Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 01:55 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/sondag/julia-dufvenius-jag-har-missbrukat-mig-sjalv-ratt-hart/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Nyheter

Julia Dufvenius: ”Jag har missbrukat mig själv rätt hårt”

Skådespelaren Julia Dufvenius blev Ingmar Bergmans ­sista ­stjärna när han tog in henne på Dramatenscenen. Nu revolterar hon mot den anrika institutionen. Det är dags att stå på egna ben och sluta försöka vara perfekt. ”Jag vill liksom smälta in och få vara med. Och det har jag ju fått också, men till ett högt pris.”

Julia Dufvenius kände att hon höll på att krascha. Varje morgon när hon vaknade kändes det som att hon hoppade ut från ett flygplan utan att veta om hon hade en fallskärm på sig eller inte. Under alla sina år på Dramaten hade hon gjort allt för att stå på scenen varje föreställningskväll och det tärde på henne både psykiskt och fysiskt.

Julia kom på sig själv att bli rädd när hennes barn nös då hon visste att hon inte kunde bli sjuk när det var premiärvecka. Hon kunde få panik när tåget från föräldrarna i Göteborg var försenat och hon hade en föreställning på kvällen som hon inte fick missa.

Under sina över tio år på Dramaten vabbade hon en enda gång och då visste hon inte ens hur man gjorde.

Julia, som en gång i tiden plockades in på Dramatenscenen av självaste Ingmar Bergman, kände sig till slut tvungen att revoltera. För i höstas fick hon nog av att arbeta under villkor som långsamt bröt ner henne. Kroppen sa ifrån. Lusten till teatern var borta. Hon var tvungen att sätta ned foten och återta kontrollen över sitt liv. Så i december valde hon därför att ta tjänstledigt på obestämd tid.

Men revolten handlar inte bara om ohälsosamma arbetsvillkor, utan även om att hon måste lära sig att vara lite snällare mot sig själv.

– Jag har begått för mycket våld mot mig själv och mitt fysiska och mentala välmående. Felet ligger inte bara hos teatern, det handlar också om mig. Jag måste bryta negativa mönster som jag har dragits med i hela mitt liv, säger hon.

Mitten av 1970-talet. På Övre Djupedalsgatan i stadsdelen Linnéstaden i Göteborg hade ett antal ensamstående mammor flyttat in runt samma innergård. De kände alla varandra och hade lyckats få lägenheter i samma hus. En av kvinnorna var Julias mamma, Lena, som flyttade dit när Julia var ett år gammal.

Under Julias första levnadsår hade de bott i ett regelrätt kollektiv, men även det här var ett sorts kollektivt boende där de ensamstående mammorna kunde hjälpa varandra med barnpassning, matlagning och annat som kunde vara arbetsamt att göra själv med heltidsarbete och små barn.

– Det var lite så det var på 70-talet. Folk delade på ansvaret på ett helt annat sätt. Jag minns att ett par mammor till två av mina bästa killkompisar flyttade ihop. Inte för att de var lesbiska, utan för att det var en skön boendeform.

Julia minns åren på Övre Djupedalsgatan som lyckliga där hon och de andra barnen kunde springa in och ut hos varandra och leka. Men nu när hon är äldre och ser tillbaka inser hon också hur fattiga de egentligen var.

– Vi hade inga pengar alls. Mamma var många gånger rädd och ledsen över hur hon skulle få ihop det den månaden, men så löste det sig alltid på något sätt. Men att få nya kläder och liknande var uteslutet.

Julia minns en gång då hon hade råkat ta på sig fel skor hem från fritids. En kille hade i sin tur tagit hem hennes och när hon fick tillbaka dem hade han töjt ut dem så mycket att hon inte kunde använda dem längre.

– Det var en katastrof för mig att jag inte kunde be min mamma om ett par nya skor.

Just den otryggheten kom att prägla henne när hon blev äldre. Att hon ville ha motsatsen till det hon hade vuxit upp med.

– Jag märker i mina val nu hur påverkad jag har varit av min uppväxt. Jag skaffade barn tidigt, gifte mig tidigt och skaffade fast jobb tidigt för att det där har legat och skavt. Jag har sökt tryggheten i allting.

