Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 18:49 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/pa-stan/tantos-nya-scen-pa-klassisk-mark/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
På stan

Tantos nya scen. På klassisk mark

Tantolundens friluftsteater återuppstår med klassikern "Annie från Amörrika". Teatern invigdes för 75 år sedan, men storhetstiden inföll när Gideon Wahlberg, "Norrköpings Shakespeare", tog över rodret med "Söderkåkar" 1930. Han, Julia Caesar och Rut Holm blev den trio som förde Tanto till ledningen bland Stockholms friluftsteatrar. Framför allt lever Julia Caesar kvar i minnet som den största stjärnan. Inte minst för hennes försök att med kraftfull stämma överrösta tågen, som passerade alldeles intill scenen.

+++

Att Tantolundens friluftsteater en dag skulle återuppstå är det väl ingen som har trott, men många hoppats på.

I morgon, lördagen den 28 maj, sker det. Spelplatsen är visserligen ny, Tantolundens Wärdshus i hörnet av Ringvägen och Ekermans Gränd, men tågen går lika nära scenens stugknut som förr och myggorna kommer säkert.

Pjäsen är en 50 år gammal Tantoklassiker, Sigge Fischers "Annie från Amörrika", där Julia Caesar hade en av sina paradroller. År 1965 fick hon ett nytt stort genombrott med titelkupletten i "Hylands hörna". Melodin var "Yankee Doodle Dandy", texten var skriven av Charles Henry (Henry Henrud), och 80-åringen sjöng med en schvung som ledde ända fram till Svensktoppen.

Söders färskaste teaterdirektör och regissör heter Lena Celander, en teatervetare med ett förflutet i Riksteatern och Jordcirkus. För fem år sen flyttade hon till Tanto och det var då hon började drömma om att återuppliva den gamla "buskisen", som hon hellre vill kalla "folklustspel".

Med åtta skådespelare och ett litet bidrag från kulturarbetarförmedlingen, tänker hon trotsa regn och tåg. Tågen kan man överrösta med hjälp av mikrofoner och högtalare och vid regn får man hoppas på en tålig och paraplyförsedd publik.

- Money är inte det viktigaste här i världen, säger Annie i pjäsen, och direktör Celander är nog glad och tacksam om hennes teateräventyr går runt. 300 sittplatser finns och det är viktigt att det blir fullsatt, för biljettpriserna är lägre än på bio. Torsdag kl 19, lördag och söndag kl 17 ska man spela under juni och juli. Däremellan ges abonnerade föreställningar. Men en stor del av ekonomin hänger på annonserna i programmet. Och så hoppas man på stödmedlemmar i Tantolundens teaterförening.

+++

AV THORLEIF HELLBOM

För 75 år sen, just mellan hägg och syren, invigdes Tantolundens friluftsteater. Den låg strax bortom fotbollsplanen, i en svacka mellan bergen, och sträckte sig ner mot järnvägen. Teaterdirektören Pierre Fredriksson annonserade att man hade 1 000 sittplatser och lika många ståplatser. Men några bänkar fanns inte det första året, publiken fick slå sig ner på grässlänten.

Sceneriet var ett par små stugor, en sjöbod och en hönsgård. Med några små förändringar skulle det se likadant under fyrtiotre säsonger. Pjäsen, en "lantlig paschasa", hette "När byskräddarn och byskomakarn gifte bort sin pojke". Den var skriven av Björn Hodell, en erfaren teaterman som visste hur lustspelsveven skulle dras. Skräddaren spelades av Sigge Fischer, som skulle komma att skriva många pjäser för Tanto.

När säsongen var slut i september kunde teaterdirektören belåtet räkna ihop 90 000 kronor. Men trots detta lyckades han inte betala skådespelarna deras löner och året därpå övergick kontraktet till Skådebanan, en publik- och turneorganisation, som var föregångare till Riksteatern. I Skådebanans medlemsblad myntades uttrycket "buskteater", som med tiden fick en klang av sämre sortens teater, vilket det oftast inte alls var.

Dagens Nyheters Oscar Rydqvist, som år efter år kärleksfullt recenserade föreställningarna på Stockholms friluftsteatrar, skrev en gång: "Var sak ska bedömas efter sin art, och kunde de svenska dramatikerna i den högre skolan sitt jobb så bra som Gideon Wahlberg, vore det förvisso ingen fara med den svenska dramatiken".

Gideon Wahlberg, "Norrköpings Shakespeare", författaren till skärgårdsvalsen "Svinnsta skär", hade varit chef för Arbisteatern i Norrköping. Sommaren 1921 gjorde han sin entre på Tantos scen i "Halta Lena och vindögda Per". Efter att ha avlyssnat Söderpubliken under ett par säsonger som skådespelare, presenterade han år 1924 sin första Tantopjäs, "Äventyr vid kolonistugan". Han skrev 25 folklustspel, 19 av dem uppfördes i Tanto. Genom film och TV har flera av dem blivit kända för sentida generationer.

Storhetstiden började 1930 med Gideon Wahlbergs "Söderkåkar". Huvudrollen hade Julia Caesar, Rut Holm spelade en velig och kärlekskrank piga. Med denna trio tog Tanto ledningen bland Stockholms friluftsteatrar.

Den 20-åriga Julia hade 1905 debuterat i en Emil Norlander-revy på Kristallsalongen, där hon spelade "Dövnickan", en 100-årig gumma som gjorde sin entre med en hörlur i vardera handen. Barska gamla käringar med hjärtat på rätta stället blev Julia Caesars rollfack. Liksom Rut Holm förblev den eviga pigan både i film och på scen.

Under en stor del av 30-talet såg jag så här års deras repetitioner från översta bergknallen, ovanför parketten. När plugget var slut för dan rusade vi upp i Tanto och där satt vi fredligt sida vid sida, gängen från Ligna, Hornstull, Bergsund och Maria.

Vi tyckte att Julia var en härlig käring och vi gillade Rutan, men vi buade åt Tord Bernheim som alltid spelade en stryktäck typ i gangsterdojor. Då röt Ludde Juberg åt oss. Han såg ut som en liten kerub och vi blev inte så värst rädda. Han och hans fru var chefer de här åren, på vintern spelade de på Odeon vid Brunkebergstorg och en del av ensemblen kom därifrån.

Calle Reinholdz står långt ner på rollistorna och honom minns jag inte, men Magnus Kesster var en mörk och skum figur. Dagmar Ebbesen hade huvudrollen ett par somrar, när Julia spelade på annat håll. De söta tjejerna, som fick de bleksiktiga hjältarna på slutet, var vi för unga för att lägga märke till. Inte ens författarna var särskilt intresserade av dem.

Det som var särskilt kul var att de snackade vårat språk och använde våra slangord. Bäst på det var en ung man som hette Åke Grönberg. Och Julia hade alltid en massa festliga grejer för sig. "Nu spetsar det till sig, sa han som satte sig på sylen", sa hon, när det började bli spännande.

När tågen kom på banvallen alldeles intill stugknuten höjde hon rösten, hennes stämma var stor och stark, men ibland gjorde hon tecken till musiken att spela en truddelutt.

En kväll när regnet öste ner och en handfull åskådare hukade under paraplyerna gick Ludde Juberg fram till blomsterrampen och frågade om man skulle fortsätta eller om de ville ha pengarna tillbaka.

- Fortsätt! skrek publiken.

- Har ni inga hem, era jäklar

väste Julia i en teaterviskning, som gått till buskishistorien.

Min klasskamrat Rune Boring, den lyckosten, bodde i en kolonistuga alldeles bakom parketten och levde med teatern somrarna igenom. Han plockade bär och uppvaktade skådespelarna och fick fribiljetter. Han drömde om att bli skådis och få spela på Tanto. Det fick han också så småningom i "Glada Änkan i 12:an" år 1953. Men då hade Rune sedan länge fast jobb i posten. En uppåtgående stjärna under 50-talets första somrar var Stig Grybe, som i pauserna testade sina blivande Ante-monologer på kompisarna.

År 1957 tillträdde operettsångaren Ingmar Billow som teaterchef och körde Sigge Fischer-succen "Karusellen på Björkeby" i repris. I fortsättningen skrev Billow själv sina pjäser tillsammans med Stig Browall, men publiktillströmningen var inte lika stor som förr och det kan inte enbart ha berott på myggen.

Efter pjäsen "Julia tar hem potten" år 1959 bjöd Julia Caesar hem sin teaterchef på middag i sin lilla villa i Ålsten. Vid kaffet framkastade hon en propå om att få sitt gage höjt med en femma per kväll, från 75 till 80 kronor. Billow sa blankt nej och därmed gjorde han sitt livs misstag. Utan Julia var Tanto inte Tanto. De ymniga regnen somrarna 1960 och 1961 bidrog också till att sätta punkt för friluftsteatern. Den sista föreställningen hette "Södercharmörer".

Den 13 maj 1963 körde Katarina brandkår upp i Tanto och satte eld på de gamla kåkarna, som då i ett par år tjänat som bostäder för uteliggare. Affischer och gammal rekvisita hamnade på bålet. En lagerkrans sprakade till och försvann.

Julia Caesar hade gjort ett sista nostalgiskt besök på sin gamla spelplats på förmiddagen. Hon var 78 år och hon skulle göra ännu en karriär i TV och folkparker som Svensktoppstjärna med slagnumret "Annie från Amörrika" från Tantopjäsen 1944.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt