Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 06:40 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/sondag/forlat-sonens-mordare/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Förlät sonens mördare

1961 inträffade en tragedi i Kungälv som påminner om skottdramat i Falun i somras. 17-årige Lasse sköt besinningslöst omkring sig på läroverkets skoldans. En pojke dödades och sex skadades. TV-våldet i "Bröderna Cartwright" fick skulden. "Jag ville uppträda som en filmhjälte", sa Lasse efteråt. Men dramat slutade i försoning. Lasse dömdes till vård och var redan efter något år tillbaka i den lilla staden igen. Där har han sedan dess levt ett ordnat liv. Hur var det möjligt

DN har kartlagt följderna av skottlossningen den gången.

+++

Av ANNA-MARIA HAGERFORS På berget ovanför den lilla staden står Guds hand och lyfter upp en liten människofigur. Det är försoningens symbol efter det blodiga skottdramat i Kungälv för 34 år sedan. Repliken av Carl Milles skulptur har rests av Essie Altvall, den mördade pojkens mamma, för att gestalta ett under:

Det går att bli befriad från hatet.

Redan dagen efter mordet sa modern: "Stackars pojke, stackars föräldrar" På så sätt markerade hon för Kungälvsborna att det fanns två offer: hennes döde son och Lasse som sköt.

Samtidigt väcktes den första motionen i riksdagen om att utreda våldet på film och i TV, eftersom det stod i tidningarna att Lasse sett mycket vilda västern-filmer. Radions "Tidsspegeln" ordnade en debatt om "ungdomens ideal och hjältar" med rubriken: "Kan vi skylla på Cartwrights

"

Sedan dess har våldsdebatterna malt på i 34 år. Rapporter och utredningar har travats, medan våldet förgrovats till den grad att den gamla TV-serien verkar barnkammarhistorisk.

Det var lördagskvällen den 4 mars 1961 som barnet Lasse skulle bli "Kungälvsdesperadon".

TV visade matchen Sverige-Sovjet i ishockey. På läroverket hade 200 ungdomar skoldans i sångsalen. På Nordiska folkhögskolan höll rektorsparet Altvall elevfest.

I dag sitter Essie Altvall, 88 år, i ett litet radhus utanför Kungälv och skriver en bok om sin väg mot förlåtelse och försoning efter mordet på sonen Per-Håkan. Den ska heta "Vägvisare", efter de människor som på olika sätt hjälpt henne och maken Sture medan han levde.

- Jag hyser inget agg längre, säger hon förundrat. Jag har bara goda önskningar när det gäller Lasse och hans familj.

17-årige Lasse kom från ett "gott arbetarhem" och var intresserad av idrott och fiske. Han hade slutat i läroverket efter ett år i realskolan och jobbade nu på ett lager.

Fiket var "saloonen"

Män i Kungälv som är runt 50 år minns hur Lasse var först i stan med cowboystövlar som han köpt på postorder. De kommer ihåg hans uppvikta jeans och breda bälte, hur han sa "ranchen" om sitt hem och "saloonen" om Café Java.

Ebbe Pettersson, som nu driver konstgalleri i gamla rådhuset, brukade riva biljetter på stans enda bio. Han minns hur Lasse såg västernfilmerna om och om igen.

Men få visste att Lasse också ägde en 9 mm Browningpistol som han köpt för 40 kronor av en arbetskamrat. Med den brukade han ha skjutövningar i Fontinskogen för att lära sig dra snabbt från höften.

Den här lördagskvällen går Lasse först på en fest där han dricker två dricksglas svartvinbärsbrännvin blandat med vermouth. Sedan sitter han i läroverkets läsrum och ser hockeymatchen på TV. 22.30 går han till dansen i sångsalen, efter att ha blivit bjuden på konjak av en kompis.

Där träffar han en amatörboxare han känner och klipper till honom på hakan på skoj. Boxaren blir arg, och de två kommer överens om att träffas efter dansen för att "göra upp".

Lasse går raka vägen och hämtar sin pistol som han har gömt hos en kamrat. Han fyller magasinet med sju skott och reservmagasinet med sju. Han stoppar pistolen i hölstret, hakar fast det i bältet och går tillbaka till läroverket.

Vilt skjutande

Samtidigt har Per-Håkan Altvall lämnat elevfesten på folkhögskolan och begett sig till skoldansen. Han står utanför på gården när Lasse kommer gående och säger: "Nu ska det bli pangpang"

Lasse börjar skjuta vilt omkring sig. När Per-Håkan träffats fortsätter han in och skjuter mot ungdomarna som står i trappan upp till sångsalen.

Han avfyrar båda magasinen innan han flyr till Fontinskogen. Då har sju pojkar skadats. Per-Håkan dör på sjukhuset.

Nu utlöses Västsveriges dittills största polispådrag. 50 poliser med spårhundar är ute och letar hela natten. Lasse går ett långt stycke i en bäck för att förvilla spårhundarna. Han tar sig in i ett garage och sover i en lastbil.

På morgonen kommer kriminalpoliser från Göteborg till den lilla polisstationen i gamla rådhuset i Kungälv. Utanför väntar journalister och fotografer på att bli insläppta. Då stannar en gulgrön raggarbil och ur stiger Lasse som håller automatpistolen i handen med fattning om pipan. Han har hejdat en arbetskamrat och bett om skjuts till polisen.

Inne på stationen säger Lasse: "Det var tur att ni inte fick tag i mig igår. Då hade jag skjutit er allihop."

När befälet undrar varför han kommer nu, säger Lasse: "Därför att jag inte är arg längre."

Beredvilligt svarar han på alla frågor. Det enda han inte kan förklara är varför han sköt.

Han uppträder lugnt och obekymrat. Först efter flera dagar släpper chocken och han börjar inse vad han har gjort.

För personundersökarna berättar han om sitt intresse för cowboyfilmer:

"Hjältarna var alltid så tuffa. Jag tyckte det var kul med slagsmål i filmerna. Jag tänkte bara på att hjälten skulle klara sig och funderade inte mycket på de andra eller hur det gick med dem."

"Det måste ha varit någon inre känsla hos mig att vilja uppträda som en filmhjälte som fick mig att göra det här."

"Mitt intresse för cowboyliv är nog i största laget", sa Lasse den gången.

Kunde aldrig glömma

I dag hänger det konst på den gamla polisstationen. Här har Ebbe Pettersson som klippte biljetter på bion sitt galleri. När jag tar kontakt med honom berättar han häpet att han just håller på med ett brev till kulturministern. Det börjar så här:

"En händelse i min ungdom har lett till att jag ägnat 20 år av mitt liv åt värstingar. . ."

- Jag skriver till Margot Wallström för att protestera mot de senaste nedskärningarna av TV 1 och TV 2. Vi måste ge ungdomarna en motvikt till det kommersiella skräpet och våldet, säger han.

Ebbe Pettersson kunde aldrig glömma Kungälvdramat 1961. Han drevs att bli socialarbetare och på behandlingshemmen såg han sambandet mellan videovåld och verkligt våld hos störda barn. För dem blir våldet en "problemlösningsmodell", menar han.

- Jag hade en tolvåring som sa: "Jag vill bli mördare, för jag vill känna hur det känns." Han var Kojak-fixerad och gick alltid och sög på likadana klubbor som Kojak. Jag började titta på programmen, och fann att det alltid var samma mönster: Bov, jakt, skott, upplösning - och så glädjen efteråt på polisstationen bland hjältarna som löst problemet med våld.

- Den här 12-åringen blev en mördare, senare i tonåren. Han sparkade ihjäl en kille utanför en korvkiosk.

- Det här till synes snälla filmvåldet tror jag är farligare än riktigt blodiga massakerfilmer. Amerikansk film handlar ofta om en liten svag kille som egentligen inte tycker om våld, men måste tillgripa det och sedan blir upplyft och berömd av det.

Svag självuppfattning

Ebbe Pettersson menar att 3-4 procent av unga pojkar i dag har så svag självuppfattning att de som Lasse 1961 lätt kan identifiera sig med en filmhjälte.

- Många störda barn jag talat med vet själva om att de tar över ett mönster de sett om och om igen. Men det är en så enkel förklaring att ingen vill se den. Jag var till exempel med om en debatt på Fryshuset i Stockholm. Där beskrev unga grabbar hur de direkt inspirerats av filmer att gå ut och "knacka gubbar". Ändå satt forskarna där och sa: "Så är det inte. Det finns inget samband."

- Men jag är övertygad om att fenomenet kommer att få ett namn om 20 år.

Ebbe Pettersson är inte för filmcensur, han tror att de kommersiella krafterna bakom är för starka.

- I stället måste vi få fram motbilder genom den goda kulturen, de goda andliga värdena, säger Ebbe Pettersson. Han låter som ett eko av den mördade Per-Håkans pappa Sture Altvall, när han på en konferens om livsåskådning för 25 år sedan sa:

"Unga mäniskor ska uppleva kulturen, läsa böcker som har ett personligt ärende. Det finns en värld av konst, musik, längtan, skönhet och sökande tillgänglig för alla"

För Ebbe blev det livsavgörande att som Per-Håkans vän komma in i folkhögskolans miljö och familjen Altvalls hem. Per-Håkan var en pojke som fick kunskaper, självkänsla och livsmod genom den idealitet som styrde folkbildning och folkrörelser. Nu inlemmades även Ebbe i en kultur där vuxna diskuterade med tonåringarna och bjöd in dem till lyrikaftnar.

Så det är följdriktigt att han nu sitter och skriver till ministern om kulturens betydelse för unga, i rummet där polisen den gången förhörde Lasse, hans kamrater och andra ungdomar som varit med på dansen.

När eleverna på måndagsmorgonen kom tillbaka till läroverket, stod inga moderna krisgrupper beredda att ta hand om dem. Rektorn höll ett kort tal på skolgården, flaggan halades på halv stång och dagens skrivningar ställdes in, det var allt.

När begravningsdagen kom var det vårväder. Kungälvs kyrka var fullsatt. Kamrater från läroverket och folkhögskolan sjöng om landet där kärleken växer som värmen i vårfrudagstid, och paraderade med svenska flaggor och läroverkets standar.

