De många dossiéerna ligger i stora högar som ser ut att kunna trilla från de ostadiga bokhyllorna vilken sekund som helst, tjänstemännen med långa sidlockar, stora skägg och svarta huvudbonader sörplar te i glas medan de tar emot besökarna. Samtalstonen är upprört högljudd.
Jag är på besök i den rabbinska domstolen i Jerusalem. Den är numera inhyst i den byggnad där det första israeliska parlamentet, Knesset, en gång hade sitt säte. Symboliskt är det utan tvekan, i det Heliga landet där de ortodoxt religiösa i ett tidigt skede fick makten över en väsentlig del av den civila lagstiftningen mot att de stödde premiärminister David Ben Gurion i Knesset. Den historiska eftergiften har lett till att Israel inte har någon grundlag (de religiösa motsätter sig) och att civila giftermål och skilsmässor inte är tillåtna. Det innebär att uppemot en halv miljon judar med osäker och outredd judisk identitet, framför allt de nya ryska invandrarna, inte kan ingå äktenskap i det moderna och demokratiska Israel. Det utesluter även alla typer av blandäktenskap; judar-kristna, judar-muslimer. Dessutom lider många judiska kvinnor av den patriarkala judiska lagen enligt vilken mannen ger kvinnan fri (kallas get) och om han vägrar, är hon bunden – ofta i många år, ibland för resten av sitt liv – till ett äktenskap som i praktiken upphört och utan möjlighet att gifta om sig.
Det är en av den mellanösterska vinterns gudomligt soliga dagar med klar luft, blommande mandelträd och citronträd fulla av mogna gula frukter. Den rabbinska domstolen är knappast en plats jag frivilligt skulle besöka en sådan dag eller över huvud taget, men nu är jag här, för att få min get. Min svenska skilsmässa från min israeliske make gick igenom för många år sedan, men vi gifte oss i Israel och här räknas endast en judisk skilsmässa.
Smala korridorer, fulla av människor, allt är nära inpå, öppet för ögat och örat. Mer likt en familj än den statliga myndighet detta ska föreställa. Bredvid mig sitter två advokater och arbetar ut de sista detaljerna i en jämkning mellan två före detta makar som har satt sig så långt ifrån varandra som möjligt är i dessa snäva utrymmen. De utbyter inte en blick. Advokaterna talar högt med varandra och i mobilerna, att jag sitter bredvid och lyssnar besvärar dem inte. Plötsligt rusar den ena upp när dörren till det rabbinska sammanträdesrummet öppnas: ”Vi har kommit fram till en jämkning”, skriker han in mot rabbinen som sitter på ett podium, omgiven av två andra herrar med svarta hattar, stora skägg och sidlockar, ”vi måste få komma in i dag, vi är äntligen färdiga”. Scenen påminner om de rabbinska ”hoven” i de östeuropeiska shedtl, (judiska byar och städer), vilka de tidiga sionistiska pionjärerna gjorde uppror emot och flydde ifrån för att skapa en modern socialistisk nationalstat.
Rabbinen där inne verkar inte ta illa upp.
”Nuu, nuu advokat SiochSå” säger han,” vi skall göra vårt bästa. Men först har vi detta ärende från Schtockholm.”
Schtockholm det är jag förstås. Mitt ärende är känt. De har väntat på mig i flera år. Rabbinen ringde för ett par år sedan där jag satt i min modernitet vid min mycket tunna datorskärm i Schtockholm och gav mig order att snarast bege mig till Jerusalem för att ta emot min get. Han förklarade att den måste ges till mig personligen av min make eller av ett sändebud från den religiösa domstolen. Jag svarade att jag inte hade några planer att besöka Israel inom den närmaste tiden och att han väl kunde sända den till rabbinen i Stockholm, som kunde ge den till mig. Men denne visade sig inte vara ortodox nog för rabbinatet i Jerusalem. Då uppmanade han mig att åka till London och upprörd av den respektlösa familjaritet med vilken han vände sig till mig, svarade jag fräckt att det kunde jag, om han betalade biljetten. Sedan jag även uteslutit en egen finansierad resa till Köpenhamn för samma ändamål avslutades samtalet bryskt.
Men nu är jag här igen, i Landet, för första gången sedan jag lämnade det 1998. Jag har inte kommit för att få min get, utan för att jag äntligen känner mig redo att åter möta det Land jag levde i under nästan två decennier. Åtta år är, visar det sig, en såväl lång som en kort tid. En del har jag glömt; hur slitet det är; husfasaderna, kläderna, människornas ansikten skavda av den starka solen, av för många trauman, för mycket historia. Jag slås av hur många dåligt klädda och krumma människor man ser på gatorna, hur detta verkligen inte är Europa, hur mycket de kulturbärande skikten i Tel Aviv än försöker inbilla sig det. Kanske en östra Medelhavskultur trots allt, med rötterna i Östeuropas shtedl, vända västerut mot Amerika, men bakbundna österifrån, av Mellanöstern.
En lång tid, men också en kort. Israelerna lever från dag till dag, från katastrof till katastrof. Jag förstår att det jag genomlevde – en bra bit israelisk samtidshistoria; den israeliska inmarschen i Libanon, Kuwaitkriget och gasmaskerna, den första intifadan – redan är historia, överskuggad av den andra intifadan, vågen av självmordsbombningarna och utrymningen av Gazaremsan. En ständig uppkoppling till det närvarande, det senaste våldsutbrottet, skandalen, kriget, till nyheterna som varje halvtimme slås på av busschaufförerna, i affärerna, i taxibilarna. En besatt och inte så lite ytlig samtidighet i det mest historiska av länder.
Jag har kommit för att fråga, känna, förstå vad som hänt med Israel under de år jag inte varit här men sett de brinnande bussarna, de utbombade kaféerna på tv. Och den ständigt ökande brutaliseringen av den israeliska ockupationen.
Men först detta, rabbinatet och min skilsmässa. Rabbinen frågar ut oss om våra familjer och håller små miniföreläsningar om de kända rabbiner som burit våra respektive familjenamn. Sedan tar den urgamla ceremonin vid. Exmaken får ”köpa” en skrivare som för hand med bläckpenna formulerar vår get. Jag får ta på mig en hatt av det slag som religiösa kvinnor bär och vandra med geten hopvikt på ett speciellt vis tre gånger mot dörren. Plötsligt, mitt i detta absurda, är det något som berör mig. Det är när jag uppmanas att öppna händerna och ta emot det handskrivna dokumentet från min exmakes händer. Ja, det är mannen som ger, kvinnan som tar emot och just då är jag helt ointresserad av den ojämlikheten. Något i den urgamla ritualen och dess definitiva avskedsord slår an i mig: ”Härmed är du skild från mig. Härmed är du tillåten varje man.”
Så oåterkalleligt. En ritual som avslutar. Som sätter definitiv punkt. Efteråt tänker jag att det är just detta som fattas i Landet. Gränser. En slutpunkt. En värdig skilsmässa. Härmed är du skild från mig. Du lever ditt liv i ditt land, jag mitt liv i mitt land. Härmed är du tillåten ditt liv. Och jag mitt.
Gränslösheten är kanske det mest utmärkande för det land vars gränser det talats, skrivits och diskuterats om mer än några andra gränser i världen. Den börjar där, med rabbinatets makt, i ett land där det inte fastställts några gränser mellan religion och stat. Där religionen genom den makt den givits och genom de religiösa partiernas vågmästarroll tagit struptag på den sekulära staten.
Gränslöshet. ”Detta är ett oralt samhälle”, säger min vän psykologen där vi sitter på stranden i Tel Aviv bland lättklädda franska turister och israeler som sitter påpälsade med solglasögon. Solen skiner och vi har beställt in den klassiska ”arabiska salladen” (gurka och tomater hackade smått smått), hommus (kikärtsröra) och hatizilim (auberginröra). Portionerna är jättestora, de har växt sig amerikanska till omfånget på de år jag inte varit här. Mycket mat, mycket prat, mycket cigarretter. Behov av tröst.
Min gamle vän Henry Abramovitch talar om gränslöshet av ett annat slag. Henry kom till Jerusalem från Kanada 1980, samma år som jag kom från Sverige. Han är jungiansk analytiker, med sitt långa skägg ser han ut som en blid modern profet. Han och hustrun Iva har alltid engagerat sig i fredsrörelserna. Henrys mångåriga palestinsk-israeliska samtalsgrupp fungerar inte längre, ”den tog den sista intifadan hand om”, som han säger med ett sorgset leende, men Iva är aktiv i Campus neged Shtika (Campus mot Tystnad), i vilken israeliska akademiker och deras studenter informerar sig om och protesterar mot etablerandet av det som vissa kallar säkerhetsbarriären, men som borde kallas Muren.
Henry och Iva har lyckats bevara en nästan osannolik öppenhet för den Andre i trots mot det allt mer påträngande våldet. Jag minns hur Iva var den enda av vännerna som vägrade hänga med till Betlehem och äta områdets bästa falafelbollar (gröna, lätta, krispiga!) vid Rakels grav vid tiden före den första intifadan 1987, då israelerna ännu inbillade sig att de stod för en ”upplyst ockupation” och utflykter till Västbanken var ett omtyckt helgnöje. Av princip ville Iva inte besöka ockuperat område. Nu har hon, paradoxalt nog, varit där mycket, med hjälpsändningar och som medborgarvittne. Deras tjugoåriga dotter har just avslutat sin tvååriga militärtjänst, i en enhet som var så hemlig att inte ens föräldrarna vet vad hon gjorde där. De ser omåttligt stolta ut när hon berättar. Den sextonåriga sonen med hår till midjan har ett fritt val när det gäller värnplikten i detta hem där den politiska radikaliteten går hand i hand med en djup kärlek för det judiska och stolthet över det israeliska.
Henry försöker beskriva hur det terapeutiska rummet påverkas av konfliktens verklighet:
”För att analys skall fungera behövs en ’safe container’, en trygg behållare inom vilket allt är möjligt, där även den mest våldsamma fantasi kan undersökas, så länge som den fortsätter att vara en fantasi. Men när gränserna mellan fantasi och verklighet är borta, blir analysen omöjlig. Våld och analys passar inte ihop. En dag när jag skulle följa en av mina patienter ut ur mottagningsrummet, möttes vi av en högtalarröst som uppmanade oss ’var goda stanna inomhus’. Vi drog oss tillbaka och såg hur bombenhetens robot desarmerade ett misstänkt objekt som låg på andra sidan gatan. I det ögonblicket var vi inte analytiker och patient, utan offer för en participation mystique (gemensam ritual) vilken bröt ned gränserna mellan oss.”
Henry försöker också sätta ord på den yttersta gränslösheten, den i vilken självmordsbombarens kropp exploderar tillsammans med hans offer, så att deras kroppsdelar och blod bokstavligen talat blandas samman. Denna fruktansvärda förlust av gränser har en psykisk motsvarighet i patienternas drömmar. Henry ger flera exempel, han har såväl judiska som palestinska patienter. Under självmordsbombningarnas värsta tid fick han och en kvinnlig palestinsk patient båda kämpa för att inte sugas upp av vad Henry kallar en ”re-collectivisation”, där de såg varandra som representanter för respektive folk, i stället för att arbeta på den individuationsprocess som är terapins mål.
I en situation av kronisk gränslöshet regredierar man till att söka den mest grundläggande trygghet. Kommentatorn Doron Rosenblum skriver i den respekterade dagstidningen Haaretz att ”en civil agenda verkar, likt regnbågen, försvinna allt längre bort ju mer man närmar sig. Israel, snart sextio år gammalt, är kvar på samma mentala nivå som dagen då landet föddes. Israelerna söker fortfarande det mest elementära i mänskligt och nationellt liv: säkerhet och skydd. Företrädesvis bakom en trevlig modig soldat – en med det största vapnet.”
I ett sådant klimat har den ambitiöse Amir Peretz, Arbetarpartiets nya ledare, inte en chans, trots sin genomtänkta och modiga sociala vision om kamp mot de ökande klyftorna i inkomst och utbildning kombinerad med en mycket kompromissvillig Palestinapolitik, och trots att alla talar om nyfattigdomen i Israel. Officiella siffror visar att 1,6 miljoner israeler lever under den officiellt stadfästa ”fattigdomsgränsen”. I den stora dagstidningen Yediot Aharonot skriver den välkände journalisten Yigal Serna att den israeliska ekonomin fallit i händerna på ”oligarker utan hjärta” och om hur ”brutaliteten sipprar direkt från avrättningarna av palestinska ledare till avskedandena av arbetare, från jakten på utländska arbetare till förnedringen av de fattiga och svaga”.
Ändå stödjer man Kadima som leds av en överklassadvokat utan något som helst socialt program. Och inte endast försiktiga och ”mogna” vuxna lägger sin röst på detta medelvägens parti, utan även ungdomarna. Vid det provval som hålls i israeliska skolor när jag är där segrar Kadima. Att israeliska ungdomar är konventionella är en gammal känd sanning. Efter den långa värnplikten(tre år för pojkar, två år för flickor) med sina stenhårda regler hägrar först och främst en flykt från Landet och dess komplexa verklighet. Israeliska ungdomar återfinns till osannolikt antal på ryggsäcksungdomarnas vallfärdsorter i Sydamerika och i Asien. Om detta skämtar man: En indier frågar en israelisk turist hur många israeler det finns? ”Fem miljoner”, svarar israelen. ”Ja, ja, jag vet”, svarar indiern, ”här i Indien! Men hur många är ni i Israel?” Hemkomna är de redan i 23-årsåldern och satsar på utbildning och familj.
Jag söker upp Yuval Portugali, professor i geografi vid Tel Avivs universitet, för att samtala om gränser och gränslöshet.
Sist jag intervjuade honom hade hans bok ”Implicate relations. Society and space in the Israeli-Palestinian conflict” just kommit ut. Då skrev jag:
”Om man frågar en invånare i, låt oss säga Rimbo, vilken den närmaste staden är, blir svaret självfallet; ’Stockholm’. Men ställer man en motsvarande fråga till en israel eller palestinier på Västbanken, blir svaret inte alls lika självklart. När Portugali ställde frågan till en israel i bosättningen Ariel på Västbanken, kunde de från vardagsrumsfönstret se den palestinska staden Salfit. Ändå svarade den israeliske bosättaren: ’Kefar-Saba’ – en mer avlägsen israelisk stad som varken kunde ses från fönstret eller från någon plats i Ariel. Samma fenomen upprepade sig när samma fråga riktades till de palestinska grannarna. De nämnde den närmaste palestinska staden, trots att Ariel låg där, rakt framför ögonen. Portugalis undersökning av palestiniernas och israelernas ’kognitiva kartor’ visar att de två folken – som lever tätt inpå varandra i samma, geografiskt mycket begränsade landområde – bokstavligen talat inte ’ser’ varandra; Israelerna lever i Eretz Israel (Landet Israel). Palestinierna lever i Palestina. Israelerna lever i Jerusalem, palestinierna i al-Quds. Israelerna lever i ett hebreiskt semantiskt landskap, direkt förknippat med deras urgamla förfäder, nya myter och nuvarande hjältar. Palestinierna lever i sitt palestinska semantiska landskap, fullt av uråldriga profeter och nya hjältar, för dem känns omgivningen mycket bekant och mycket palestinsk.”
Boven i dramat, hävdade Portugali, var nationalismen, under vilka både folken var ”förslavade”. När jag nu återvänder till hans lilla universitetskontor, överbelamrat med pärmar, kartor och böcker, har inte endast hans hår märkbart vitnat, utan hans utblick blivit bittrare. Hos honom, liksom hos så många av mina gamla israeliska kontakter, har självmordsbombningarnas tid satt sina spår. De är fortfarande ”för” en fredlig tvåstatslösning, men de tror inte längre på den. De är inte längre intresserade av dialoggrupper. De har, skulle man kunna säga med ett annat mindre politiskt, mer andligt språk, stängt sina hjärtan.
Portugali talar om en ”urbanisering av den nationella konflikten”. Gränserna, territorierna, är inte längre är det intressanta, varken för palestinierna eller för israelerna. Gazaremsan har förvandlats till ett enda stort urbant område och här gäller det att få människor i arbete, få en fungerande infrastruktur. För israelerna gäller det att kunna upprätthålla en normalitet i de stora städerna, utan våldsamma attacker på civilbefolkningen.
Den gräns som nu trots allt byggs med taggtråd och betong genom hela Landet kommer inte endast att försvåra livet för palestinierna, utan även för bosättarna som kommer att ”torka ut” bakom stängslen och vilja leva under israelisk suveränitet. Av tvåhundratusen bosättare uppskattar Portugali att endast en minoritet – åttatusen – utgör den hårda kärnan av ”ideologiska idealister”.
Det är en blek fredsvision geografiprofessorn presenterar; en gradvis uttorkning av fanatismen. Jag möter en liknande uppgivenhet överallt. Efter Osloprocessens nederlag, självmordsbombningarnas vansinne och med en ”säkerhetsbarriär” som ensidigt konstrueras av Israel och som de facto skapar en gräns mellan folken, efter allt detta är det få som talar om fredsavtal, underskrivna i Vita huset under globala medieblixtars sken. I stället börjar man yrvaket och försiktigt analysera vad Hamas valseger kan komma att innebära. Den verkar långt mer avgörande för konfliktens framtid än det val som avgörs i Israel på tisdag. Allt oftare nämns en tioårig hudna som den bästa möjliga utsikten. Hudna är ett muslimskt begrepp för ett längre tidsbegränsat eldupphör med en fiende, som man ändå en dag ska besegra. För många israeler bekräftar och fördjupar detta en djupt liggande existentiell nationell ångest.
Men min exmake, Moshe Amirav, statsvetenskaplig specialist på Jerusalems politiska historia, tycker att ett tioårigt eldupphör låter bra. På tio år kan mycket hända, säger denne evige optimist, attityder förändras, fakta på marken etableras. Han som i byrålådan har en hel hög detaljerade skisser över hur palestinier och israeler skulle kunna administrera Jerusalem som gemensam stad, hur dela på vatten, hur skapa en binationell flygplats, hur samverka kring de heliga platserna.
Ett stabilt eldupphör kan man inte skapa spännande skisser kring. Men det är ändå något. Under tiden byggs en gräns trots allt, en orättfärdig gräns helt visst, där den ena sidan roffar åt sig ytterligare land. Men den ger ändå en försmak av det som måste komma. Då man kan sätta definitiva gränser. Sätta punkt. En värdig skilsmässa. Härmed är du skild från mig. Du lever ditt liv i ditt land, jag mitt liv i mitt land. Härmed är du tillåten ditt liv. Och jag mitt.
Anita Goldman
är journalist och författare.
sondag@dn.se
Paul Hansen
är fotograf på Dagens Nyheter.
paul.hansen@dn.se
