Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Litteraturens Gästrikland. I sällskap med järnbrott, järnbruk och järnvägar

En Gästriketripp är en färd genom den svenska brukshistorien. Niklas Wahllöf reser landskapet runt med hjälp av författarna Per Gunnar Evander, Joe Hill, Agnes von Krusen­stjerna och Anna Jörgensdotter.

Vem talar om Gästrikland? Av någon anledning har landskapet hamnat långt efter rikets romantiserade regioner. För låglänt för att på riktigt räknas till Norrland, för långt norrut för att tävla om den evinnerliga Roslagsromantiken? Men Gästrikland har massor att upptäcka. Exempelvis med litteraturens hjälp.

Som Per Gunnar Evander. Vem talar längre om honom?

Den produktive författaren, pjäsförfattaren, tv-filmaren, läraren Per Gunnar Evander föddes i Storvik, Ovansjö socken, mittemellan Hofors och Sandviken. Hit, eller härikring, återkommer han i många romaner som verkliga eller maskerade ortsnamn. Med ett kristallklart nästan byråkratiskt språk, och gott om underliggande torr humor, träder hans karaktärer fram. Så typiska, så Sverige. Men ofta ensamma, lite på kant med sin omgivning, de liksom famlar efter ett stadigt, värdigt liv. Evander berättar om folkhemmets förlorare, har någon sagt.

I ”Bäste herr Evander” första romanen, skriver han: ”Jag heter Per Gunnar Henning Evander. Mitt folkbokföringsnummer är 330425775. Jag talar alltid sanning”. Att mycket är eller nästan är verkligt (en siffra saknas ovan) ger miljöerna extra liv. Kanske allra främst i ”Tegelmästare Lundin och stora världen” från 1970. Att läsa den är som att stå mitt i bruksbygden innan den dukar under i effektiviseringens snålblåst. Via ett antal upphittade foton – sannolikt uppdiktade, men man vet ju aldrig – tagna av ortens särling och amatörfotograf beskrivs bild för bild livet kring ett tegelbruk i Mellansverige. Nog finns ett gammalt sådant i Storvik. Här jobbade ju Evander själv en tid som ung.

Här står jag nu och glor. Tegelbruket är nedlagt sedan 45 år, bygget ser ut att rasa ihop när som helst, men i en säkrad del är en kakelbutik inhyst. Det är svårt att framför sig se brännarna, utskjutarna, bortsättarna, hyllskjutarna och alla som jobbade här en gång. Inte minst störs fabriksfantasin av reklambanderoller längs den mörknande träfasaden: Kebab. Pizza. Mix Megapol.

Jag åker vidare in i Storvik, parkerar vid den pampiga stationsbyggnaden där ett mysigt kafé och ett antikvariat har flyttat in. ”Gästrikehyllan” dignar av Evandertitlar liksom av en annan känd författare på orten, Per-Agne Erkelius, lärarkollega på närliggande Västerbergs Folkhögskola under några år. Stationen förekommer också i Evanders ”En kärleksroman”.

En Gästriketripp, i vems spår den än görs, är en tripp genom brukshistorien. En resa med järnet.

Man kan starta söderifrån – det tycks ju vara det gängse – och börja direkt efter länsgränsen: I Gysinge . De vita byggnaderna kring 1600-talsbruket, herrgård, bodar, bostadslängor, står som champinjoner i markerna och en promenad genom parker och längs nedre Dalälvens forsar är en fin upplevelse. Bruket är asylboende sedan förra sommaren och här och där kickar någon en fotboll med sitt barn, andra står i grupper och pratar. En man vinkar glatt åt utbölingen, det är jag det. Kanske går historien igen, kanske kan de nyanlända skänka nytt liv åt en bygd som växte fram tack vare vallonska invandrare.

På andra sidan vägen ligger den röda bruksmiljön med sitt Centrum för byggnadsvård, sin fullmatade butik och utställningsmiljöer. De gamla knegarbarackerna kunde vara en rik renoveringshysterikers sommarhus, men var nog inte så festliga när det begav sig – femtio personer kunde dela på en. Ungkarlarna i vindsrummen.

Jag fortsätter norrut längs urgamla Tidernas väg, eller 272 som den heter. Genom djupa skogar, förbi sjöar, längs myrmarker. Efter halvannan mil en vänstersväng mot Hofors . Innan huvudorten, med golfbanan på vänster sida, ska man vara beredd så att inte infarten mot Storbergets gruva missas. Här bröts järnmalm på 1300-talet, i dagbrott och sedan i allt djupare schakt och gångar. År 1500 tog ett ras 18 arbetares liv. Att stå vid Stollgången (ja, rättstavat) som spränger 265 meter in i berget kan ses som port till den gästrikska järnhistorien, även om den inte är äldst. Vid mynningen blåser det svinkallt inifrån berget. Jag har just missat dagens visning. Men det går en stig, ordentligt brant här och var, till toppen av berget och väl uppe går jag varm och andfådd runt de inhägnade hålen och spanar ner i mörkret. Det pirrar i benen. Nere igen tittar jag in i det lilla gruvmuseet vid bergets fot. Här finns verktyg och prylar som hittats i schakten, eller kanske lämnats åter av Gruvfrun, hon som visade sig just innan raset för 500 år sedan.

Järnriket Gästrikland är också Sandviken. Stan är rätt ny, det var 1862 som Göran Fredrik Göransson startade en anläggning här som med den engelska bessemermetoden kunde tillverka smidbart stål i stor skala. Resten, Sandvik AB, är som det brukar heta historia.

Sandviken spelar stor roll i Per Gunnar Evanders liv och författarskap. Hit flyttade han som barn från Storvik . I Svenska Turistföreningens årsskrift från 1982, vikt åt Gästrikland, skriver han: ”Det finns någonting i den isolering som bruksmiljön utmärks av som till sist fick mig att pröva den form av kommunikation som är detta med att skriva romaner och dramatik. Under min ungdomstid kom jag oftast att umgås med människor som hellre teg än sa ett ord för mycket. Det gjorde att man gärna och uppmärksamt lyssnade på dem, ordknappheten och tystnaden mellan orden skapade en alldeles speciell respekt.”

Jag besöker bruksmuséet Smedsgården i utkanten av området med de för staden typiskt senapsgula bostadslängorna – i dag en rad­husdröm. Men jag avstår från gamla sjukhemmet Norråsen. Annars var det där 42-årige Robert träffade sköterskan Fanny varje vecka på sina frustrerade besök hos den borttynande pappan i Evanders ”Måndagarna med Fanny”. Jag går i stället till parken vid Sandviks huvud­kontor med den enorma ång­hammaren, om man vill en symbol för det gamla industri-Sverige då allt tycktes möjligt, då allt gick att bryta, bända, bygga. Då alla behövdes.

Ännu järnhaltigare blir resan om man beger sig norrut, till Högbo . Bruksmiljön från 1600-talet har här relativt smakfullt transformerats till rekreationsområde med strandpromenader, bad, gym, hotell, och ett ”doftcenter”. Små smedjor. Och en rejäl stångjärnshammare.

Vill man sedan mjuka upp allt järn och stål, de hårda livsmiljöer man har trampat i, finns Wijks underbara visningsträdgårdar i Ockelbo ytterligare ett stycke norrut.

Och så söderut mot Gävle. Här vindlar litterära spår överallt. Som Joe Hills. I höst är det hundra år sedan fackkämpen Joel Hägglund/Joseph Hillström/Joe Hill arkebuserades i USA efter en omdiskuterad morddom. ”The man who never died” kallas han där, här hemma lever han vidare genom det bevarade uppväxthemmet bland träkåkarna på Nedre Bergsgatan i gamla Gävle (typiskt nog dyrast i stan i dag) Huset med sin lilla innergård rymmer fina Joe Hill-gården . Jag tittar på texter, brev, foton och återskapade bostadsrum, lyssnar på vasst ironiska Hill-sånger som ”Casey Jones – The union scab ”. Det är en annan Sandvikenförfattare som öppnar åt mig: Anna Jörgensdotter, högaktuell med sin väldigt vackra roman ”Drömmen om Ester”, om den institutionaliserade konstnärinnan Ester Henning, för övrigt del i Gävle konstcentrums nya utställning ”En eller annan version (Eller dröm)”.

Och i höst trampas fler Joe Hill-spår upp, när Göran Greiders bok ”Städerna som minns Joe Hill” kommer ut.

Gävle var också uppväxtort för en annan litterär gigant under förra århundradet. Agnes von Krusen­stjerna . Hyllad och hatad på rent Strindbergsk nivå. Även hon ofta intagen på mentalsjukhus. Hon flyttade i tonåren till Stockholm, men skulle i sina böcker ständigt återbesöka det ängsliga societetslivet, den instängda sexualiteten, de förlamande livsidealen, i och omkring barndomshemmet på Staketgatan 1. Framför allt i romansviten ”Fattigadel” från 1935.

Järn ges också på Sveriges fängelsemuseum . Lyckade utställningar – i både det gamla slottshäktet och, tvärsöver gatan, cellhäktet – om hur vi genom århundraden har behandlat våra olycksbarn. Från spöstraff, gatlopp och avrättningar till isolering för gudagiven omvändelse och senare tiders tankar om kriminalvård. Och visst satt här en Gävleförfattare inlåst under en tid: Lasse Strömstedt.

Jag avslutar resan med mer järn. Sveriges järnvägsmuseum i gamla lokstallsområdet Gävle Södra rymmer en otroligt rik utställning från hästdragna vagnar, jätteånglok, 1–3-klasskupéer, rallarvardag, tåg­olyckor och tusen andra grejer.

Regionaltåget Linköping–Stockholm–Gävle svischar förbi just utanför tomten och påminner om att jag måste hem.

Men det finns långt fler spår att följa här – det borde talas mer om Gästrikland.

Gästrikland. Resa, bo och äta

Flyg till Arlanda.

Tåg: SJ:s regionaltåg (Linköping–Norrköping–Stockholm–Uppsala–Gävle), SJ:s fjärrtåg till Gävle eller Tåg i Berg­slagen till Gävle.

Bil: E4 skär rakt igenom östra delarna av Gästrik­land, passerar mellan Gävle och Sandviken.

Några boenden längs min rutt

Gysinge

Söderfors Herrgård

www.soderforsherrgard.se

Tel: 0293-31400

Enkelrum från 950 kr.

Dubbelrum från 1 400 kr.

Svit från 2 200–3 500 kr.

Hofors

Hotell Bergs­mannen

www.bergsmannen.eu

Tel: 0290-23010

Enkelrum från 600 kr

Dubbelrum från 1 050 kr

Familjerum från 1 050 kr

Sandviken

Alséns Hotell

www.alsenshotell.se

Tel: 026-279900

Enkelrum med delat badrum från 650 kr. Enkelrum från 1 050 kr.

Dubbelrum från 1 250 kr.

Högbo

Högbo Brukshotell

www.hogbobruks­hotell.se

Tel: 026-245200

Dubbelrum från 995 kr

Ockelbo

Trädgårdens Hus, Wij

www.wij.se

Tel: 0297-55420

Enkelrum från 650 kr

Dubbelrum från 1 200 kr

Gävle

Elite Grand Hotel

www.elite.se

Tel: 0771-788789

Enkelrum från 1 008 kr.

Dubbelrum från 1 098 kr.

Svit från 3 348 kr.

Hotell Gävle

www.hotellgavle.se

Tel: 026-665100

Enkelrum från 610 kr.

Dubbelrum från 765 kr.