Efter akten gick de sex nordiska flaggorna i topp vid folkhögskolan, Per-Håkans hem.

Vid kistan låg en krans från Lasses föräldrar. Per-Håkans mamma hade tagit kontakt med Lasses mamma.

- Det var så positivt, berättar Essie Altvall i dag. När jag förstod att båda pojkarna blivit offer för våldet, då inträdde en förlösning. Det som hjälpte oss igenom var kraften från alla vänner som slöt upp omkring oss. Lasses familj var också omsluten. Alla ställde upp, och jag minns att någon sa: "Vet du Essie, jag ville hellre vara du än Lasses mamma"

Det finns ett ljus

- Stödet vi fick gjorde att hatet inte fastnade, säger hon och drar paralleller till händelsen i Trondheim i fjol, när småbarn hade ihjäl en liten flicka.

- Den flickans mamma sa: "Hata inte"

- Jag blir upprorisk när jag tänker på livstidsdomen mot Mattias Flink, och ser hur vi sätter barnen i Bjuv i fängelse, i stället för att hjälpa dem i livet.

Med "Guds hand" uppe på berget och boken hon skriver vill Essie Altvall visa att det finns synliga och osynliga krafter som kan hjälpa oss att inte förlora kärleken.

- Djupt inom oss finns ett ljus, en sorts talande röst som vill väl och som vi måste lyssna till i dag när våldet ökar och så många barn far illa, säger Essie Altvall.

Barnet Lasse slapp fängelse. Han dömdes till sluten vård. Men redan efter något år var han tillbaka i Kungälv igen och började spela i sitt gamla hockeylag. Han bildade familj och har sedan dess levt ett ordnat liv.

När Essie Altvall förlät kunde inte övriga Kungälvbor hata.

I sinnesundersökningen som gjordes finns mycket som för tanken till utredningen om Mattias Flinks psykiska hälsa.

Både Lasse och Mattias beskrivs som skötsamma och omtyckta av sina kamrater. Båda har några gånger druckit för mycket sprit, och det tycks ha samband med behovet att hävda sig. Båda uppges ha varit berusade men inte redlösa när dåden begicks.

Om det som hände sa Lasse:

"När jag gick och hämtade pistolen var det precis som om jag flög fram. Jag gick som i trans och kände inte benen under mig. När jag kom till skolan var jag alldeles borta."

"Jag ville inte skjuta, men det var precis som om det var något inuti mig som sa: Jo, du ska skjuta. På grund av spriten slog det runt i skallen på mig."

"Som en film"

Mattias Flink minns allt som i dimma: "Det var som en film, jag stod utanför och tittade på."

Lasse beskrevs av experterna som psykiskt och känslomässigt outvecklad, naiv, normalbegåvad, verklighetsförankrad men med torftig fantasi. Ett signalement som varje tonårsförälder vet kan passa in på åtskilliga 17-åriga grabbar.

Mattias Flink beskrevs som formell, rationell, kontrollerad, återhållen, omogen, känslomässigt resurssvag med oklar självbild. Ett signalement som inte är ovanligt bland 24-åriga män.

Den psykiska störningen hos Lasse definierades så här: Egocentricitet och narcissism (grandios självupptagenhet). Aggressiva tendenser till antisociala reaktioner och en latent ångestspänning.

Lasses benägenhet att explodera i affekt och få kortslutning, kunde sättas i samband med försenad pubertetsutveckling, infantila personlighetsdrag och alkohol.

Mattias Flinks personlighetsstörning beskrevs bland annat så här: Paranoida (förföljelsemaniska) och narcissistiska drag med obearbetade konfliktområden.

Genom ruset fick han ett aggressivt impulsgenombrott.

Lasse ansågs ha drabbats av ett "patologiskt rus", ett sjukligt beteende som orsakats av berusning av en mindre mängd alkohol. Lasse måste betecknas som oerhört farlig i berusat tillstånd, menade rättspsykiatrerna som i likhet med medicinalstyrelsen ansåg att han var sinnessjuk och behövde vård.

Mattias Flink befann sig, enligt två av experterna, i ett psykotiskt tillstånd (utan kontakt med verkligheten) som utlösts av alkoholen. Rättspsykiatrerna kunde inte enas om huruvida Flink lider av en allvarlig psykisk störning. I veckan fastslog högsta domstolen att han inte gör det i lagens mening. Så Flink fick livstids fängelse.

På Norrköpingsanstalten sitter nu Mattias Flink på samma avdelning som det 16-åriga barn från Bjuv som tillsammans med sin bror slog ihjäl en 15-årig kamrat.

Lasse, som i verkligheten har ett annat namn, har avböjt att medverka i det här reportaget. Därför kan vi inte säkert veta vad det var som hjälpte honom tillbaka till ett ordnat liv igen, om det var vårdchansen, omgivningens stöd eller kärleken.

Vi vet bara att mindre än fyra år efter skottdramat hade han både hustru och barn. Sedan dess har han levt som skötsam medborgare i den lilla staden under berget med "Guds hand".

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt