Det går faktiskt att strunta i tv-tornet. Jo, CN Tower är världsberömt och Torontos mest kända landmärke – 553,3 meter högt är det världens tredje högsta torn. Men den som inte har köpt biljett i förväg kan få köa i timmar en klar och molnfri dag – och nog för att utsikten är fantastisk, men badar man inte i pengar och tid kan man möjligen få bättre utdelning på annat håll, åtminstone om man är en familj där alla ska ha biljett. För baspriset på 240 kronor per person kommer man heller inte högst upp – stigningen sker i nivåer och den som vill komma så nära himlen det går får lägga 600 kronor; för 1 500 kronor får man komma ut på kanten och se sig om, medan vinden rufsar om i håret.

Vill man upp kan man påminna om att man med förtidsköp löper viss risk att det är disigt just den dag man har tillträde till hissarna. Då spelar det ingen roll hur högt man kommer – man ser ändå inte ett smack.

Tur då, att Toronto är en stad som bjuder på mer.

Toronto är Nordamerikas fjärde största stad – efter Mexico City, New York och Los Angeles. Och den växer, för ett par år sedan passerade den Chicago (en stad där befolkningen minskar).

Om själva staden omfattar drygt 2,7 miljoner invånare, bor sex miljoner i storstadsområdet kring Toronto. Om mindre än 25 år beräknas den siffran närma sig 9,5 miljoner.

Den kanadensiska politiken må ha sitt nav i huvudstaden Ottawa, men Toronto – som ligger vid kanten till Lake Ontario – är ett finansiellt, kulturellt och akademiskt centrum. Här finns gott om sport, och här hålls årligen den internationella filmfestival som drar närmare en halv miljon besökare, och räknas som en av världens viktigaste.

Toronto, med en mer blygsam fastighetsprofilering än exempelvis New York, drabbades förhållandevis lite av finanskrisen 2008 och har kunnat ånga på i relativt ostörd takt. Tillväxten och nybyggnationerna märks på dess silhuett: skyskraporna blir bara fler. År 2005 fanns tolv, i dag ett femtiotal, med 130 under uppbyggnad.

Toronto är berömt för sin mångkulturella prägel och framhålls ofta för sin integration – här talas 140 språk. I Toronto finns, som i många kosmopolitiska storstäder, områden med distinkt kulturell karaktär – några kvarter är centralt belägna, som Chinatown, andra ligger längre ut, som Brampton, där indiska och sydostasiatisk kultur dominerar. Det är värt att åka ut – på Brar’s restaurang kan man äta à la carte eller en buffé av tiotals indiska rätter. Restaurangen ligger i ett fullständigt ocharmigt område vid en stor väg, men den känslan försvinner så fort man kliver in genom dörren.

”Lyckad integration” är förstås mer komplicerat än en bukett solskenshistorier; också här finns segregation där socioekonomi och etniskt ursprung är viktiga komponenter. I samband med valet 2015 var invandring och islamofobi centrala valfrågor, och flera händelser har intensifierat den debatten, även om de inte nödvändigtvis inträffat just i Toronto.

Här finns en gentrifiering som inte är olik utvecklingen i mängder av städer, med för- och nackdelar. Och också här finns hipstertäta kvarter som känns som klonade från vilka andra liknande områden som helst, där kaffet är starkt, mikrobryggerierna är många och restaurangmaten är lokal, ekologisk och dyr.

Inte desto mindre vilar i Toronto en stämning och en sorts öppenhet, kanske genom att så många nationaliteter ändå under lång tid har lyckats leva sida vid sida, det har inte skett alldeles av sig själv, utan ofta genom medveten politik, bland annat inom skolan. Den stämningen väcker lätt mersmak – och då handlar det bara delvis om att hinna prova all mat.

Flera av stadens konstmuseer är värda att besöka. Royal Ontario Museum är ett av Nordamerikas största museer med fokus på konst, kultur och historia, och har över en miljon besökare per år. Det ligger i en uppseendeväckande byggnad – när arkitekten Daniel Libeskinds nya entré till Royal Ontario Museum öppnade 2007 i form av tillbyggnaden ”Kristallen”, orsakade den häftig debatt. Den utskjutande, skarpa formen i glas och aluminium ansågs av vissa vara aggressiv och ovänlig, av andra fantastisk.

Också The Art Gallery of Ontario har byggts om av en stjärnarkitekt, Frank Gehry, som också växte upp inte långt från museet. Samlingarna inkluderar rader av världsnamn men här finns också världens största samling av kanadensisk konst, och en hel skulpturpark inomhus med enorma skulpturer av den brittiska konstnären Henry Moore. Har man tur får man genom någon av de tillfälliga utställningarna ett tillfälle att upptäcka kanadensiska konstnärskap som man aldrig hört talas om. En paus kan man få i det långsmala kaféet som vetter mot träfasaden, där ljuset släpps in i glipor.

Ett annat tacksamt familjemål i Toronto är Ripley’s Aquarium of Canada – som öppnade 2013 och ligger alldeles intill CN Tower. Också där sträcker sig köerna runt hörnen. Väl inne kan man tillbringa flera timmar här, bland hajar och humrar, koraller, maneter och tusentals tropiska fiskar i knallstarka färger. Utställningarna har teman, och guidade turer och andra och aktiviteter ges regelbundet.

Ett annat lämpligt mål är Hockey Hall of Fame, en byggnad full med ishockeyhyllningar och sporthistoria. Museet grundades 1943, och har legat i den nuvarande byggnaden sedan 1993. 29 svenskar har valts in på det internationella ishockeyförbundets finlista, varav en kvinna: Maria Rooth valdes in 2014.

Men man blir lätt matt av museer, eller shopping, det är aldrig problem att göra av med pengar. Orkar man inte trava mer är naturen lätt och nära – med vattnet som lättnad. Mitt i Toronto ligger stränder där Lake Ontarios vatten om somrarna är ljummet som en smekning. De breda, stora Woodbine Beach sväljer många besökare, och det långgrunda vattnet är barnvänligt. Här är ungt och gammalt, lekfullt och lugnt. I ena änden ligger ett gäng beachvolleybollplaner som det är fritt fram att spela på. Badvakter sitter i roddbåtar en bit ut och ser till att badarna inte simmar alltför långt från stranden. Parkering och försäljning av dricka och glass finns i anslutning till strandområdet, som kan höja humöret även på den tröttaste barnfamilj.

Kommer man på vintern kan möjligen någon av isbanorna vara ett alternativ till stränderna. I stan finns också skate- och cykelparker; i Toronto med omnejd finns hela 1 500 parker med totalt 60 mil av vandringsstråk i olika terräng.

Under jubileumsåret 2017, då Kanadas etthundrafemtionde födelsedag som konfederation firas, är det ett särskilt råd att hålla utkik efter ett kalendarium: kalasandet är generöst. Under hela året är det också fri entré till samtliga 47 nationalparker och 168 historiska platser.

Flera av dem finns i Torontos närhet. Inte heller till USA är det långt – Toronto ligger bara 16 mil från Buffalo, New York State. Det gör metropolen till ett tänkbart nålshuvud på den som planerar en rutt i nordvästra USA.

Storleken till trots känns tempot inte skoningslöst, även om kanadensarna är i regel mer reserverade än de ofta mer pratsamma amerikanerna på andra sidan gränsen. Det är naturligtvis en generalisering – tänk till exempel på stadens förra borgmästare Rob Ford, en crack-rökande korpulent herre som under sina år som politiker ett flertal gånger avslöjades med olaglig droganvändning och våldsamt festande (också inne i stadshuset). Han tvingades till slut avgå, men kandiderade för omval 2014 när han diagnosticerades med cancer och dog 2016, 46 år gammal.

Någon sa att Toronto är en stad utan vassa armbågar, med en längtan efter konsensus. Sådana slutsatser är svåra att dra för en tillfällig besökare, men det känns inte helt osannolikt.

"Här finns hipstertäta kvarter som känns som klonade från vilka andra liknande områden som helst. "