pridetåget

Vem har rätt att bära fjäderboa? Den frågan ställs på sin spets i dag när KD-ledaren Ebba Busch Thor tar steget ut i Pridetåget. Paradvägen är 4,3 kilometer och visar att det som kallas svenska värderingar kan för­flyttas rätt långt.

Naturligtvis skulle alla riksdagspartier ha ställt sig bakom tanken på alla männi­skors lika värde redan 1998, när frigörelseveckan i Stockholm förvandlades till Europride. Men för 18 år sedan hade majoriteten andra uppfattningar om vad mänskliga rättigheter omfattar. Homosexuella par fick inte gifta sig eller prövas som adoptivföräldrar. När Kristdemokraterna hyllade familjen var det självklart att konstellationen omfattade både mamma och pappa.

”Krossa KD:s homohat. Hacka Affe till oblat”, löd en ramsa från ett av de första Pridetågen. Den Affe som skulle massakreras var den dåvarande KD-ledaren Alf Svensson. Veteranerna i partiet har inte glömt, och det är ett skäl till att Ebba Busch Thors beslut att delta i paraden i år väckte så starka känslor.

Det var dock inte bara Kristdemokraterna som hade en knepig relation till Pridefestivalen i början. Sommaren 2003 bjöds den blivande moderatledaren Fredrik Reinfeldt in som invigningstalare. Det var ett beslut som retade upp både konservativa moderater och aktivister inom det som då kallades gayrörelsen. Profiler som Ecce Homo-fotografen Elisabeth Ohlson Wallin bojkottade invigningen.

”Jag är inte säker på att gayvärlden själv vet hur många borgerliga medlemmar den har”, sa Reinfeldt.

När han valdes till statsminister fick Sverige en borgerlig regering med två statsråd som lämnat garderoben: Miljöminister Andreas Carlgren var öppet homosexuell och migrationsminister Tobias Billström (M) öppet bisexuell. På parti­stämman 2007 sa Moderaterna ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning. Två av dem som skålade i rosa champagne över beslutet var Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé, i dag partiledare respektive partisekreterare.

Partier förändras, värderingar förskjuts. Det är något att begrunda sommaren 2016 när så många politiker försöker hitta uttryck för sammanhållningen i Sverige. För några veckor sedan stod slaget om svenskheten under politikerveckan i Almedalen. Just Ebba Busch Thor inledde sitt tal med en böljande blågul flagga som fond. Hon har motiverat sitt beslut att gå i Prideparaden med dådet mot en gayklubb i Orlando, i Florida, i juni. Mot bakgrund av masskjutningen vill hon markera att KD tar kampen för allas lika värde. Precis som med Reinfeldt för tretton år sedan har hennes besked kritiserats från flera håll. Häromdagen undrade en debattör i Aftonbladet om Pride nu är öppet för ”typ vem som helst”. Aktivisterna varnar för att kampen för förändring stagnerar, om alla släpps in.

Rätten att bära fjäderboa i en Prideparad är kanske inte självklar utan måste förtjänas: Stockholm Prides ordförande Christian Valtersson motiverar beslutet att välkomna KD i paraden med att Ebba Busch Thor personligen drivit på för att förändra Kristdemokraternas hbtq-politik.

Sverigedemokraterna är däremot inte välkomna. Det är tveksamt om partiledaren Jimmie Åkesson hade velat gå.Visserligen lanserar några så kallade Sverigevänner alternativa Pride Järva, med motivet att skydda homosexuella unga från förtryck i förorten. Den förre partisekreteraren Björn Söder refererar inte längre till Pride som ”det perversa homosexevenemanget”. Men SD-ledningen tycker fortfarande att den stora Prideparaden präglas av nakenhet och sexualisering.

”Kan man garantera att de obscena delarna försvinner, kan vi också överväga att delta”, sa Åkesson i juni.

Det är ett uttalande som öppnar för spännande gränsdragningar: Exakt hur hög får slitsen på transornas kjolar vara? Är det okej med en homosexuell man med uppknäppt skjorta, bara bringan inte blir bar?

Bortom ytligheterna finns mer allvarliga frågor. När statsvetarna ska beskriva den nya konfliktdimensionen i svensk politik hänvisar de ofta till begrepp som TAN (tradition, auktoritet och nationalist) och GAL (grön, alternativ, liberal). Sverige­demokraterna brukar placeras i den konservativa änden. Men när SD-sympatisörer utmålar växande islamism som det största hotet mot traditionella svenska värderingar – hur ska de då förhålla sig till feministernas och hbtq-rörelsens landvinningar? Är de framsteg eller avsteg från normen?

Efter vansinnesdåden i Orlando och Nice har många påmint om teorin om civilisationernas krig där ideologisk strid ersatts av kampen mellan det kristna västerlandet och islam. Den analysen har sina poänger men också nackdelen att den fastnar i en statisk världsbild. Civilisationer kan ju utvecklas. Kulturer och subkulturer likaså.

Tidigare i somras meddelade arrangörerna för en gayfest i ­Nyköping förresten att fjäderboan är hopplöst ute. Den kliar.