Efter alla hot – de anställda måste bära larm

Fyra minuter. Så lång tid tog det efter att ambulansen hade anlänt med en svårt skadad ung man till akuten på Karolinska i Solna innan även hans anhöriga och vänner var på plats vid sjukhuset. De hann före polisen.

Den skadade mannen, som var i 20-årsåldern och enligt polisen känd i gängsammanhang, hade blivit skjuten i bröstet i ett garage vid Östberga torg vid 15-tiden på eftermiddagen. Några timmar senare gick polisen ut med att han hade avlidit. Flera medier, inklusive DN, rapporterade om tumult vid akuten i samband med skjutningen. Aftonbladet hänvisade till ett vittne som sa att personerna hade slagits med polisen, tagit sig in i väntrummet och slagit sönder inredning. Artikeln citerades flitigt i andra medier och på främlingsfientliga sajter.

Undersköterskan Henrik, som egentligen heter något annat, har arbetat på akuten i många år, och var i tjänst den aktuella dagen. Han menar att medierapporteringen har varit något skev.

– Det var stökigt. Människor var väldigt upprörda, ledsna och gjorde mycket väsen av sig. Men de var aldrig hotfulla mot personalen, ­ilskan var absolut inte riktad mot oss. Där­emot upplever jag att många var arga på polisen, smockan låg i luften, berättar han.

När DN besöker akuten i Solna sitter ett tiotal personer i väntrummet. En man har armarna i kors och ser ut att sova. Några stolar bort sitter en annan med sjukhusband runt handleden och gråter medan han pratar i telefon.

Ingången är direkt från gatan. De stora glaspartierna ger full uppsikt av området utanför. Denna eftermiddag är det bara enstaka personer som passerar, men på tisdagen var det där den skjutne mannens anhöriga och vänner samlades.

– Jag var aldrig rädd. Det som var jobbigt var att alla andra patienter på akuten blev väldigt oroliga. Det skreks mycket, personer som ville komma in bankade på fönster och dörrar och polisen sprang fram och tillbaka, berättar Henrik.

Patientsekretessen förhindrade dem från att berätta för patienterna vad som pågick, vilket ledde till ännu större oro.

– Vi kunde inte säga något samtidigt som de läser i medier att det har skett en skjutning och att personen förts hit. Patienterna var väldigt skärrade och vi fick flytta dem från väntrummet in till akuten.

Henrik tror att polisnärvaron på vissa sätt bidrog till den upptrissade stämningen, att den kan ha uppfattats som en provokation.

– Men vi hade inte kunnat hantera detta utan polisen och vår säkerhetspersonal. Det skulle ha blivit så pass stökigt att det skulle påverka vården. Även om det inte skulle vara farligt så tar det mycket resurser att hantera så stora grupper människor.

Han valde att dröja sig kvar en halvtimma efter att han gått av sitt pass, eftersom cykeln stod parkerad precis vid ingången.

– Jag väntade tills polisen hade spärrat av lite mer eftersom det var som stökigast då. Det kändes otryggt att gå ut, inte för att jag arbetar på sjukhuset utan för att jag inte ville hamna emellan.

Även om aggressionerna inte riktades mot vårdpersonalen är man mer på sin vakt i lägen där offren kan finnas i ett kriminellt sammanhang, berättar Henrik.

– Jag har aldrig känt mig hotad av anhöriga. Vi är där för att hjälpa, vi är ju de snälla killarna. Men det är klart att man aldrig kan veta till hundra procent. Det blir automatiskt att man tänker på vad man ­säger och hur man säger det.

Vid en avstämning med personalen framkom, enligt Anna Jansson, funktionsområdeschef på akutmottagningen i Solna, att akutpersonal som känt sig rädd i samband med händelsen var de som arbetade med andra patienter.

– De som har varit i frontlinjen, om man utrycker sig så, sa alla ”nej, jag var inte rädd, ingen var rädd”. Jag tror att det har att göra med att man inte har tillräcklig information och det skapar en otrygghet.

Dagen efter hade säkerhets­chefen Carl Magnus Rutherfalk ett möte med Solnapolisen.

– Jag förklarade att det var oacceptabelt att så många människor kom så nära inpå och att vi behövde en större buffertzon, säger han.

När det skedde en ny skjutning senare samma vecka, även den här gången med dödlig utgång, satte polisen upp avspärrningsband ett 50-tal meter från akutingången och utförde id-kontroller på personer som ville komma in.

– Vi drog vissa lärdomar av den första insatsen. Bland annat att vi måste finnas på plats innan anhöriga och vänner kommer, säger ­Petter Rydwik, platschef vid fre­dagens insats vid Karolinska.

Såväl sjukvårdspersonalen som polisen säger att fredagen blev betydligt lugnare.

– Jag tror att en framgångsfaktor är att vi satte avspärrningarna längre bort. Det är något jag har fört vidare och tar med mig till nästa händelse. Vi arbetar på detta sätt för att säkerställa vårdspersonalens arbetsmiljö och se till att ambulanser kommer fram, säger Petter Rydwik.

Hot och våld mot sjukvårdspersonal på Karolinska minskade under 2016, enligt sjukhusets egna avvikelserapportering. Samtidigt är det fortfarande ett stort problem, enligt Anna Jansson. 8 procent av de 16 000 anställda på Karolinska uppger i den senaste medarbetarundersökningen att de har upplevt hot och våld på jobbet. I fjol rapporterades 236 fall på sjukhusen totalt, 20 av dem på akuterna.

– Av de fall jag tittat på när det gäller akuten har ingen rört kriminella personer. Det reella hotet mot min personals säkerhet har inte varit stora grupperingar anhöriga utan patienter som är förvirrade och upplever verkligheten skevt, ­eller är påverkade av narkotika ­eller ­alkohol, säger Anna Jansson.

Mikael Nilsson, skyddsombud på akutmottagningen och läkarföreningens representant har en delvis annan bild. Han säger att både de anställda och ledningen för akuten har överraskats av kriminalitetens ökande påverkan på arbetsmiljön.

– Det är ett uppseglande problem. Det grova våldet med fler vapen i omlopp och fler motsättningar i samhället påverkar också arbetet på akutmottagningen. När det gäller händelser som den på Drottninggatan och gängkriminaliteten, så är man lite tagen på sängen inom sjukvården. Hot och våld är ett arbetsmiljöproblem och där vill vi ha nolltolerans, säger Mikael Nilsson.

Han tycker att ledningen för akutmottagningen nu tagit initiativ för att ta tag i säkerhetsproblemen.

– På Karolinska Solna har man nu en bra plan för att skydda personalen, exempelvis för att skydda rutorna och hur man evakuerar, så nu händer det grejer.

Nu går man från ledningshåll ut med att all personal på akuten ska ha på sig de så kallade ”bråklarmen”, en dosa som utlöser en ljudlig signal, för att snabbt påkalla hjälp från vakter och kolleger. Tidigare har det varit frivilligt.

Man ser också över den juridiska möjligheten att ta bort efternamnet från namnbrickan för all personal utom läkare.

– Det förekommer att människor får idéer om personer som vårdar dem och försöker söka upp dem på Facebook eller telefon, säger Anna Jansson.

På frågan om hon ser behovet av en straffskärpning för sjukhusvåld, något Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé efterlyste bara dagar efter den uppmärksammade händelsen på Solnaakuten, väntar Anna Jansson några sekunder, väger orden:

– Om man ska ge sig på lagstiftningen är behovet större att se till att sjukhuspersonal ingår i gruppen som inte behöver stoltsera med sina personuppgifter på polisanmälan (som till exempel poliser, reds anm.). Jag känner till händelser där personal inte vågat polisanmäla eftersom man är rädd för repressalier. Jag har ingen åsikt i frågan om straffskärpning.

Jag känner till händelser där personal inte vågat polisanmäla eftersom man är rädd för repressalier.

Anna Jansson, ­funktionsområdeschef på akutmottagningen i Solna.