Resor/Nils-Erik Ekstrand. Rum med en fläkt av Chopin

Det kunde varit nästan vilken stad som helst, utom möjligen Essen eller Katowice. Det råkade vara Amsterdam, en gata nära det lilla torget Spui. Det var lördag, och så mycket eftermiddag att trafiken klingat av och man hörde vad husen eventuellt hade att säga. Det höll äntligen upp efter dagar av regn och blåst, och solglimtar förekom, men sparsamt.

Då lyfte vinden

en vit gardin i ett fönster så att musiken kunde strömma ut. Det var ett högt fönster, och man kunde föreställa sig den högborgerliga rymden därinnanför: väl bonade, vidsträckta parkettgolv, möbler i mörk mahogny, skåp så tunga att man undrade om de måst byggas på plats. Kanske några mörkbruna oljemålningar av släktens förfäder, amsterdamska borgare som handlat ihop och väl förvaltat familjens förmögenhet. En sparsmakad rikedom som uttryckte sig med spartansk smakfullhet. Samt en flygel.

Det var det enda säkra. Ty från flygeln var det som musiken kom. Virvlande, böljande, porlande löpningar av omisskännligt chopin-ursprung. Och det var bra spelat , ingen tvekan, inget snubblande, inget bortdöende i tvivel om att tolkningen skulle bära. Det bara polonäsade och mazurkade vidare.

Och det skapade ett begär i mitt bröst. Jag ville ha mer av detta pianospel, jag ville ha det närmare, fylligare, starkare. Det gick ju inte att komma in i salongen och slå sig ner i en chintzklädd valnötsfåtölj och lyssna.

Hur kommer man då åt Chopin en lördag i Amsterdam

Man går naturligtvis in i en stor musikaffär, som ligger lägligt vid Spui, och bläddrar igenom CD- ställen. Men där fanns inte Fréderic, inte i den tappning jag hört genom fönstret, och som var den enda jag nu kunde acceptera.

En våning upp

sålde affären flyglar. En presumtiv kund kom in och provspelade, flödande flytande polonäs. Chopin. Men inte kunde man gå fram och ställa sig och lyssna. För övrigt slutade kunden att spela.

Inte heller en vända till en affär med kilometervis begagnade CD- skivor gav resultat. Chopin är tydligen inte vad man kränger på dagens second hand- marknad av skivor.

Det vara bara att kväva sin längtan efter Chopin och nyktert tillrättavisande tänka:

- Lustigt vad några toner som slinker ut ur ett fönster kan ställa till med. Kunde det inte räcka med att få höra dem där och då

Att man alltid vill ha mer, mer.

Hemma bläddrade jag igenom en bunt vinylskivor, om vilka barnen säger: "Va häftigt, kan man verkligen spela dom på baksidan också

"

Där fanns den - "Heimweh nach Polen" - hemlängtan till Polen. På den fann jag mitt lystmäte av polskor och polonäser, och den har nu snurrat så att Chopin verkar trött på att uppträda hos oss. Men jag ser ett öppet fönster när den spelas, och jag ser ensamma resenärer i främmande städer.

Nils-Erik Ekstrand

reseredaktör