Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 11:15 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/resor/samlare-for-lars-ar-det-arenan-som-ar-malet/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Resor

Samlare: För Lars är det arenan som är målet

I en serie artiklar berättar vi om människor som samlar på sådant som har med resor att göra. Tidigare artiklar publicerades den 27 augusti, 17 september och 1 oktober.

Det var tidig söndagsmorgon när Lars Nylin lämnade hotellet i Florens för att gå till fotbollsarenan Stadio Comunale Artemio Franchi. Promenaden var en ren njutning. Han vandrade längs floden Arno och fortsatte norrut vid San Nicolo-bron. Längs vägen lade han märke till flera kulturminnesmärken.

Fiorentina hade hemmamatch och Lars Nylin såg fram emot att timmen före match beblanda sig med lagets supportrar på någon bar i närheten av arenan.

Men när han kom fram till stadion var det som om någon hade hällt en skål nykokt pasta över honom. Arenan var en byggarbetsplats och hemmalaget spelade sina matcher 15 mil därifrån. Det var först när byggarbetarna förstod att han hade kommit ända från Sverige för att se stadion som de släppte in honom.

Det var inte första gången som Lars Nylin, en 42-årig skivbolagsdirektör uppvuxen i Sundsvall, hade snackat sig in på en idrottsarena. För honom är de en del av livsluften.

Beroendet började tidigt. I tonåren sög han in atmosfären i ishallen när Timrå IK spelade inför fullsatta läktare.

- Jag fascinerades av massans kraft. "Lill-Strimma" Svedberg var på isen och det var ett fantastiskt tryck på matcherna, säger han.

Arenasamlande är en stor internationell företeelse. I England, Tyskland, Spanien och Italien finns de flesta fanatikerna.

Mest känd är The Ninety-Two Club, en sammanslutning som drivs av ett antal distingerade brittiska gentlemen. För att bli medlem i klubben måste man ha gått på samtliga 92 fotbollsarenor i det brittiska ligasystemet från Premier League till division 3. Men det räcker inte bara med att besöka arenan. Det måste dessutom ske när hemmalaget spelar match. I dag har klubben drygt ettusen medlemmar.

Fenomenet kallas för "Groundhopping", fotbollsfansens motsvarighet till mer kända "Trainspotting". I fotbollsgalna England finns även Groundtastic, ett fotbollsmagasin som ägnar sig helhjärtat åt fotbollsarenor. Lars Nylin fantiserar själv om att göra landets första arenabok.

Han vill inte kalla sig för en "groundhopper". Visserligen har han besökt cirka 250 arenor, men det har gjorts helt utan systematik.

- Jag har aldrig rest till en plats bara för att besöka en arena. Men om tid fanns och jag inte hade en familj som styrde mitt liv skulle jag gärna åka på en renodlad arenaresa.

En fotbollsarena är oändligt mycket mer än en plats där det bara spelas fotboll. Läktarna, elljuset, den gröna mattan, lukterna, publikens vrål, glädjen och sorgen - allt är lika mycket en del av upplevelsen som matchen i sig. Spelare och tränare må komma och gå, men för fotbollsupportern består alltid arenan.

För Lars Nylin är det viktigt att hitta vykort på arenorna han besöker. Den tändande gnistan till vykortsintresset var en match i mitten på 1980-talet på klassiska Giuseppe Meazza (San Siro) i Milano.

- Jag lyckades fixa svarta börsbiljetter till Milan-Juventus. Bara att gå till stadion var en upplevelse. Redan på fyra kilometers avstånd såg jag San Siro mot horisonten, utslängd på slätten som ett rymdskepp. Bruset av 84 000 åskådare på väg till matchen var mäktig, liksom lukten av hästskit från travbanan bredvid.

Efter matchen köpte han ett tiotal vykort på arenan. Snöbollen började rulla och några år senare hade Lars Nylin en utställning med vykort på arenor på en Stockholmskrog.

- Det finns samlare som har tusentals vykort. Det finns 3 000-5 000 arenor som skulle kunna finnas på vykort, men taket för unika arenavykort är nog snarare 1 500-2 000.

På sin jakt efter arenor har Lars Nylin ofta känt att han brutit ny mark. Matchen mellan OFI Kreta och Atenklubben Olympiakos i Heraklion på Kreta 1989 är ett av de tillfällen då han känt sig som ensam svensk på läktaren.

- Det var ren tur att jag lyckades tyda vad som stod under dagens sport i lokaltidningen. Matchen spelades på en risig och hemsk betongarena i stadens utkanter. Även omgivningarna var fula.

- Det var en oerhört tung upplevelse. Publikens hat mot Olympiakos var enormt. Nästan ingen gick på hemmalagets matcher i vanliga fall, utan man var enbart där för att förakta Olympiakos.

I samband med en resa till Libanon tog Lars Nylin en taxi från centrala Beirut ut till den nya jättearenan.

- Den var under byggnation och jag kunde inte ta mig in, men den var spektakulär. Palestinska flyktingläger omringade arenan och små barn klättrade på de höga byggnadsställningarna.

När han kommit hem såg han samma arena på CNN. Israel hade påbörjat en robotbeskjutning av området och i bild syntes stridsvagnar och militära posteringar.

- Plötsligt var det krig, storpolitik och verklighet. Då framstod plötsligt min lilla odyssé till arenan som tämligen fånig.

För en arenasamlare är det en tragisk händelse när en klubb jämnar den centralt belägna gamla trä- eller tegelstadion med marken eller överger den till förmån för ett modernt nybygge ute i förorten.

- Det är tråkigt att arenor inte ses som kulturminnesmärken utan mer som bruksvaror. England är det land där arenan är mest intimt förknippad med klubben och staden. I många fall har medlemmarna själva byggt arenan.

I samband med semesterresor med familjen har Lars Nylin lyckats förhandla sig till lediga söndagar. Allt för att han ska kunna gå på en match, en sportbar eller helt enkelt bara köpa vykort på arenor.

- Det sker i utbyte mot att jag ligger lågt övriga dagar. Min last är om inte accepterad så åtminstone respekterad, säger han med ett skratt.

Brasilien står högst på Lars Nylins önskelista för en arenaturné.

- Argentina vore tungt. Och Iran, som har flera av världens största arenor. Givetvis Nordkorea och Marocko.

- Man får heller aldrig underskatta London. Där kan man med tunnelbana nå ett dussintal fräcka arenor.

Han förordar även charterfotboll, vilket innebär att man väljer resmål med tanke på fotbollsarenor och chans att se matcher med storlag.

För dem som dessutom vill ha ett visst mått av kulturkrock föreslår han Istanbul.

- Derbymatcher på Galatasarays Ali Sami Yen-stadion är en sanslös orgie i fobollsengagemang. Ljudnivån blir inte lägre av att en motorväg skär genom det slitna betongdistriktet snett ovanför arenan. Björn Nordström

bjorn.nordstrom@dn.se

08-738 10 09

Lars Nylins favoriter:

1. Stadio Giuseppe Meazza, Milano.

• ´San Siro´ ligger som ett UFO på slätten väster om stan. Gigantisk (85 500 stolar) men ändå intim som en svensk ishall. I en klass för sig."

2. San Mamés, Bilbao.

"Kallas för ´La Catedral´. Mer behöver inte sägas."

3. Westfalen-Stadion, Dortmund.

"Har Europas största supporterklack på ´Südtribune´, en läktare med löstagbara stolar för att kunna skifta till ståplats vid ligamatcher."

4. de Meer, Amsterdam.

"Ajaxs arena till 1996. Nu riven och saknad. FC St Paulis ´Millerntor´ i Hamburg är ett hyfsat surrogat för intim storstadsfotboll."

5. Skyllbergsvallen, Närke.

"Som ett vykort genom tiden från svensk fotboll anno 1930."

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt