Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 16:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/sport/kronikan-torbjorn-petersson-london-sa-mycket-hjarta-och-smarta-pa-wembley/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Krönikan/Torbjörn Petersson, London: Så mycket hjärta och smärta på Wembley

Vilka utstuderade djävulska slutminuter - igen. Det var så nära en sensation på Wembley där AIK höll 1-1 mot Arsenal tills övertidsminuterna började. Då började det spöka igen, precis som i förra veckan mot Barcelona.

Det blev en ny bitter förlust, den här gången med 3-1 sedan två bollar ramlat in bakom Mattias Asper på övertid. Därmed har AIK förlorat två matcher i Champions League mot två spelmässigt bättre lag, men samtidigt har laget visat ett fighterhjärta som är mer än tillräckligt stort för att skaka vilket lag som helst i den europeiska toppfotbollen.

Så mycket hjärta - och smärta. Stuart Baxter på läktaren måste haft en av sina svåraste matcher i karriären.

Men det var inte orättvist att Arsenal vann, med tanke på spelövertaget och målchanserna som haglade tätt mot slutet: en nick i ribban av Keown, en frispark strax över av Dennis Bergkamp, ett bränt friläge av Thierry Henry.

Det var bara så snöpligt att avgörandet föll på mållinjen igen, efter en ny stor kämpamatch av AIK och en mycket tydlig doft av sensationell framgång.

Mattias Asper hade varit mästerlig i målet. Hans utrusning och räddning på först ett skott av Dennis Bergkamp i friläge och därefter frisparkar och skott av holländaren ur de flesta tänkbara positioner, måste ha fått också mycket kräsna proffsuppköpare att imponeras.

Asper har alla förutsättningar att få ett lukrativt proffskontrakt om han fortsätter spela i samma stil som han börjat i Champions League. Under den ordinarie matchtiden var det bara Fredrik Ljungberg som lyckades göra mål på honom. Ljungberg sprang fräckt igenom och liksom vred bollen på fel sida om Asper.

Den andra individuella jätten i AIK var Krister Nordin, som dirigerade spelet på det bakre mittfältet och som vräkte in den överraskande kvitteringen i början av andra halvlek. Efter det lyfte AIK upp spelet och Daniel Tjernström snurrade till och med runt med Nigel Winterburn i Arsenals straffområde så att denne - vad jag kunde se från min plats på läktaren - gjorde sig skyldig till hands.

En straff! En AIK-ledning. Jo, det kunde ha blivit så - och jag förstår dem som ondgjorde sig över domslutet - ändå var det rätt lag som vann. Om det bara inte hade skett så utstuderat smärtsamt igen.

Men det var också då i slutminuterna, just efter Arsenals ledningsmål, som AIK-arna gjorde som starkast intryck på mig. Spelarna vägrade ge upp. De rätade på nackarna på ett ögonblick och gick till anfall direkt. Martin Åslund, inhopparen, tvingade fram en hörna.

Det kan tyckas som en ovidkommande detalj, men det skvallrar om vilken inställning som finns i laget och såna spelare brukar med tiden också vinna rätt många matcher.

Före matchen hade det annars talats en hel del om Wembley, Englands nationalarena, som förvandlats till Arsenals hemmaplan i Champions League. Respekten är stor för fotbollens Mecka; för gräset som är tungsprunget, för jublet som väntar när spelarna tittar ut ur spelargången och för alla andra traditioner som hänger ihop med Wembley.

Men det är inte bara AIK-are som känt tyngden av all den fotbollshistoria som skapats här. Ännu oftare hade Arsenals förhållande till Wembley varit på tapeten på sistone.

Engelska tidningar har tävlat i att skriva att Arsenal garanterat hade fått en lätt match mot AIK om det inte varit för Wembley-faktorn. Förra året tog Arsenal bara fyra av nio möjliga poäng i Champions League på Wembley. Förlusten mot franska Lens nämns fortfarande med rysningar.

Man kan tycka att småsaker som valet av musik under uppvärmningen, skillnaden på någon temperaturgrad i omklädningsrummet och längden på grässtråna på Wembleys matta är bagateller. Men fotbollsspelare är kända för att vara vanemänniskor och tro på skrock.

Det är resultatet av de tillbringar halva sina liv väntande på hotell inför nästa träning, nästa match, måltid eller tupplur. Då kan man också förstå att ett byte av hemmaarena inte är en så enkel sak som det på ytan verkar.

Arsenaltränaren Arsène Wenger har erkänt att han hellre sett att laget spelat hemma på Highbury som vanligt, men att beslutet att flytta till Wembley helt och hållet styrts av ekonomiska hänsyn.

I går när 71 000 åskådare satt på Wembley - dubbelt så många som får plats på Highbury - syntes inte ett spår av den omtalade Wembley-faktorn hos Arsenal. De första 20 minuterna var glänsande. Vilket tempo, vilken fantasi, vilka spelare. När fotboll spelas på det sättet är det en ren njutning. En Marc Overmars i jetfart på vänsterkanten. Så snabb i fötterna att en total förintelse av försvararen aldrig känns långt borta. En Viera, på mitten, kraftfull som ett lokomotiv. Och längst fram Dennis Bergkamp och David Suker, alltid med näsorna åt rätt håll när det luktar mål.

Sedan märktes mer och mer av AIK:s stora fighterhjärta. Och dramatiken tog vid när utspelningen kom av sig. Det var en riktig fotbollsfest på Wembley, en strålande match. Och det märkvärdigaste med arenan är ljudet. När ekot studsar runt läktarna hänger ljudmattan tung i luften. Det kunde ingen undgå att höra på övertid i går kväll.

Torbjörn Petersson

är krönikör på DN-sporten

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt