Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Adopterade Ingas resa till ett nytt liv

För precis ett år sedan kom Jonas och Camilla Sjöstrand hem med Inga: tre år, barnhemsbarn från Litauen, och från och med då deras dotter. DN Söndags Anna Bodin och Anders Hansson följde med på Tomelilla-­parets och Ingas omtumlande adoptionsresa. Från december 2011 till julen 2012 – året då Inga blev en del av familjen Sjöstrand.

10 maj 2004. Allt börjar med att Camilla, som då heter Persson, ringer upp Jonas Sjöstrand, en snäll, frånskild tvåbarnspappa som har flyttat in mitt emot hennes föräldrar, och frågar om han vill komma över och titta på film. Eller egentligen börjar det ännu tidigare, 1982, när hennes blindtarm brister.

Efteråt får hon lunginflammation, bukhåle-inflammation och streptokocker i såret. Hennes sexårskropp öppnas upp i ett par omgångar. Men barndomens sjukdomshistoria är ingenting 30-åriga Camilla funderar över när hon slutar med p-pillren, två år efter den där första filmkvällen med Jonas. Det är midsommarveckan 2006 och hon och Jonas är nyförlovade. Såklart att det är spännande, kommer det att ta med detsamma?

Camilla plockar fram ”Ett barn blir till” och försjunker i Lennart Nilssons klassiska bilder av svävande foster. Hon köper ägglossningstester och äter kosttillskott, men ett år senare är hon fortfarande lika obefruktad. Hennes äggstockar och äggledare är fulla av sammanväxningar och ärrbildningar efter alla kirurgiska ingrepp.

Provrörsbefruktning alltså. Det är kemisk nedreglering till klimakteriet, vallningar, hormonstimulering, smärtstillande, landstingsstrumpor, narkos, äggutplockning, laboratoriebefruktning och återinsättning av embryon med kateter. Camillas kropp ska producera ett barn och själv får hon försöka stå ut i den under tiden. Så gott det går.

Medan hon blir varm, irriterad, uppsvullen och gråtmild, blir Jonas brorsdotter Emma gravid. Lyckas Camillas och Jonas provrörsbefruktning kommer det bara att skilja några veckor mellan barnen. Men dagen då Camilla hoppas få beskedet att ett nytt liv växer i henne sitter hon på toaletten på jobbet och byter binda och tänker att hon aldrig kan känna sig hel utan ett barn.Hemma vid datorn googlar hon för första gången på ”adoption”. Läser att köerna blir längre, och övermannas av trötthet.

25 oktober 2008. Under 2008 genomgår Camilla tre misslyckade provrörsbefruktningar. Samtidigt, drygt 60 mil rakt österut i Siauliai i norra Litauen, blir en kvinna gravid. Lördagen den 25 oktober 2008 föder hon en dotter på stadens sjukhus. Hon lämnar kvar det nyförlösta flicke-barnet när hon åker hem.

Knappt två månader gammal placeras flickan, som av myndigheterna ges namnet Inga, på Siauliais spädbarnshem. Hennes situation är långtifrån unik.

Litauen hamnar näst högst upp när FN:s barnfond Unicef jämför andelen institutionsplacerade barn i ett tjugotal länder i Öst- och Centraleuropa. På andra ställen minskar placeringarna, men i Litauen ligger de kvar på samma nivå. År 2009 förlorar 2 175 barn i landet föräldraomsorg. Majoriteten av dem är under tre år och 65 procent av dem hamnar, liksom Inga, på institution.

Under Ingas första år i livet genomgår Litauen en av världens djupaste recessioner. Regeringen skär ned de offentliga utgifterna med 30 procent. Löner och pensioner sänks, arbetslösheten stiger och de som kan tar jobb utomlands. De sociala konsekvenserna av den ekonomiska krisen är stora.

Efter att spädbarn hittats i papperskorgar beslutar landets parlament att införa luckor i sjukhusväggarna, så kallade ”baby boxes” där mödrar kan lämna sina nyfödda barn anonymt. Sedan januari 2011 har 17 spädbarn lagts i lådorna.

När Inga placeras på spädbarnshemmet i ­Siauliai har Litauen varit självständigt i nästan två decennier, men fortfarande finns mycket kvar av rutinerna och attityderna från Sovjettiden.

Camilla och Jonas skymtar de nyanlända barnens sovsal mellan persiennerna i spädbarnshemmets fönster när de långt senare kommer till Siauliai. Spjälsängarna utmed rummets långsida. De övergivna bebisarna, uppradade sida vid sida på hårdsträckta lakan.

Men i januari 2009 vet de ingenting om det som utspelar sig på andra sidan Östersjön. De befinner sig hemma i Skåne. Det är lördag och släktmiddag. Jonas brorsdotter Emma och hennes man Markus Trygg visar stolta upp sin fem veckor gamla dotter Philippa. Det skiljer exakt 45 dagar mellan Philippa och Inga. Deras liv kunde inte vara mera olika. Om tre år är de kusiner.

9 februari 2009. Camilla tar första steget på den långa adoptionsvägen när hon kontaktar kommunen och ber att hennes och Jonas lämplighet som föräldrar prövas. De blir synade in på bara skinnet. Den färdiga utredningen är på 30 sidor och tar upp allt från yrken och ekonomi till personligheter och intressen. Där står också om Jonas tolvåriga dotter Kajsa och tioårige son Axel, som bor med dem varannan vecka. På slutet finns registerutdrag från socialtjänst, polis och kronofogdemyndighet.

Camilla har slutat se tv-program om förlossningar, men på natten drömmer hon att hon blir förlöst med kejsarsnitt. Ut kommer en mörkhyad flicka i randigt nattlinne. I vaket tillstånd känns moderskapet längre bort än någonsin. Förmodligen tar det 2–3,5 år innan de får skicka in sin ansökan och börja köa i barnets födelseland. Till Colombia kan de inte söka alls på grund av Jonas ålder. Om de inte kan tänka sig et t barn med särskilda behov eller ett lite äldre barn? undrar adoptionskonsulten.

”JAG VILL INTE HA ETT SÅ STORT BARN SOM 5–6 ÅR !!!” skriver Camilla med versaler i sin dagbok.

För henne kommer det som en chock. Inom adoptionsvärlden är man medveten om förändringen som började i mitten av 2000-talet: Adoptivbarnen blir färre och de barn som kommer är äldre än tidigare och har oftare funktionsnedsättningar. Men för många barnlösa par är ett adoptivbarn fortfarande en liten frisk bebis. Med den bilden på näthinnan bekostar Camilla och Jonas våren 2010 ett fjärde försök med provrörsbefruktning, och på hösten ett femte. Båda misslyckas.

28 april 2011. En flicka på 2,5 år är tillgänglig för adoption. Jonas och Camilla kan komma i fråga som föräldrar till henne eftersom hon står på den så kallade SN-listan. SN är en förkortning av ”special need”, det vill säga barn med särskilda behov. Barnen kan vara sjuka eller ha något funktionshinder. Lite äldre barn eller barn som ska adopteras i syskongrupp hamnar också på SN-listan. Gemensamt för barnen där är att de är svårare att hitta föräldrar till.

Utifrån läkarintyg och officiella handlingar måste Camilla och Jonas fatta beslut om ifall de vill ha flickan eller inte. Det känns svårt. Som att de ska bedöma om hon är ett ”bra” barn. Flickan heter Inga. Litauiska läkare har diagnosticerat henne med en grav cp-skada, hjärtfel och en cysta i hjärnan.

– Först kände jag: ”Nej, det går inte. Nej det är för jobbigt”, säger Camilla.

Men den svenska läkare som deras adoptionsorganisation Barnen framför allt, BFA, anlitar för att tolka de litauiska läkarintygen tror inte att diagnoserna stämmer. Enligt honom verkar Inga följa den gängse utvecklingen för barnhemsbarn i Östeuropa – de ligger ungefär ett år efter i utvecklingen på grund av understimulering. Camilla och Jonas beslutar sig för att tacka ja.

– Skulle vi ha ett friskt barn fick vi ta ett på sex sju år. Men det var det lilla barnet jag ville ha, säger Camilla.

12 oktober 2011. Fast de inte får ta med henne hem ännu kan Jonas och Camilla inte hålla sig borta. När de kliver in genom dörren till barnhemmet i Siauliai blir de positivt överraskade. Lokalerna är ljusa och fräscha och personalen verkar engagerad. Ögonblicket när de träffar Inga för första gången är så märkligt att det blir enkelt.

– Det kändes naturligt och rätt. De hade förberett henne på att vi skulle komma, så hon sprang direkt fram och kramade, berättar Camilla.

Hon och Jonas tillbringar så mycket tid de får med Inga. De lär henne göra ”give me five”. Personalen konstaterar att flickan börjar tuffa till sig och inte alltid lyder dem. ”Jag ska ändå till mamma och pappa”, säger hon.

– Ju fler dagar som gick, desto vildare blev hon, så hon ska nog kunna passa in, säger Jonas.

Att då lämna Inga och åka tillbaka till Sverige känns tomt och helt fel för dem. Hur det känns för Inga vet vi inte. Bara att hon blir kvar där på barnhemmet, utan mamma och pappa, i två och en halv månader till.

1 november 2011. Vid köksbordet hemma i tegelvillan i Tomelilla berättar Camilla och Jonas om sina ansträngningar för att få ett barn. Resten av deras adoptionsresa följer vi med på. Vi börjar med att gå upp på övervåningen.

– Hon ska få pågens rum, visar Jonas.

Mot Axels gröna, kamouflagemönstrade väggar lutar nyinköpta tapetrullar mönstrade med fjärilar och blommor. I garderoben väntar en bilbarnstol och en omonterad spjälsäng.

10 december 2011. Camilla och Jonas sitter på sängen i ett utfruset hotellrum i Siauliai med blå nåltrådsmatta på golvet och snödriv utanför fönstret. Adoptionsorganisationens inhemska kontaktperson Asta Gasparaviciute har dragit fram en stol och lagt en tjock papperslunta i knät. För det reströtta Tomelillaparet översätter hon innehållet i de officiella dokumenten:

Ingas biologiska mor har frivilligt samtyckt till adoption och kommer inte att göra anspråk på barnet längre fram. Barnets biologiska far är inte känd, enligt modern bor han i utlandet.

Den sociala utredningen pekar på alkohol- och tablettmissbruk hos modern. Själv har hon sagt att hon lämnade flickan av ekonomiska skäl. Barnet, Inga, har försenad språkutveckling. Det finns läkarintyg om medfött hjärtfel och om misstänkt cerebral pares, alltså en cp-skada.

– Ni skrevs in i adoptionskön som nummer 182. Genom att samtycka till ett barn med speciella behov går ni före de 181 familjerna framför er, förklarar Asta.

Hon informerar om den juridiska processen. Det är en domstol i Vilnius som fattar det officiella adoptionsbeslutet, och det är viktigt att Camilla och Jonas förbereder sig noga. Asta tipsar om saker de bör ta upp.

– Det kan hända att domaren frågar dig, Jonas, om du kommer att kunna älska Inga lika mycket som dina biologiska barn, så det svaret kan du fundera på, säger hon.

Jonas tittar Asta stadigt i ögonen:

– Jag kan svara att jag redan gör det, säger han på trygg skånska.

11 december 2011. Trots tröttheten sover de dåligt. Vaknar upp i omgångar, vrider och vänder sig i de hårda sängarna. Öppnar ögonen mot mörkret och väntar på att morgonen ska komma med ljus. Direkt efter frukosten åker de till Siauliais spädbarnshem. Inga är ute på gården och leker i snön. Jonas lyfter upp henne.

– Hej, hur är det? frågar han på svenska.

Camilla klappar lite försiktigt på flickans kind. Inga sträcker ut ett narigt finger, pekar mot huvudbyggnaden och säger något på litauiska.

– Jag vill gå dit, översätter Asta.

Sopplukten slår emot oss inne i spädbarnshemmet. Camilla hjälper sitt adoptivbarn av med ytterkläderna. Inga har rosa snoddar i de tunna, blonda hårflätorna, taggigt klippt lugg och ett sår på kinden. Hennes ansiktsuttryck är lillgammalt. Den besviket misstrogna minen och de blå ögonens resignerade blick stämmer inte med hennes tre år. Jonas tar upp henne i knät och pussar henne på näsan. Inga öppnar fotoalbumet hon fick under Jonas och Camillas första besök, i oktober.

– Tete, säger hon med tydlig äganderättskänsla och pekar på en bild av Jonas.

Det betyder pappa. Inga flyttar fingret till ett fotografi av Camilla.

– Mama.

Sedan blir hon förlägen. Vanemässigt för hon handen till kinden och såret där. Det är ett av hennes barnhemsbeteenden. Först krafsade hon bara på kinden när hon låg vaken i spjälsängen. Nu gör hon det annars också. Såret har inte läkt på flera månader eftersom hon inte låter bli det. Jonas försöker avleda flickan från att riva av skorpan ännu en gång.

– Vad har du hittat på senaste tiden då? frågar han på svenska.

Hon svarar med en lång harang på litauiska.

– Du är en snackemoster, skrattar Camilla.

– Give me five! säger Jonas.

Ingas späda hand flyger fram mot hans.

Inskolningen i familjen Sjöstrand har börjat. Jonas och Camilla ska få låna med Inga över dagen, men innan de för bort henne från barnhemmet måste de skriva under ett papper inne på direktör Raimonda Mazonavicienes kontor. Direktör Mazonavicienes ansvarar för 64 barn. Åttio procent av dem har, liksom Inga, kommit direkt från sjukhuset där de föddes.

När Camilla lyfter in Inga i hyrbilen kniper flickan ihop läpparna i rädsla. Enda gångerna hon har åkt bil är till olika läkarundersökningar. Hade hon varit en trygg unge hade hon sannolikt gett prov på högljudda, krängande treårsprotester, men hon är ett barnhemsbarn. Mycket samlat låter hon sig transporteras den korta biten till Jonas och Camillas hotell.

Inne på rummet tar Camilla fram några leksaker: en virkad tygbjörn, en docka, fotoalbumet med bilder från Sverige. Inga leker inte med gåvorna, hon räknar in dem: Ingas lele (docka), Ingas meska (nalle). Hon tittar på albumbilden av sitt nytapetserade flickrum och säger: ”Ingas lova” (säng). Lele, meska, lova, tete. Alltihop Ingas. Gång på gång.

Under lunchen på stan några timmar senare sitter Inga tyst och foglig vid restaurangbordet. Hon äter sin pannkaka med liten, allvarlig mun. Efter maten går flickan på nytt igenom sina saker: albumet, nallen. Hon letar oroligt med blicken. Något fattas. När Camilla håller fram dockan lyfter hon lyckligt armarna mot den.

– Lele!

För första gången sedan vi mötte henne skrattar Inga högt av glädje.

Eftermiddagen tillbringar familjen i stadens överbyggda köpcentrum. En tomtedocka mitt i hallen rör sig mekaniskt till amerikanska julsånger. Inga tittar storögt. Camilla böjer sig fram mot kundvagnen hon sitter i och ger dottern en kram. Inga tar emot den med framsträckta armar och allvarsamt ansikte. ”Heaven, I’m in heaven, and my heart beats so that I can hardly speak”, sjunger Frank Sinatra ur köpcentrets högtalare.

13 december 2011. Mitt i miraklet infinner sig en viss rutin. Camilla och Jonas hämtar Inga på barnhemmet på mornarna och återbördar henne före kvällsmålet. Tiden tillsammans tillbringar de på hotellrummet eller i köpcentret, där det finns ett bollhav att leka i. Inga är inte alls spänd i bilen längre. Hon lutar sig avslappnat tillbaka, lyssnar på svenska barnvisor och vickar långsamt huvudet från sida till sida. Sedan Sjöstrands kom till Litauen har hon både lärt sig att sjunga ”Lille katt” och knäckt koden till hur Jonas Iphone fungerar.

– Jo du, du hittar alla knappar som inte jag gör, myser han stolt mot henne.

När Inga tröttnar på mobilen övar de på kroppskontakt. På den svenska föräldrautbildningen poängterades hur viktigt det är att vänja barn som har vuxit upp på institution vid att det är tillåtet och tryggt med fysisk närhet.

– Även om de har fått viss närkontakt av personalen, så har de aldrig varit hud mot hud, säger Camilla.

Hon börjar med att lägga handen under Ingas tröja, mot hennes mage. Det går bra. Men när hon för Ingas hand till sin mage drar barnet genast undan den. Så nära vill hon inte komma andra människor ännu. I stället kontrollerar hon ännu en gång att både dockan och nallen är kvar.

I skydd av sina trygghetsskapande, repetitiva lekar bygger hon så på anknytningen till föräldrarna. Personalen på barnhemmet märker tydlig skillnad. När Sjöstrands lämnar sin flicka en eftermiddag hejdas de av den kvinna som sägs ha starkast relation till treåringen.

– Tack, Ingas familj, säger kvinnan och lägger handen över hjärtat i en gest som visar det hennes engelska ordförråd inte räcker till för att uttrycka.

15 december 2011. Inga är kvar på barnhemmet när Jonas och Camilla kör mot domstolen i Vilnius. Medan milen för dem allt längre bort från henne talar de om hur det kommer att bli nästa gång när hon, om allt går som det ska, följer med på resan.

– Hon har ju varit med om att andra barn fått mamma och pappa och försvunnit, och vet att det nu är hennes tur, så jag tror att hon förstår på något sätt. Men hon kan ju ändå absolut inte fatta hur det blir. Barnhemmet är hela hennes tillvaro, det är så livet ser ut för henne. Det måste bli en väldigt stor omställning när det sjunker in att hon aldrig mera kommer dit, säger Camilla.

Pratet om barnhemmet får Jonas att minnas sovsalen med uppradade spädbarn.

– Inga har också legat där. Nu ska de här barnen, precis som hon, vänta i tre år innan de kan bli aktuella för adoption. Ska det behöva ta så lång tid att utreda det? undrar han.

– Medan det är så många barnlösa som står på kö för att få ta hand om sådana små, tillägger Camilla.

Klockan halv fyra går Jonas fram och tillbaka i domstolskorridoren och övar på sitt framförande. Asta lägger på lite läppstift. Juristernas höga klackar klapprar effektivt mot byggnadens rutiga stengolv. Så fort sammetsbrämet på domarens slängkappa har svept över tröskeln stängs dörren till rättegångssalen.

Efter ungefär en timma är det över.

– Jag tror det gick bra, men det var nervöst att stå där framme. När domaren läste igenom Ingas diagnoser och konstaterade: ”Då kan hon inte prata”, tänkte jag att det nog var bäst att utelämna att hon sjunger ”Lille katt”, som jag först hade tänkt skryta med, bekänner Camilla.

Sedan berättar hon att domaren också undrade om de tror att Inga kommer att bli frisk i Sverige.

– Jag tänkte att nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. ”Jag hoppas att hon blir så frisk som möjligt med hjälp av alla specialister i Sverige”, svarade jag.

Ingas hälsotillstånd är en känslig fråga. Det är känt att föräldralösa barn i Östeuropa ibland överdiagnosticeras. Litauens spädbarnshem sorterar under hälsodepartementet och finansieras av statliga medel. Det kostar kommunerna ingenting att ha barnen där, samtidigt som institutionerna ger lokala arbetstillfällen. Men för varje placering krävs en medicinsk diagnos.

– Med den diagnosen som litauiska läkare har gett Inga skulle hon vara helt förlamad, det är ju värsta graden av cp. Hon skulle varken gå eller prata, så det är bara hitte-på, säger Camilla.

16 december 2011. Barnhemsdirektören har beslutat att Inga får bo med Jonas och Camilla i Vilnius i väntan på dom. Kvällen efter förhandlingen hämtar de henne i Siauliai. De kommer mitt i maten. Tolv barn i treårsåldern äter disciplinerat yoghurt med mosad banan. En pojke börjar gunga häftigt fram och tillbaka när vi kommer in i rummet. Han får en skarp tillsägelse av pedagogerna.

Efter kvällsmålet får vi se var Inga sover. Hennes säng är en av dussinet identiska möbler i den tätt packade sovsalen. Höga spjälor kringgärdar madrassen. På kortsidan hänger en skylt där det står ”Inga” och nummer ”10”. En potta och handduk, märkta med hennes nummer, hör till. En av barnhemmets pedagoger sjunker ned på en stol och placerar Inga i sitt breda knä. De sitter så en stund, varpå kvinnan tittar upp på Jonas och Camilla.

