Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

IKEA HITTADE HANTVERKARNA. 1700-talet på glänt

Medevi brunn, en tyst idyll med spetsgardiner. Det var här alltsammans började. Till sin förskräckelse observerade riksantikvarien Margareta Biörnstad att antika möbler från den fattiga brunnsorten började dyka upp på auktioner. Något måste göras snabbt.

Efter långa förhandlingar mötte hon Ikeas Ingvar Kamprad i Karlstads vattentorn och signerade ett kontrakt. Som en skänk från ovan kom idén att Ikea skulle kröna sina 50 år av spånskivemöbler med kopior av 1700-talsmöbler i gediget trä.

Nationalmuseums intendent Lars Sjöberg valde modellerna, hittade tillverkare och övervakar kvaliteten, som beseglas med riksantikvarieämbetets brännstämpel. Medevi räddades och får pengar för varje modell. De flesta av möblerna tillverkas i Norden.

Då Rune Wahlström i Motala fick höra att Ikea börjat satsa på 1700-tal tog han kontakt med företaget. Hans trivsamma familjesnickeri, som sedan 1952 gjort kopior av Hauptbyråar och franskt 1700-tal, hade kompetensen och maskinerna.

Ikea hamnade rätt och Wahlströms GyllenMöbler tillverkar nu den gustavianska byrån, pottskåpet på svängda ben och det stiliga snedklaffskåpet.

De hann också göra provmodellerna till stolpsängen och ett annat pottskåp, men tillverkningen av dem förlades till Danmark.

Tre generationer

I ett anonymt vitt hus med blå knutar i Motalas omfångsrika industriområde ligger deras möbelsnickeri, det enda i hela stan. Förr sysselsatte de tio personer, i dag har de skurit ned till sex.

Tre generationer Wahlström har varit möbelsnickare - Runes far, han själv med gesällbrev på fickan, hans två söner Peter och Krister, som fann det helt naturligt att börja jobba i snickeriet.

Det är nästan som i Lindome utanför Göteborg, där det en gång i tiden snickrades i hemmen och "karlarna hyvlade medan kvinnorna polerade".

Krister lackerar klaffskåpet, Peter sköter hopfogningen, deras mamma Anna-Lisa står med igenmurade glasögon och polerar ytorna.

Alla 600 pottskåp har redan gått i väg, av de 800 gustavianska byråarna återstår bara några kannelerade ben - sinnebilden för den gustavianska stilen.

Klaffskåpet "Selebo" är på gång och de släpar fram originalet, en pjäs som troligen kommer från Stockholm, 1770 eller 1780. Den här typen av skåp invandrade från England och är en kombinerad förvarings- och skrivmöbel med nedfällbar klaff.

Wahlströmarna tillverkar alla Ikeas möbler av svensk al och med mycket handarbete, trots att lådorna sinkats på maskin. Den första provbyrån sinkades för hand och blev av en helt annan klass, men för dyr.

Lång väntetid

Rader av klaffskåp i olika skeden står och väntar på avfärd. Allt är försenat, beroende på den sena italienska leveransen av lås och gångjärn.

Originalskåpet har givetvis träknoppar i lådor och skåpdörrar, i det nya har de ersatts med knoppar av gulmetall. En liten men betydelsefull detalj som skämmer helheten.

Beslagen till den gustavianska byrån är däremot "äkta kopior" och tillverkas i Kalmar av landets siste gelbgjutare.

Suget efter 1700-talskollektionen är stort och väntetiden på åtskilliga pjäser mycket lång. Rune Wahlström hoppas på nya beställningar.

Under tiden koncentrerar sig snickeriet på kontorsmöbler och stilmöbler med intarsia, rödaktiga marmorskivor och utsökta beslag. Rune Wahlström tror att de i dag är ensamma i Sverige om tillverkning av Hauptbyråar. Jakaranda, valnöt, rosenträ och "rökad" björk, som betonar skuggningar i motiven, är några träslag i stilmöblernas intarsia.

I femton år har Peter sysslat med att såga och lägga intarsia. Fadern säger att han själv inte längre är så säker på handen. Intarsiarummet är fyllt av florstunna läckra exotiska fanerslag, men också av almrot och päronträ. Det är ett grannlaga hantverk som kräver största koncentration och skicklighet.

De komplicerade handgjutna beslagen till stilmöblerna kommer som sagt från gelbgjutaren i Kalmar. Det var han som kontaktade Rune Wahlström då han plötsligt fick en beställning på 1700-talsbeslag från Ikea.

+++

Fem mil från Vasa i det hantverkskunniga Österbotten ligger Jurva, som stolt för en flammande hyvel i sitt vapen. Det är en socken på cirka 5 000 själar med hela 50 snickerier. Jurvamöblerna har varit kända i mer än 100 år. Säg Jurva och man tänker automatiskt på stilmöbler. Till den här socknen med dess skicklighet i träsnideri förlade Ikea tillverkningen av trågsoffan, Gripsholmsfåtöljen och slagbordet.

Tätt som smågrisar står arbetarnas bilar kring modersuggan - Laitalas snickeri. Det är Nordens största tillverkare av stilmöbler med 60 anställda.

Urfadern, Toivi Laitala, gick i början av seklet i ortens slöjdskola, som i dag är ett framstående hantverksinstitut. Han grundade snickeriet 1932 och gjorde först köksmöbler. På 40-talet slog han om till stilmöbler.

Esa Laitala är andra generationen. Snickardöv på ena örat för han oss runt i de dånande hallarna. Han har en brorson som heter Jukka och två söner vid namn Esko och Hannu. Alla jobbar på fabriken, liksom Eskos fru.

Det är Esko som skär flätbandet i framsargen till trågsoffan, av Ikea döpt till "Svensksund". Originalet ställdes nämligen ut av Nationalmuseums indentent Lars Sjöberg till minnet av slaget vid Svensksund.

Skulpteras för hand

Det går till så att ornamentet först grovskärs på maskin och sedan detaljskulpteras av Esko för hand. Han är duktig och van, med gesällbrev från Hantverksinstitutet. Skicklig i att skära den ljusa finländska björken, som är materialet i alla möbler som Laitalas gör. Sex sju bildhuggare arbetar i fabriken.

Ikeas soffa är på intet sätt märkvärdig för Laitalas, de tillverkar betydligt svårare produkter. Svällande rokoko och intrikata gustavianska möbler med varianter står packade i hallarna.

Laitalas har bland annat möblerat anrika hotell Astoria i S:t Petersburg.

Vagnslaster av deras stilmöbler har gått till Kreml och nu levereras möbler till det utbrända Vita huset i Moskva. Förr exporterades 30 procent till Sovjet. I dag säljer de i 200 möbelbutiker i Finland, 20 i Sverige. Omsättningen är 15 miljoner mark.

Nu gör de 500 trågsoffor per år för Ikea, som ringer nästan varje dag och vill ha mer. Halva arbetsstyrkan jobbar nu för dem, men frågan är om kapaciteten kommer att utökas, för Laitalas står nämligen stadigt på sina egna rokokoben.

Det var också de som hade det rätta handlaget för slagbordet "Bergslagen", som ser enkelt ut men är en sinnrik konstruktion.

De kämpar även med Gripsholmsfåtöljen "Medevi brunn", vars förlaga kommer från nämnda brunnsort. Det var den här sortens stolar Gustav III förtrollades av i Versailles. Han köpte några som modell och lät svenska snickare tillverka resten för Gripsholms slott.

Laitalas klagar över att rutorna i det blåvita tyget från Polen ofta är sneda i väven och svåra att arbeta med.

Träpluggarna tar tid

Det som ger extra mycket jobb är de fyrkantiga träpluggarna, varmed möblerna sammanfogas. Laitalas egna stilmöbler limmas nämligen. En till två man är ständigt sysselsatta med pluggar och plugghål vid en maskin från 30-talet.

Sedan sprutas möblerna två gånger i en ljusblå transparent färg, vilket också det är främmande för Laitalas, som ytbehandlar sina egna stilmöbler med plastfärg.

Efter sprutningen ser ytorna ofta både fläckiga och nästan smutsiga ut.

- Det ska vara genomskinligt, säger Esa Laitala, så att man ser trävirket.

Men 1700-talets möbler var målade i mager linoljefärg. På den här punkten har Lars Sjöberg tyvärr fått vika sig, eftersom Ikea redan hade hunnit köpa ett stort färgprogram, och det används nu på samtliga 1700-talsmöbler. Linoljefärg anses torka för långsamt.

Den felaktiga färgtypen skämmer hela kollektionen. Själv har jag erfarenhet av bokhyllan "Ekolsund", vars hyllplan och sidostycken ser direkt smutsiga ut med stora mörka blaffor, beroende just på målningen/färgsprutningen.

Från början lovades trävita möbler som köparna sedan själva kan måla med mager linoljefärg, alternativt tempera. Av dess omålade möbler har jag dock icke sett ett spår.