Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Viktor Barth-Kron: Det är inte ”svårt” – de vill bara inte välja

Centerpartiet och Liberalerna har tvingat fram en sista respit från sitt förmodligen oundvikliga öde. Snart är den också slut.

Om en utomjording från en planet med ett snarlikt politiskt system skulle nedstiga och betrakta den svenska regeringsbildningen skulle vederbörande förmodligen bli lite konfunderad.

”Jaha, 58 procent röstade alltså på partier som sade sig se människan Ulf som den lämpligaste regeringschefen. Dessa partier har nu dessutom avsatt den gamle chefen, som stöddes av partier med 41 procent. Vad är frågan?”

Nu vet vi svenska jordlevande att situationen är mer komplicerad än så, och att det har sina uppenbara skäl. Men kanske skulle det ändå göra lite nytta med en och annan inkvoterad utomjording i tv:s analyssoffor just nu.

Eftersom det talas och skrivs så mycket om det oändligt komplicerade läget finns det skäl att påminna om att det i grunden, åtminstone på kort sikt, är ganska enkelt. Det finns tre förslag på bordet. Alla är helt möjliga att genomföra, och något av dem kommer förr eller senare att hända.

Det första förslaget är att den majoritet som röstade bort den förra statsministern, de 58 procenten, ska utgöra bas för nästa regering. 

Den linjen företräds just nu bara av Sverigedemokraterna officiellt, men man måste ha bott på en mycket avlägsen planet de senaste åren för att inte höra att både Moderaterna och Kristdemokraterna har en liknande uppfattning. Egentligen.

Den andra linjen är att partier med sammanlagt 14 procent – Centerpartiet och Liberalerna – ska byta sida, och tillsammans med den vänstra sidans 41 procent bilda en ny, stark majoritet. Denna linje företräds med lust och iver av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och mer motvilligt av Vänsterpartiet (som ju inte direkt har något alternativ).

Den tredje linjen är att de fyra borgerliga partierna (40 procent) och Socialdemokraterna (28 procent) ska forma ett slags supermajoritet i mitten, och sinsemellan göra upp om både regeringsbildning och politik. 

Det här är den linje som nu vänds och vrids, både i debatten och i slutna sammanträdesrum. Det sker eftersom Centerpartiet och Liberalerna vill det, och som vågmästare får man lätt som man vill. I alla fall ett tag.

Linjen kommer förmodligen inte leda någon vart, och skälet till det är i grunden enkelt: Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vill vara med. Egentligen.

Både S och M kan förvisso se poänger med lösningen, men de upplevda riskerna är groteska: 

Om Socialdemokraterna i praktiken blir ett borgerligt alliansparti, vem samlar då upp en bred svensk vänster? Och om man inte längre kan rösta på Moderaterna för att slippa sossar i regeringen, vem ska man då rösta på?

Bägge partierna anar vad svaren kommer att bli. Ansvar för Sverige i all ära, men en partiordförande har ansvar för sitt eget partis existens också.

Om, eller när, den centerliberala linje 3 slutligen kör in i väggen, styrd dit i tyst men blocköverskridande samförstånd av S och M, återstår således linje 1 och 2. Om det inre trycket i Moderaterna samtidigt tvingar fram ett litet köttben till SD så kommer Centerpartiet och Liberalerna att tvingas göra det de försökt undvika i flera års tid: Att välja sida.

De liberala partiernas dilemma kommer då, lite spetsigt, kunna formuleras såhär:

Ska C och L stödja en borgerlig regering, som driver större delen av deras egen politik? Trots att den regeringen lutar sig mot SD, som man lovat att motverka?

Eller ska de i stället stötta eller sitta i ett i huvudsak rödgrönt regeringsprojekt, trots att ett sådant projekt sannolikt måste få godkännande från Vänsterpartiet – som man också lovat att motverka?

”Vad var frågan?” undrade utomjordingen.

Kanske gör vi också det om några veckor.