– Jag är så glad att Inga ska få komma till er. Hon behöver verkligen en familj. Jag har arbetat här i 24 år, men varje gång ett barn åker hem till en familj blir jag lika innerligt rörd, säger hon.

Barnen på hemmet har det bra, enligt kvinnan, men de är för många. Inga vaknar långt före de yngre barnen i salen. Ändå måste hon ligga kvar i spjälsängen eftersom ingen hinner ta upp henne. Det är därför hon river på kinden.

Camilla och Jonas har som brukligt är skänkt kläder och en mindre kontantsumma till barnhemmet. Nu räcker de över påsar med polkagrisar åt barnen. Det är dags att ta farväl. När avskedet drar ut på tiden säger Inga något på litauiska. Asta översätter ord för ord:

– Nu jag åka.

Camilla hjälper till med kängorna, vantarna och jackan. Fullt påklädd står Inga i rummet med sin nalle i famnen. Pedagogerna uppmanar henne att ta adjö och hon vinkar som hastigast i dörröppningen till tvättrummet, där kamraterna sitter sida vid sida på var sin potta med byxorna runt anklarna. Det står mycket klart att hon ska åka och att de ska stanna kvar.

Familjen Sjöstrand – mamma, pappa, barn – lämnar Siauliais spädbarnshem. Jonas lägger beskyddande armen om axlarna på Camilla, som bär Inga i famnen. De gör alla vanliga saker, flyttar väskorna från baksätet till bagageluckan, sätter sig i bilen, spänner fast säkerhetsspännena. Men allt är märkligt overkligt. Efter några kilometer säger Camilla:

– Det känns faktiskt annorlunda. Nu är det på riktigt.

Hennes ansikte lyser. Hon har ett barn. Flickan bredvid henne småpratar på litauiska med nallen och dockan och vickar huvudet från sida till sida så att hårtofsarna guppar mjukt.

Denna familjens första natt tillsammans somnar Inga först vid tolv, utan att ha gråtit, men efter att en lång stund ha gungat fram och tillbaka liksom pojken på barnhemmet.

20 december 2011. Hos släktingar och vänner hemma i Sverige plingar det till i mobilerna. Domstolen har beviljat adoptionen. Så fort domen har vunnit laga kraft är Camilla och Jonas juridiskt föräldrar till Inga Sjöstrand. ”Inga får komma hem till jul” sms:ar Camilla.

23 december 2011. När vi ringer på dörren till den hyrda lägenheten i Vilnius är Inga genast där och öppnar. Hon stänger – öppnar – stänger, varpå hon övergår till att trycka flera gånger på takbelysningsknappen. Så tittar hon på Camilla, hytter med fingret, storflinar och säger:

– Ne ne ne.

Hon är fortfarande samma trådtunna treåring, men hon tar dubbelt så mycket plats i rummet som för en vecka sedan. Jonas kallar hon inte längre för tete, han har blivit ”pappa”, men dockan är fortfarande ”lele”. De som säger ”dockan” rättar hon bestämt på svenska:

– Nej ”dockan” nej: lele.

Plötsligt, mitt i leken med lele och lysknapparna, trillar hon omkull och slår i huvudet. Det är en rejäl smäll. Ögonen fylls av tårar, men Inga öppnar inte munnen på vid gavel och storgråter. Springer inte till föräldrarna och söker tröst. Hon kastar sig med stängt ansikte fram till ugnsluckan och klamrar sig fast. Tar smärtan ensam, väntar med vitnande fingernypor runt handtaget på att den ska klinga av.

Camilla lossar försiktigt hennes grepp, lyfter upp, tröstar, blåser och vaggar.

När Inga är glad igen säger Camilla att det ska bli skönt att komma hem. Tiden går långsamt i lägenheten och Inga testar särskilt henne. Blir dottern arg över något börjar hon gunga med kroppen eller slåss.

– Det är jobbigt ibland, men jag var beredd på det och det kunde ha varit mycket värre, säger mamma Camilla.

På vägen ut till flygplatsen visar Jonas en mobilbild på Inga, ihopkrupen i hans resväska.

– Vi kunde ha tagit hem henne för länge sedan, skämtar han.

Vid gaten, när de har passerat incheckningen och securityn, säger Camilla:

– Nu är hon med oss. Hon kommer att vara med oss alltid.

Sjöstrandsidan av familjen firar alltid lilljulafton hos farmor Lilian i Husie, och Jonas bror Anders väntar med bilen i Köpenhamn. Snart passerar vi bron med vägskylten ”Sweden Skåne Malmö”. Lilian öppnar på vid gavel och släpper ut köttbullsos och glöggånga i vinternatten. På köksbordet står sill och vörtbröd framdukat. Lilian skalar de sista äggen, tar brunkålen av plattan och pressyltan ur kylskåpet medan Inga får på sig en rödrutig julklänning. Under klänningsfållen sticker ett par matchande byxben ut som två sugrör.

– Passar kläderna? undrar Jonas.

– De är lite stora, hon är bara skinn och ben, svarar Camilla.

In kliver Anders dotter Emma, hennes man Markus och deras Philippa. På släktträdet är 1,5 månader yngre Philippa kusinbarn till Inga, men Sjöstrands kallar dem helt sonika för kusiner. Philippas frisyr är blank och välklippt, Ingas matt och hackig, men hårstråna har precis samma färg. Philippa klättrar upp i fåtöljen som Inga sitter i och trycker sig ned bredvid henne. Hon lägger armen om sin nya kusin och klappar henne. Inga börjar vagga huvudet från sida till sida. Hon visar sin docka igen och igen.

– Den har jag redan sett, säger Philippa och slänger obekymrat med håret.

Inga tar inte illa upp. Hon skrattar otvunget mot Philippa. En julängel går genom rummet när de treåriga kusinerna pussar varandra med pepparkakskladdiga munnar. Sedan får Philippa myror i sina röda finstrumpbyxor. Hon rusar runt, hojtar ”tralalala” och hoppar jämfota i soffan. Inga vågar inte ta efter. Plötsligt behöver hon tryggheten hos Camilla och kastar sig om hennes hals.

– Kärleken var hundra procent från start, ändå växer den, för det blir på ett annat sätt. Nu kramar Inga mig spontant. Hon somnar i mitt knä. Det gjorde hon inte från början, säger Camilla.

16 januari 2012. Inga har lärt sig ett femtiotal svenska ord och åkt Bobbycar nedför källartrappan. Hon får inte längre panik när hon ska duscha och hon har inte samma stenkoll på sina saker längre, ibland glömmer hon var hon har lagt dem och måste leta. Det händer också att hon väljer Nalle Puh framför favoritfilmen med sig själv på barnhemmet. Men märket på kinden är kvar. Hon river på det när hon ska somna.

Camillla berättar om framstegen och bakslagen under en bilfärd till Ystads lasarett. Inga ska på sin första svenska läkarundersökning. ST-läkaren Linda Resman går noga igenom hennes lilla lekamen på 9,6 kilo och 87 centimeter.

– Det ser ut som om hon har blivit vaccinerad här, säger hon och visar på flickans ena överarm, varpå hon sätter sitt stetoskop mot Ingas bröst:

– Jag hör ett litet blåsljud.

Inga får remisser till hjärt- och ögonspecialist, men Linda Resman anser inte att de övriga påstådda diagnoserna behöver utredas vidare. Inga fattar små föremål med önskat pincettgrepp, har bra reflexer och använder armar och ben fint. Hon uppvisar med andra ord inga tecken på cp-skada. Inte heller cystan i hjärnan är något att oroa sig för.

– Så kan det se ut, det är vanligt och inget man gör något åt, förklarar Linda Resman.

Efter undersökningen är det provtagning. Nyanlända adoptivbarn testas rutinmässigt för hepatit, hiv, syfilis, tuberkulos och resistenta bakterier. På remissblanketterna till labbet sätter sköterskan stora gula klisterlappar med varningstexten ”blodsmitta”.

6 maj 2012. I dag är det dop i Tomelilla kyrka. Vi träffas innan hemma hos Sjöstrands. Inga har fått glasögon, en cykel och en brännblåsa. Hon visar fingret.

– Det var inte bra känna på grillen, säger hon eftersinnat på bred Tomelilla-dialekt.

Hon kryper upp i Camillas knä och blåser henne i ansiktet. Camilla blåser tillbaka. Inga blundar och låter mammakärleken skölja över ögonlocken och kinderna. Hon slappnar av och ler lyckligt.

Några timmar senare har stunden kommit då Camilla, som har bevittnat så många barndop i bekantskapskretsen, ska få vara med om att döpa sitt eget barn. Hon har klätt dottern i en vit tyllklänning och vita remskor. I håret har Inga en stor tygblomma. Storasyster Kajsa har målat hennes pyttesmå naglar med silverlack och lånat henne en ring hon själv hade som liten.

Inför ett 30-tal gäster kliver Inga upp på en pall bredvid dopfunten. Prästen skopar vatten i handen och döper henne till Inga Hanna Lucia. ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”, sjunger församlingen med blickarna förtröstansfullt mot taket, och i Siauliai ligger en rad oönskade spädbarn med ögonen åt samma håll.

26 september 2012. På åtta månader har Inga växt åtta centimeter. Kavat kliver hon ut genom mexitegelvillans ytterdörr i regnställ, toppluva och rosagröna stövlar i storlek 22. Hon passerar Jonas 42:or, prydnadsekorren på trappan och idegranshäcken mot gatan. Hennes diagnoser är avskrivna, det syns inte ett spår av märket på kinden och de slitna hårtopparna är bortklippta. Hon lämnar inte en ohoppad vattenpuss bakom sig. Hon är på väg till Nyckelpigans förskola för att få träffa jämnåriga lekkamrater.

– Hon har ju blåsljud på hjärtat, men det har en tredjedel av alla vuxna, det är inget hon behöver hjälp för, berättar Camilla medan Inga kastar sig med huvudet före i rutschkanan på förskolans gård.

Efter rutschkanan går Inga till två rep som är uppspända mellan ett par trädstammar. Hon ställer sig på det undre, håller fast i det övre, böjer huvudet bakåt tills håret släpar i de fallna höstlöven och ropar:

– Mamma, titta vad jag kan!

På vägen hem går det långsamt, men när Inga märker att Kajsa och Axel är tillbaka från skolan blir det fart på henne. Hon hinner knappt få av sig ytterkläderna innan hon sitter i Kajsas knä och tittar på ”Gangnam style” på Youtube. Inga vill göra precis som storasyster, men när Kajsa säger att de ska flytta till Malmö när de blir äldre lutar Inga huvudet mot Camillas arm och deklarerar:

– Jag vill vara nära mamma.

Fast när Camilla tar upp henne i knät för att göra i ordning henne för kvällens gymnastikklass krånglar hon hit och dit, skruvar sig runt och kanar lealöst med kroppen tills huvudet hänger upp och ned. Camilla kämpar med att hålla dottern samtidigt som hon borstar hennes hår i två tofsar och sätter i ett spänne. Man blir svettig bara av att titta på.

– Så, nu är du klar, pustar Camilla. Ska du äta lite innan vi åker?

– Neeej! skriker Inga.

Det underdåniga barnhemsbarnet har blivit en kaxig familjeflicka.

14 december 2012. Farmor Lilian har gjort egen pepparkaksdeg, mjölat köksbänken och ställt fram plåtar. Inga och Philippa står på knä på var sin stol mitt emot varandra och kavlar och tar ut mått i en kvart. Sedan är de klara och vill se på tv i stället. Inga förser sig självklart ur godisskålen, lutar sig tillbaka i soffan och slänger hemtamt upp fötterna på bordet. Ett år har gått. På papperet slutar berättelsen här. I verkligheten håller den på i alla dagar, resten av livet.

Familjen Sjöstrand

Jonas, 46 år, produktionstekniker på Tetra Pak i Lund.

Camilla, 37 år, barnskötare på förskolan Nyckelpigan i Tomelilla.

Kajsa, 15 år, och Axel, 13 år, Jonas barn från ett tidigare äktenskap.

Inga, 4 år, Camillas och Jonas adoptivdotter.

Camilla Sjöstrand har gett ut dagboken ”Ett lyckligt slut” på GML Förlag.