En viktig förändring under Julias uppväxt kom när hon var 12 år och hennes styvpappa Carl-Eric kom in i bilden. Han hade ett välbetalt arbete och blev även ett välbehövligt stöd för Julia i hennes skolgång. Hon avskydde skolan. Kände sig mest dum och missförstådd. Hon skulle få en förklaring först i vuxen ålder.

För två år sedan insåg hon nämligen att hon har dyslexi.

– Det hade jag så klart även under hela skolgången. Jag kände mig så korkad då och fick ofta kvarsittning för att jag skrev så oregelbundet. Det var ingen som fattade vad det var och jag dolde det stenhårt.

– Jag lärde mig i stället allting utantill. Det är därför jag är bra på att memorera repliker. Det har jag nytta av i dag i mitt yrke, men då var det inte så kul att memorera 100 sidor biologi.

Julia minns hur hon i handskrivna uppsatser inte vågade trycka för hårt med pennan. Då skulle alla kunna se hennes stavfel och fula skrivstil. Så hon skrev löst, löst till sina lärares stora frustration.

Hur kommer det sig att du insåg att du har dyslexi först i vuxen ålder?

– Jag har väl tänkt att jag har någon släng av det, men har aldrig förstått själva innebörden av det. Jag skriver fortfarande som en kratta, men nu kan jag acceptera det som en del av mig själv. Jag vågar numera skriva ett handskrivet brev trots att jag vet att det finns en massa stavfel och att bokstäverna kommer att luta åt både höger och vänster. Numera vet jag att inte jämställa det med någon sorts brist på intelligens.

När Julia var sex år såg hon mästerregissören Ingmar Bergman på tv-nyheterna. Han visade upp barnskådespelarna Pernilla Allwin och Bertil Guve som skulle spela huvudrollerna i filmen ”Fanny och Alexander”. Julia minns hur starkt hon önskade att hon var i deras skor. Med en mamma som arbetade som teaterproducent hade hon praktiskt taget vuxit upp på Göteborgs olika teatrar. Skådespeleriet var hennes enda dröm.

Hon fick sin allra första stora roll redan som 14-åring. Men den kunde lika gärna ha blivit hennes sista. Det var en SVT-serie som hette ”Den andra våren” som var skriven av den kände författaren Eino Hanski. En påkostad produktion som delvis spelades in i Leningrad i dåvarande Sovjetunionen. När Julia kom hem till Sverige igen, efter tre veckors inspelningar på andra sidan Östersjön, möttes hon en dag av en fasansfull syn på nyheterna.

– Jag såg hur hotellet vi hade spelat in på stod i lågor. Folk hängde ut genom fönstren för att undkomma att brännas levande därinne. Det var verkligen fruktansvärt.

En chockad Julia fick efter ett tag veta att Lennart Tollén, skådespelaren som spelade huvudrollen som hennes morfar i serien, var en av dem som hade brunnit inne. De var tvungna att identifiera honom med tandkort.

– Det var jättehemskt då Lennart var en så fin person som hade hjälpt mig mycket. Jag var ju en ganska dålig amatör då och han tog mig lite under sina vingar. Hans död var djupt tragiskt.

Hur påverkade den upplevelsen dig?

– Vi fick som tur var mycket krishanteringshjälp vilket gjorde att det inte satte sig allt för djupt hos mig. De försökte köra igång tv-serien tio år senare där min karaktär då skulle vara ­huvudpersonen, men Eino Hanski hann avlida innan manuset blev klart. Det känns som att det var en serie som aldrig var menad att nå publiken.

Julias stora genombrott kom i stället 1997 med den nu kultförklarade ungdomsserien ”Glappet”. Berättelsen om 15-åriga Ella och Josefin, som slits mellan nallarna och idolplanscherna i flickrummen och vuxenlivets farliga lockelser, fick både kritiker och miljontals tittare på fall. Plötsligt var Julia ett välkänt ansikte för en hel generation.

– Det blev ett enormt gensvar, men jag kunde inte ta in det riktigt. Jag gick på scenskolan samtidigt och jag minns att en klasskompis sa till mig: ”Le när någon kommer fram och ger dig en komplimang! För du blir väl glad?” Hon skällde ut mig för att jag inte vågade tro att jag var bra.

En som dock gillade vad han såg var regissören Ingmar Bergman. Han hade imponerats av henne i ”Kladdet”, som han trodde serien hette, och skapade en roll i tv-pjäsen ”Saraband” med Julia i åtanke. De hade arbetat tillsammans en gång tidigare i hans uppsättning av ”Mary Stuart” på Dramaten, men då hade Julia bara haft två mindre roller.

Nu fick hon en av huvudrollerna mot giganter som Liv Ullman, Börje Ahlstedt och Erland Josephsson i det som skulle bli Bergmans allra sista verk.

Hon blev därmed den allra sista i en lång rad av kvinnliga skådespelare som regissören lyfte fram och gjorde till stjärnor.

– Det är något jag är stolt över och jag lärde mig otroligt mycket av honom. Och då tänker jag inte bara på under filminspelningen, utan Ingmar som person betydde jättemycket för mig. Vi pratade regelbundet, skojade med varandra och han var ett stort stöd.

Trots att rollen borde ha setts som en skalp för vilken skådespelare som helst blev det snarare ett ok för Julia att bära. Hon upplevde det som att Bergman var ”storpappan som alla ville göra upp med”. Att då vara en av ”hans kvinnor” låg henne plötsligt i fatet. Hon fick ingen provfilmning på flera år.

– Mycket låg också hos mig själv. Precis som med ”Glappet” förminskade jag mig själv väldigt mycket. Jag tänkte ”inte ska väl jag” i stället för att tänka ”fan vad coolt, jag har jobbat med Ingmar Bergman.”

Varför har du så svårt att glädjas åt dina framgångar?

– Jag vill inte förhäva mig och vara hotfull genom att tro att jag är något. Jag vill liksom smälta in och få vara med. Och det har jag ju fått också, men till ett högt pris.

Hur menar du?

– Jag har aldrig förstått de som säger vägen är målet. Vad fan, målet är väl målet? Det är de tankarna jag håller på att omvärdera. Jag har helt enkelt missbrukat mig själv rätt hårt och bränt på rakt fram. På ett sätt har det tagit mig dit jag är i dag, å andra sidan har det skett på bekostnad av mig själv.

Ända sedan en 26-årig Julia för första gången ställde sig på Dramatens scen har hon kört rakt på. Som nykomling visste hon att hon behövde visa framfötterna. Hon vann teaterns Flitighetsstipendium som går till den som varit med i flest föreställningar under en säsong.

– Det borde egentligen kallas dum i huvudet-stipendiet då det innebär att man jobbar jämt. Men för min del var det självvalt då jag ville ha en fast anställning. Och det fick jag ju till slut. Men det är nu baksmällan har kommit.

Julia hade redan hunnit bilda familj när hon började på teatern. Hon hade träffat sin blivande make, skådespelaren och sångaren Christopher Wollter (hans farfars bror är skådespelaren Sven Wollter), några år tidigare på en fest i Stockholm. Det var hennes ”Glappet”-motspelare Katarina Cohen som hade dragit med henne dit.

– Stoffe gick två år över mig på scenskolan och jag minns honom från en gemensam rörelselektion vi hade haft en gång. Då tänkte jag att han var det mest oviga jag hade sett i hela mitt liv. Det var inte kärlek den gången, haha! Men sedan den där festen har det varit vi.

Julia blev gravid innan hon ens hade hunnit gå ut scenskolan. Några år senare kom barn nummer två. Även om det ibland var bökigt att få ihop småbarnsliv och två skådespelarkarriärer, så är det inte det som har gjort arbetet på Dramaten så svårt.

– Jag har haft barn under hela mitt yrkes­verksamma liv. Det handlar inte om att de eller livspusslet plötsligt har försvårat allt. Det handlar om att teatern har arbetsvillkor som tär på mig fysiskt och som även hämmar min kreativitet.

Så i höstas tog det till slut stopp. Efter att ha gasat på i över tio år orkade Julia inte längre. Den sista droppen kom när hon på kort tid missade en begravning och ett bröllop för att hon inte kunde ta ledigt från pjäsen hon spelade i.

– Vad som verkligen fick mig att tända till var när jag precis hade fått ett dödsbesked men ändå var tvungen att spela trots att tårarna bara rann. Det var så många grejer som hade byggts upp under året och jag kände mig helt maktlös.

Så i december valde Julia att ta tjänstledigt på obestämd tid. Även om hon känner stor tacksamhet över alla roller, all kunskap och fina kolleger hon har fått på Dramaten, tycker hon att det är dags för teatern att ta till sig hennes kritik. Att det måste finnas mer tid för återhämtning och en större förståelse för den press som skådespelarna ständigt utsätts för.

– Jag menar inte att vi ska kunna sjukskriva oss eller vabba hur som helst, men förståelsen måste bli större för vår situation och vi måste få bättre möjligheter att ta igen oss. Vi sliter ut våra kroppar precis som sjuksystrarna gör.

Hur mycket eget ansvar har du för situationen?

– Mycket ligger absolut hos mig. Jag har länge begått våld mot mig själv och min fysiska och mentala kropp. Jag har alltid sprungit rakt på när jag borde ha stannat upp. Allt det byggs upp och till slut säger det stopp. Nu är det stopp.

Vad gör du för att bättre ta hand om dig själv?

– Mitt största jobb är att vara snäll mot mig själv och där har jag en lång bit kvar. Jag har fastnat i mönster som jag måste ta mig ur. Det handlar om en sjuklig jämförelse med andra människor, vilket tar fruktansvärt mycket energi. Men även att vara schyst mot mig själv. Jag är världsbäst på att hitta fel hos mig själv och försöka vara något perfekt. Och perfekt är ju så tråkigt!

En sen höstdag förra året. Julia stod framför en mikrofon i en nedsläckt studio på ­Södermalm i Stockholm och läste högt: ”Tungan vispar runt min alldeles egna klubba med ­Christian Grey-smak. Jag suger hårdare och hårdare, trycker in honom längre och längre …” Julia talade in de erotiska scenerna med en låg stämma. Volymen på mikrofonen hade skruvats upp så mycket att bilarna utanför ibland hördes.

Efter ett tag stoppade producenten Julia och bad henne leta fram en passage de behövde ta om. När Julia inte hittade, utbrast till slut producenten: ”Meningen där det står analfisting!”

– Då bröt vi båda ihop av skratt! ”Julias nya liv i porrbranschen”, där har du din rubrik, haha!

Julia har talat in E L James omtalade trilogi ”Femtio nyanser” som ljudböcker. De ­erotiska romanerna, som har sålt i miljontals exemplar världen över, har blivit kända för sina otaliga och grafiska sexscener, ofta med BDSM-inslag.

– Jag googlade böckerna när jag fick förfrågan och läste att de hade orsakat lite rabalder i USA. Men jag tänkte hur farligt kan det vara? Så fick jag böckerna och efter 150 sidor tänkte jag: ”Vad i helvete är det här, det är ju porr!” Men så fortsatte jag att läsa och kände att det här är kanske precis det jag behöver göra. Jag som alltid har varit lite kulturtant av mig, kanske behöver jag läsa in 1800 sidor porr?

Snart ska hon även läsa in den senaste boken i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens populära Engelsforstrilogi. Sedan väntar de 47 böckerna i Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket”.

– Att tala in ljudböcker är kul, men jag känner även att jag har egna saker att berätta. Så jag håller just nu på med ett par hemliga skrivarprojekt med flera namnkunniga regissörer. Sådant tar tid innan det blir verklighet, men det är spännande att få vara med från början.

Julia har nyligen även startat en podcast tillsammans med skådespelarkollegan Anja Lundkvist. De lärde känna varandra under inspelningarna av ”Sune i Grekland” i somras. Under sex veckor vid Medelhavet samtalade de varje kväll i timmar och kom då på tanken att de skulle kunna spela in samtalen.

– Innan jag lärde känna Anja hade jag dumt nog tänkt att vi konkurrerade om samma roller. Där kommer min jämförelsesjuka in igen. Att jag hade en rädsla och skepticism gentemot henne. Men som tur var kom jag över den snabbt. Det är bland annat sådana tankar, som är vanliga hos skådespelare, som vi tar upp i podden.

Alla de olika projekten har gett Julia tillbaka sin kreativitet. Hon har kunnat sänka sina arga knutna nävar. Hon behöver inte göra revolt längre. Nu vet hon vad hon behöver för att må bra och vågar ställa kraven som gör att det blir så. Det är därför hon känner sig redo att återvända till teatern i pjäsen ”The mental state of Sweden” senare i höst.

– Jag tar mig friheten att ta en pjäs i taget och verkligen känna efter vad jag vill. Det känns bra när jag mentalt ställer in mig på det. Vi har även haft bra fackliga samtal på teatern och gör bra framsteg där. Så nu känns det inte längre som en omöjlighet att vara fast anställd igen. Men vi får se, jag tycker om det liv jag lever nu.

Julia Dufvenius har talat in ljudböckerna till E L James erotiska ”Femtio nyanser”-böcker. ”Mitt nya liv i porrbranschen”, skrattar hon.

Julia Dufvenius

Född: 8 oktober 1975 i Göteborg.

Familj: Maken Christopher Wollter och barnen Vide, 6,5, och Tilde, 13.

Bor: Östermalm, Stockholm.

Bakgrund: Fick sitt genombrott med SVT-serien ­”Glappet” 1997. Spelade en av huvudrollerna i Ingmar Bergmans sista verk, tv-pjäsen ­”Saraband”, 2003. Har medverkat i filmer som ”Arn – Tempelriddaren” och ”Sune i Grekland” och tv-serier som ”Gynekologen i Askim” och ”Molanders”. Har arbetat på Dramaten sedan 2000, de senaste sex åren som fast anställd.

Aktuell med: Podcasten ”Julia och Anjas podcast”. Spelar i sommar in nästa Sune-film. Medverkar i pjäsen ”The mental state of Sweden” på Dramaten i höst.

Tre röster om Julia

1975

Då föds jag. Tack mamma och pappa, bra gjort!

1995

Får rollen i ”Glappet”. Flyttar hemifrån. Blir självförsörjande. Det är grymt!

1996

Kommer in på scenskolan. En stor dröm går i uppfyllelse.

1998

Träffar mitt livs kärlek, ­Christopher, på en fest.

2000

Får min dotter Tilde. En pangförälskelse. Får mitt första jobb efter scenskolan. På Dramaten med Ingmar Bergman.

2002

Har genomgått en jättetuff ­operation och ligger på soffan och jämrar mig när Ingmar Bergman ringer och erbjuder mig rollen i ”Saraband”. Då slutar jag tycka synd om mig själv!

2006

Min son föds. Det känns stort!

2007

Står med flyttkartonger när dåvarande Dramaten-chefen Staffan Valdemar Holm ringer och erbjuder mig fast anställning. ”Krama mig inte sen bara”, sa han!

2009

Börjar omvärdera mitt liv och mina relationer till allt och alla. Sår frön till större beslut jag tar senare.

2013

Känner mig lycklig både med familj, vänner och jobb.

”Julia är en mycket varm, lojal och uppriktig människa. Jag beundrar hennes mod att möta livets svårigheter och strävan efter att göra gott. Vi har arbetat ihop på Dramaten många gånger de senaste tio åren och umgås även privat och hon har blivit en av dem som står mig allra närmast.”

Alexandra Rapaport, nära vän.

”Julia är väldigt duktig på att läsa av sociala situationer. Redan när hon var liten sökte hon sig ofta till vuxensällskapet och satt och iakttog. Det är nog en egenskap som behövs som skådespelare. Julia är ganska skör utanpå och kan ganska lätt bringas ur fattningen. Men längst inne är hon hur stark som helst. Tyvärr har hon ett förskräckligt morgonhumör. Man kan inte närma sig henne innan klockan 12. Det har tyvärr inte blivit bättre med åren, haha!”

Carl-Eric Wikner, styvpappa.

”Julia väntar inte på att bli uppbjuden. Hon tar livet och jobbet i egna händer. Det ger säkert avkastning på sikt. När hon har passerat sin egen skönhet och vävt in den i sin person så kommer det också bli en ännu starkare skådespelerska av henne. För hon är som ett årgångsvin som bara kommer att bli bättre. Hon är också en viktig vän.”

Marie Göranzon, kollega och vän.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt