Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 19:14 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/pa-stan/den-begavade-mr-kinnaman/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
På stan

Den begåvade mr Kinnaman

Kontanter, kokain och kotlettfrillor.I kväll blir Joel Kinnaman superkameleonten JW med hela svenska folket när Daniel Espinosas ”Snabba cash” har biopremiär.

”Snabba cash”.En populärkulturell bomb som briserade mitt i 00-talets sargade folkhem. En nervig ”Stockholm noir”-skildring av gangster- och bratskulturen av Jens Lapidus. Sålde i sensationella 600 000 exemplar. Alla samhällsklasser slukade historien om torpeden Mrado, langaren Jorge och brat-wannaben JW.

Fyra år senare: Fredag kväll i Lilla Baren på hotell Malmen vid Medborgarplatsen i Stockholm. After work. Kontokort som rastas vid bardisken. Vitt vin i glasen. Soulmusik i högtalarna. McDonald’s neonskyltar på andra sidan Folkungagatan.

– Jag ”dödade” boken på en och en halv dag. Jag hade aldrig tidigare läst en sådan roman på svenska. Det var miljöer och karaktärer som jag kände igen från min egen uppväxt. Dagen efter bytte jag frisyr – även om jag hade lite för kort hår för att ha backslick. Jag var kaxig och sa till mina kompisar på skämt: ”Jag kommer att göra JW på film.” Då hade de inte ens sålt rättigheterna, så jag var den som först var engagerad i det här projektet, säger Joel Kinnaman med ett ironiskt leende.

Efter fyra månader i Los Angeles är Kinnaman tillbaka på hemmaplan, mitt i hjärtat av Bajenland. Han gör entré med ett knippe bruna pappkassar från Whyred i handen – fyllda med kostymer för premiärturnén i Stockholm, Göteborg och Malmö. I kväll blir han JW med hela svenska folket.

På gatan utanför Malmen raggar filmens JW svarttaxikunder på nätterna för att ha råd att sänka mäklarbrickor och snorta koks med sina stekarkompisar. Precis som alla oss andra blev Kinnaman fascinerad av Johan ”JW” Wahlström – denne svenske mr Ripley-figur från norrländska Robertsfors. En luspank Handelsstudent som är beredd att offra sin själ för att bli ekonomiskt oberoende på nolltid. Precis som bratsbruden Eva i Johan Klings ”Darling” är JW en produkt av ett 00-tal där pengar blev viktigare än människovärde.

– Ja, man kan se JW som en extrem symbol för hela samhällets strävan efter pengar som i sin tur leder till väldigt osympatiska handlingar. Hans livsval och ideal är ett resultat av en inre tomhet. Hans enda strävan är pengar och makt, inte att bli en bättre människa, förändra något eller hjälpa andra.

Han menar att ”Snabba cash” ligger närmare ”Gomorra” än ”Scarface”.

– Jag hade ett starkt behov av att se en svensk film om den kriminella världen som skildrar brottslingar som människor och inte som en grå massa av monster. Jag tror att det är viktigt att visa deras lidande och smärta – även om de begår onda handlingar. Men det är både fattigt och farligt att glorifiera den kriminella världen.

Fast mest fascineradär han över att få spela ännu en dubbelnatur efter Raskolnikov i ”Brott och straff” på teaterscenen och infiltratören Frank Wagner i TV 4-sviten om Johan Falk.

– Jag älskar att spela sammansatta rollfigurer som är skådespelare i sin vardag. Brando sa att man alltid ska ha en hemlighet inför publiken, och detta finns ju inbyggt i dessa roller så det är väldigt tacksamt.

Vid 30 års ålder är Joel Kinnaman en av Sveriges mest spännande yngre skådespelare, en yrkesman som kan vara både öm och rå, macho och mjukis, sårbar och stark. En man som får kickar av att både spela schack på internet och träna thaiboxning.

– Jag tycker själv att jag är ganska bred. Har lätt för att spela högstatus, dominant och aggressiv, skrämma folk fysiskt och psykologiskt. Men också osäker, skör och lättskrämd.

– Jag tror att alla människor till viss del uppfinner sig själva i mötet med andra. Men den jag-svaga JW gör det mer än alla vi andra. Han är en kameleont som är extremt bra på att få folk att känna sig bekväma. Jag har nog en del av detta i mig också. Men JW borde verkligen gå scenskolan – han skulle ha blivit mycket lyckligare, skrattar Joel Kinnaman.

Som tioåring speladehan lillebror till Lina Englund i tevesåpan ”Storstad”. Men det skulle dröja ytterligare tio år innan JK sökte sig tillbaka till dramatiken. Han kommer från en välartad medelklassfamilj på Södermalm i Stockholm, men romantiserade gangs­terkulturen. Hans tonår var stökiga med slagsmål, småkriminalitet, huliganbråk och hårda pappakonflikter.

– Jag kände mig betydligt mer bekväm i dessa kriminella miljöer än i överklassmiljö. Problemet var att jag ville hamna snett. Jag var så frustrerad och förbannad på mina föräldrar för att de gav mig så mycket kärlek och var så närvarande. Mina vänner hade alkoholiserade föräldrar och saknade uppbackning hemifrån.

Men i bakhuvudet gnagde det dåliga samvetet som gjorde att han hade inbyggda spärrar.

– Detta försvagade min ställning i gruppen. Jag tänkte till och med: ”Fan, att mina föräldrar inte är döda så att jag kan löpa linan ut.” När jag träffat några av mina gamla kompisar som i dag är kriminella säger de: ”Vi visste att du inte riktigt var som vi.”

Han är fortfarade fascinerad av hur den manliga gruppdynamiken fungerar, älskar Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” för att den sätter fingret på mekanismerna.

– Känslan av att vara del av något större är en otroligt stark och primitiv kraft som jag upplevde när jag slogs efter fotbollsmatcher. Men numera tar jag det lugnt på Södra läktaren, ”Gubbläktaren”.

Skådespeleriet blev ett slags vändpunkt. Inspirerad av kompisen Gustaf Skarsgård sökte Kinnaman till Scenskolan som 20-åring. På fjärde försöket kom han in. Han minns fortfarande den berusande känslan av att gå in i en roll på riktigt – att tappa bort sig själv men samtidigt ha full kontroll.

– För första gången i livet kände jag att detta var något jag skulle kunna bli riktigt bra på.

Under tiden på Scenskolan gjorde han roller i ”Den osynlige”, ”Hanna med H”, som pretentiös gitarrkille med Ulf Lundell-komplex i Ulf Malmros ”Tjenare kungen”. På scenen fick han sitt stora genombrott som Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff” på Backa­teatern i Göteborg. Parallellt spelade han rollen som ömsint polis som blir kär i en heroinist i Beata Gårdelers ”I skuggan av värmen”.

Numera har han både manager och agent i Los Angeles. Under de senaste månaderna har han sökt jobb i drömfabriken. Det var hyfsat nära att han fick en roll i Kenneth Branaghs filmatiseringen av Marvelhjälten ”Thor” – i konkurrens med bland andra Alexander Skarsgård och Josh Hartnett. Fast det var riktigt nära ögat att han knep en roll i ”Mad Max 4”. I slutet spöades han av ”Bronson”-skådespelaren Tom Harley.

– Tom Harley! När jag fick reda på att jag varit på samma provfilmning som han tänkte jag: ”Fuck, I’m doing good!”

Säger Joel Kinnaman. Naturligtvis med perfekt amerikansk accent.

Nicholas Wennö

nicholas.wenno@pastan.nu

Läs recensionen på nästa sida.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt