skivor

Grand Tone Music

Grand Tone Music

(MVG/MNW)

Det är basen som har försvunnit och ersatts av elorgel, men man kunde tro att det var elgitarren. Så mycket har uttrycket förändrats, ljudbilden tonats ner. Förändringen är enbart till det bättre.

För ett par år sen var Salt en hård, kantig rocktrio med sångerskan och gitarristen Nina Ramsby i mitten. Debutalbumet gav ett mindre genombrott i Sverige och väckte icke obetydliga reaktioner i USA.

De flesta band skulle i det läget satsa på en hägrande USA-karriär, Salt valde att lägga av. I stället återuppstod två tredjedelar av bandet under annat namn, med annan sättning och en annan sorts musik, men med samma Nina Ramsby i mitten.

Varken Salt eller Grand Tone Music vill göra henne till stjärna, "alla i bandet är lika viktiga" säger de och ger intervjuer i grupp. Men det är svårt att inte uppfatta henne som avsändaren bakom dessa mycket personliga sånger, i jagform, som nästan alla tycks handla om förhållanden som tagit slut.

Texterna talar om saknad och längtan, ånger och ömhet. Nina Ramsby sjunger nedtonat och konstlöst, kanske sakligt är ett bra ord, ändå kan fortfarande en liten likhet med PJ Harvey skymta förbi. Hon tar sällan i, men man hör att hon kan.

På samma sätt håller musiken igen. Sättningen gitarr-orgel-trummor saknar inte resurser att kräma på, men mest handlar det om skimrande vemod i långsamt tempo. I inledande "Hands" kan man ana Nirvanas "Lithium", annars går associationerna längre tillbaks, till en tid när orgeln var ett vanligt rockinstrument och formerna hölls friare.

Kanske är det lättare att frångå de vanliga mallarna när man byter instrument, här adderas countryrock och tretakt till mixen, utan att det verkar särskilt märkvärdigt. Dessutom är det skönt att få höra andra klanger än de vanliga, slippa syntar och dominanta rockgitarrer.

Salt var inget dåligt band, men Grand Tone Music är något annat och större. De har hittat en alldeles egen nisch, utan att låta krystat en sekund. Må de leva länge.

NILS HANSSON

+++

Backyard Babies

Total 13

(MVG/MNW)

Ända sedan Hellacopters gjorde entré på den svenska rockscenen har den spenslige smålänningen Dregen spritt medial förtjusning vart han än dykt upp.

Han har blivit en av de där människorna som är med på så många ställen att man till slut glömmer vad han egentligen gör och varför. Själva fenomenet att en piercad, sminkad rocker med flottigt hår låter som Karl-Oskar i "Utvandrarna" har uppenbarligen vägt tyngre än det faktum att Dregen kan leverera synnerligen kompetent "jag skiter i allt"-rock.

Anledningen till att han hamnade i The Hellacopters heter Backyard Babies -Nässjöbandet där han spelar gitarr och sjunger. Efter att ha släppt sin debut "Diesel & Power" 1994 kommer nu, efter ett flitigt turnerande, uppföljaren "Total 13".

Förutom en del svårsmält rockposering (textrader som "I dont need no family just a big fat check of royalties" eller " ... you got triple-sixes in your head" och ovanan att räkna in på engelska; "One, two, three, four!"), är "Total 13" en av de tyngsta svenska plattorna på länge. Framför allt har Dregen och hans låtskrivar- och sångarkompanjon Nicke Borg ett utpräglat och utvecklat sinne för melodier. Melodier som gör slamret, dunket och den distade betongväggen till mer än ett självändamål. Som gör det hårda mer effektfullt utan att för den skull dra ned på intensiteten en sekund. Ingen låt är längre än tre och en halv minut.

"Total 13" visar på ett överraskande bra sätt att receptet Ramones, Sex Pistols, Stooges och åttiotalsglam inte alls behöver betyda tråkretro. Och att man faktiskt kan rocka hårt, trots att hela bandet låter som Karl-Oskar.

Kalle Dixelius

+++

Guillaume

Dumanoir m fl

Orkestersviter från 1650-60.

Jordi Savall och Le Concert

des Nations

(Auvidis)

1600-talets franska musiker var sena att ta efter den tidiga barockens nymodigheter. Det starkt emotionella och oroliga formspråket som utvecklades i Italien stred mot den franska aristokratins klassicistiska estetik. Musiken skulle vara behärskad och sinnligt dekorativ, efter mönster tagna från höviska dansformer och versmått. Vid det franska hovet, liksom vid det engelska, dröjde renässansens ideal kvar lång fram till slutet av 1600-talet. Den orkestermusik som skrevs i mitten av århundradet ägde ringa självständighet och var vanligtvis kopplad till de så kallade ballet de cours - en vagt dramatisk dansteaterform med rötter i 1500-talet. Jordi Savall och Le concert des Nations presenterar nu ett lyckligt urval orkestersviter från denna på skiva relativt orepresenterade era. Intressant ur svensk horisont är den också eftersom tyngdpunkten ligger på ett par sviter av Guillaume Dumanoir (1615-1697), varav den ena, en 18-satsers "Suite du ballet de Stockholm", är sammansatt av manuskript från Duben-samlingen i Uppsala. Den härstammar från Drottning Kristinas ambitiösa import av fransk musik och musiker under 1650-talet då Dumanoir innehade chefsjobbet för Europas första permanenta orkester - "Vingt quatre violons du Roi". På så sätt fick Sverige kontakt med en reportoar och ensemble som med sin unika sammansättning (ett flertal stämmor var dubblerade vilket gav en ovanligt massiv klang) gick i täten för samtidens orkestermusik. Att vissa långsamma satser har en melodik som påminner om det vi långt senare kom att kalla för "svensk viston" är inte överraskande.

Som så ofta i fransk barockmusik är karaktären sammansatt av det höviskt sofistikerade och det folkligt musikantiska. Savall, som sysslat mycket med renässansens folkliga influenser, är idealisk för att träffa denna brytpunkt med sin sensibla och spontana spelstil och sina uppfinningsrika orkestreringsidéer. Det ger orkesterns musiker goda tillfällen att utmärka sig. Inte minst teorbisten Rolf Lislevand som får briljera i en sanslös "Hungaresca" och i ett knäckande vackert ackordspel i en stråkfantasia över Orfeus tårar.

MARTIN NYSTRÖM

+++

Edward Elgar

Violinkonsert

Kennedy/City of Birmingham Symphony Orchestra under Sir Simon Rattle

(EMI)

Elgars violinkonsert är en kärlekshistoria, skriven på kod. I likhet med tonsättarens andra symfoni, som skrevs ungefär samtidigt, bryter passionen igenom Elgars i övrigt blott alltför kontrollerade tonspråk, något som upphovsmannen - motvilligt förtjust - noterade: "awfully emotional! too emotional, but I love it".

Violinstämman får också sjunga, gräla och snyfta på ett sätt som låter ana en ställföreträdande röst. Elgar själv hade knappast kunnat formulera sin längtan och plåga på detta sätt; han var visserligen violinist och hade i ungdomsåren haft solistambitioner men enligt uppgift lär hans spel ha varit "torrt och hämmat".

Torrt och hämmat spelar inte Kennedy, och det gjorde han inte heller för tretton år sedan, då han ännu bar förnamnet Nigel och fick ett internationellt genombrott med just denna konsert. Mot bakgrund av Kennedys tumultartade karriär, som gick i den tilltagande excentricitetens tecken och nådde sin klimax för några år sedan då han på bästa rockstjärnemanér slungade hotellmöblemanget ut genom fönstret, så tycks inte mycket ha skett vad gäller ton och frasering. Det lilla som märks av större utspel i tredje satsens stora kadens lägger heller inte till så mycket, och Vernon Handleys dirigentinsats på den äldre inspelningen är på intet vis underlägsen Sir Simon Rattles på den nya. Inte ens ljudkvalitén är bättre, vilket dock inte innebär att den skulle vara dålig. Det som vid en jämförelse talar för den nya skivan är en habil men inte sensationell tolkning av Vaughan Williams "The lark ascending".

För att det jämngoda inte ska bli det godas fiende bör det sägas att den nya skivan visar att Kennedy fortfarande är en violinist att räkna med. Den som dömer honom efter håret gör sig själv en otjänst.

THOMAS ANDERBERG

+++

Eric Matthews

The lateness of the hour

(SUB POP/WARNER)

Det verkar närmast subversivt. Eric Matthews är en prydlig kille med trumpet som huvudinstrument, som skriver raffinerade sånger och sjunger dem med vek röst, utan ett uns av rock’n’roll-attityd.

Honom hittar man på Sub Pop, skivbolaget som är synonymt med grunge och skräpig rockmusik från nordvästra USA. Bolagets vanliga stamkunder måtte sätta i halsen. Sådant är alltid skoj.

Frågan är dock om inte Eric Matthews är den största talang Sub Pop har kontrakterat på senare år. Debutalbumet "It’s heavy in here" från 1995 visade ett osedvanligt stort löfte, denna uppföljare skruvar upp det ytterligare.

Han är en udda figur, verkar knappt komma från rockens värld alls. Man anar en förtjusning för Burt Bacharach och Brian Wilson, ädelschlager och överdådiga orkestreringar.

Men till skillnad från många som drar åt samma håll finns inte minsta antydan till kitschighet hos Eric Matthews, han menar allvar och det hörs. Han lyckas dessutom undvika det översöta, trots stråkar och cocktailtrumpeter, mjuka melodier och snälla röster.

Ängslig verkar han inte, eller rädd för stilbrott. Till exempel har han satt samman en 15 personers stråk- och blåsorkester, som medverkar på sex av låtarna, men aldrig i sin helhet. En vindlande, psykedelisk elgitarr är också flitigt förekommande.

Sällan möter man ny rockmusik som är lika uppenbart arrangerad, och där arrangemangen sinsemellan tillåts vara så olika. Ändå spretar inte helhetsintrycket särskilt, den andlösa, viskande sångrösten och de delikata melodierna är genomgående. Liksom den lätta, luftiga atmosfären.

Det är ambitiös musik, på gränsen till pretentiös, med en bildningsnivå långt över gängse gitarrock. Men den koketterar inte, försöker inte briljera. Eric Matthews gör intelligent musik, inte smart. Den skillnaden är viktig.

NILS HANSSON

Nässjöbandet Backyard Babies kommer nu med en uppföljare till "Diesel & Power" - "Total 13".

Foto: mikael eriksson

Edward Elgar, 1857-1934.