Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

En 67-årig svensk rebell är hetast i Japan

Volleybolltränaren Anders Kristiansson har gjort det som egentligen borde varit omöjligt. Han har förvandlat ett hopplöst gäng losers till vinnare. Och han har gjort det i Japan, ett land med en djupt rotad volleybolltradition. Sedan en månad tillbaka kan han titulera sig japansk mästare. En prestation som fått stort internationellt genomslag, och som innebär att han torde ligga i framkant som årets svenska tränare, alla kategorier, inför Idrottsgalan i januari.

När finalen spelades inför 20 000 åskådare i Tokyo hade lagets ägare, Toyoda Gosei Co Ltd, som är en del av den mäktiga Toyota-koncernen, hyrt ett helt snabbtåg (Shinkanzen) för att frakta 2 500 supportrar från Nagoya/Inazawa till finalen. Tillsammans med matchbiljetter var det en kostnad på cirka 2,5 miljoner svenska kronor. Så högt värderade företaget prestationen, att efter 56 års väntan äntligen nå en final.

Och när laget efter en rafflande femsetare mot Panasonic också stod som vinnare visste hyllningarna inga gränser. Samtidigt flödade rapporteringen i samtliga japanska tv–kanaler, hela kvällen.

Firandet fortsatte i Nagoya och avslutades först några dagar senare, stilenligt på Nagoya Castle, ett shogun–slott som är ett landmärke i japansk historia.

Det är morgon i våningen i Stockholm. 67-årige Kristiansson pekar på ena resväskan som han hade med sig från hem från Inazawa.

– Jag har inte hunnit packa upp den ännu, säger han, öppnar terrassdörren och släpper in vårluften.

Väskan är tung. Och innehåller bara priser och hedersbetygelser från den nyss avslutade säsongen.

– Den här fick jag som årets tränare, säger han, när han plockar upp och räcker över en kilotung pjäs.

– Och den här fick jag av företagsledningen, och den här fick jag av…

Pryl efter pryl ställs upp på bordet, som snart fylls.

Återstår två etuier, som han försiktigt öppnar.

I det ena döljs guldmedaljen som visar att han vunnit Kejsarens pokal, den prestigefyllda cupturneringen, som inleder säsongen.

I det andra etuiet finns guldmedaljen han tilldelades för ligasegern.

– Känn, det är tunga prylar, säger han, med stolthet i rösten, och räcker över medaljen som bär den japanske kejsarens signatur.

Ligatriumfen fullbordade en fantastisk säsong, som alltså även innehöll finalseger i Kejsarens pokal, samt förstaplats i grundserien och förstaplats i playoff.

Med nöjd min konstaterar Anders att det var Japan, som var världsmästare i början av 70–talet, som en gång på allvar tände hans intresse för att satsa på en karriär inom volleybollen.

– Sedan kom jag dit med (svenska) landslaget 1990, och besegrade Japan med 3–0, i Tokyo. Nu har jag ”sweepat” dem även som tränare i deras egen liga…

Efter en lång karriär, först som spelare och sedan som förbundskapten i 20 år, lämnade Anders svensk volleyboll 1996 och tog tränaruppdrag i Italien, Belgien och Grekland. Han nådde bland annat tre Champions League-finaler.

För sex år sedan ”varvade han ner”. Han flyttade hem och jobbade lite med beachvolley.

– Jag hade gjort mitt, tyckte jag.

Men vintern 2013 hörde en agent av sig. Han förklarade att en japansk klubb var intresserad. Anders tackade vänligt men bestämt nej. Men japanerna var envisa, och en vecka senare reste de oannonserat till Stockholm med ett färdigt kontraktsförslag.

– Jag hade aldrig tänkt tanken att en japansk klubb skulle vara intresserad av mina tjänster. Jag skulle ha ångrat mig till döddagar om jag inte tagit chansen.

– Och det är trots allt bättre att göra något jag gillar och brinner för, i stället för att bara sitta här hemma och se löven falla från träden utanför fönstret.

Anders erkänner utan omsvep att det kändes som ett lotteri. Han visste ingenting om japanska V League. Och det var först när den japanska delegationen dök upp i Stockholm som han fick klart för sig vilket lag det handlade om, biljätten Toyotas lag.

Toyoda Gosei Trefuerza, som är det korrekta namnet, var ett lag som under sin då 53–åriga historia aldrig vunnit någonting.

Sett med tränarögon var uppdraget svårt. Japan är inte som övriga världen. Samtliga lag i V League tillhör stora företag som Toyota, Panasonic, Japan Tobacco, Tokyo Gas och bryggerijätten Suntory, för att nämna några.

Här existerar inga övergångar, eftersom spelarna enligt traditionellt japanskt mönster är livstidsanställda i företagen. Endast en utländsk import per lag är tillåten, så den enda omedelbara förändring man kan göra är att ta in högsta möjliga kompetens på den platsen.

Att fylla på med unga spelare från universiteten är dock en obegränsad möjlighet. Men här är det inte spelaren själv som gör valet, utan coachen på universitetet bestämmer vilken klubb spelaren ska välja. Spelaren får över huvud taget inte kontaktas av klubbarna.

Anders hade alltså ett begränsat manöverutrymme. Han tog över ett lag som spelade hellre än bra, som bara vann 40 procent av matcherna. Och det var det materialet, ett gäng losers, han skulle förädla.

På tre år har han bara fått in tre nya spelare, bytet av importspelaren inräknat.

– Första säsongen fick jag upp vinstprocenten till 50. Andra säsongen vann vi 62 procent av matcherna, och nu nådde vi 80 procent.

– Jag har inte star players, men jag har ett star team, och det är väl ett kvitto på att vi gör rätt, säger Anders

Hur bär man sig åt?

– Det är många färger i paletten. Det har mycket handlat om att utveckla kvalitén hos individen, spelare för spelare sett till den roll de har i laget.

– Jag trodde faktiskt att de skulle vara bättre än de var, både tekniskt och rent fysiskt, så de bitarna har jag fått jobba hårt med.

Anders har koncentrerat sig på det tekniska. Fysbiten har han överlåtit till Per-Erik Dahlqvist, som assisterat Anders under samtliga tre säsonger. ”Perra” har ett förflutet som spelare och ledare, bland annat vid volleybollgymnasiet i Vingåker.

Laget ska varje säsong ha en slogan. Och när Anders kom för tre år sedan föreslog han lite skämtsamt ”be a rebel”, förmodligen hade han husguden Keith Richards i tankarna.

Ett något mildare förslag togs fram, och användes. Men det fanns en viss insikt i ordet rebell.

– Den stora utmaningen var att få dem att ifrågasätta. Det var de inte vana vid.

– Jag ville inte att de skulle säga ”hai” (ja, på japanska), utan ”why?” (varför?).

– Det var för lite eget tänkande, och jag vill utveckla spelarna som människor, för att få dem att komma ur problemlösningar i full speed.

– Men man får anpassa sig lite också, inte ta för stora steg på en gång. För man kan inte dissa allting, då dissar man ju hela deras kultur. Utan det handlar om att hela tiden besvara frågan ”why?” med varför något annat kanske är bättre, att få alla att känna delaktighet, få dem att känna att de går framåt, att de blir bättre.

Framgången, och de metoder Anders använt, har satt avtryck hela vägen upp i företagshierarkin. Högsta chefen för Toyoda Gosei Co Ltd, ordföranden Tadashi Arashima, vill att Anders ska leda utbildningen för samtliga chefer och mellanchefer inom företaget.

– Jag har avböjt, säger han.

Sedan du åkte över för tre år sedan har du hela tiden förlängt kontraktet, ett år i taget. Blir det en fjärde säsong?

– Jag åker över igen 15 maj. Då ska jag träffa företagsledningen, och ta ett beslut. De har redan sagt att de vill ge mig ett ännu bättre kontrakt. Det är inte avgörande. Men mycket talar för att jag gör en säsong till. Vi har ju (som mästare) kvalat in till Asiatiska mästerskapen, som spelas i Burma sista veckan i augusti. Det känns häftigt.

Vad är svårast med att vara verksam i Japan?

– Den sociala biten. Att man i stort sett inte har något socialt liv under tio månader av året. Umgängesformerna skiljer sig rätt rejält från vad man är van vid.

Du har inte fått någon förfrågan om att ta över japanska landslaget?

– Jag har kategoriskt sagt att jag inte är intresserad.

Ålder: 67

Spelare: Lidingö SK 1969-1982.

Tränare: Lidingö SK, Sollentuna VK, Bologna, Sisley Treviso, Noliko Maaseik, Iraklis, Olympiakos, Toyoda Gosei. Förbundskapten 1976–1996.

Meriter: EM-silver med svenska herrlandslaget 1989,12 SM-guld med Lidingö, 14 SM-guld med Sollentuna damer. 15 belgiska liga- och cupmästerskap med Maaseik. Grekisk mästare med Iraklis, grekisk liga- och cupmästare med Olympiakos. Tre finaler i Champions League med Maaseik. Japanska mästare och vinnare av cupturneringen Kejsarens Pokal med Toyoda Gosei.

Anders Kristiansson fick sitt stora internationella genombrott med det svenska herrlandslaget, som han åren 1985-1994 tog till ett OS (Seoul 1988) samt till fem raka EM- och två raka VM-slutspel. Höjdpunkten var segern i EM-semifinalen mot dåvarande Sovjetunionen 1989, inför ett fullsatt Globen. Finalen förlorades mot Italien.