Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 07:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/stockholm/en-har-bil-en-elcykel-en-sl-kort-vem-ar-snabbast-i-stan/

STHLM

En har bil, en elcykel, en SL-kort – vem är snabbast i stan?

Tre av DN Sthlms reportrar startar samtidigt från Luma­parken i Hammarby sjöstad. Vägvalet är fritt. De tävlar om att komma först till DN:s entré. Där väntar den gula ledartröjan. Vem kniper den inför nästa etapp?

Jessica Ritzén: Jag färdas som ett spjut genom den snåla cykelfilen.

08.00. Google maps spår storseger för bilen från Hammarby sjöstad till Marieberg. Bilen ska ta 26 minuter, cykeln 31 minuter och bussen 44 minuter. Vad Google inte googlat fram är att Essingetrafiken flyter trögt som sirap. Jag har dessutom en elmotor som kan halvera cykelrestiden.

Min plan är att rulla lugnt och värdigt fram men redan i startfållan växlar jag upp ambitionen. Ingen tävlar i lagomt mak. Särskilt inte en obstinat elkärring.

Jag når snabbt marschfart på 25 kilometer i timmen. Allt därutöver fordrar självständig trampkraft, såvida inte cykeln trimmats till illegal mopedhybrid.

Jag färdas som ett spjut genom Hammarby allés snåla cykelfil, storslalomsvänger förbi bussar och girar för mötande cyklister.

Vid Eriksdalsbadet kör jag fel och tvingas till en u-sväng som stjäl en sur minut. Först utmed Årstaviken skumpar cykeln glatt igen. Strandpromenaden byter obehagligt nog skepnad i varje krök och växlar mellan gropigt grus, hösthal trätrall och len asfalt.

08.14. Vid Hornstull möter jag åter ångestskapande multitrafik. Klarar mig bara precis från krock i djävulskorsningen Hornsgatan/Långholmsgatan där trafikanter från alla håll förväntas samsas på några få kvadrat.

Över Västerbron tar jag snabb ytterfil medan normalcyklisterna håller höger i prydligt led precis som i en rulltrappa. Vissa signalerar urbanvant med artig vänstervink att de vill ut i omkörningsfilen.

Här inbillar jag mig att Anton forsar förbi i sin svarta Volvo. Min fart snuddar farliga fyrtio innan jag inser att Volvon inte är min medtävlare, och jag bromsar klokt i nedförslöpan.

När DN-skrapan siktas spanar jag efter cykelkullan. En revolutionär ramsa rusar runt i hjälmen: ”Vi är många, vi är snabba, krossa bilismen nu.”

08.19. Jag knyter segernäven till elkärringarnas revansch. En ny generation cykelpendlare som varken lycrabyxor eller diesel­ligister rår på. Tro mig, snart tillhör ni alla elcykelstallet.

Plus:

+ Multifunktion. Både oförskämt hälsosam transport och tidssparande motionsrunda.

+ Ekonomi. Dyrare än vanlig cykel i inköp men billig i drift utan parkeringskostnad.

+ Flexibilitet. Cykeln får köra på bilvägar och kan snabbt bli gångtrafikant vid övergångsställ.

Minus:

– Komfort. Det finns gott om dåligt cykelväder – hela vintern exempelvis.

– Säkerhet. Cykelnätet är livsfarligt outbyggt och olyckspunkter lurar i varje korsning.

– Prestanda. Maxfart är modesta 25 kilometer i timmen, ändå är cykeln oftast snabbaste alternativet.

Jessica Ritzén, 46, är en entusiastisk elcykelambassadör som elcyklar till jobbet två mil dagligen. Har nyligen skrotat bilen och bytt autorouten i Frankrike mot himmelska cykelvägar i Danmark om somrarna. Är helt vilse i SL-trafiken.

Anton Säll: Jag kör rakt in i bilkön. Det går fruktansvärt långsamt.

08.03. Det är svårt att inte bli rasande i trafiken. Redan i Hammarby sjöstad blir bilden tydlig – stadsjepparna i stadsjeepar tar sig enorma friheter i sina filbyten medan resten av trafikanterna får anpassa sig. Klockan är bara strax efter åtta på morgonen men jag är redan rasande. Det kan inte finnas en legitim anledning för alla bilister att ta bilen in till stan. Jag – som god bilist ute på uppdrag – får inget flyt över huvud taget i körningen.

Jag kör upp längs Hammarby allé, in i Södra länken och rakt in i bilkön. Det går fruktansvärt långsamt. Hastigheten pendlar någonstans mellan fyra och 24 kilometer i timmen. Någon avspänd förare med fem plankor fastsurrade på biltaket gör ett kreativt filbyte vid heldragen linje. Jag kokar inombords.

08.15. Upp ur tunneln vid Årsta och gps:en har redan förlängt restiden med fyra minuter. Här – vid filbytet från helvetet där hälften ska norrut och hälften ska söderut – är det total anarki. Folk tar sig enorma friheter och verkar helt omedvetna om sin bils storlek i förhållande till luckorna som de försöker trycka sig in i.

Efter filbytet upp på Essingeleden lossnar det i ungefär 100 meter. Så fri som jag känner mig då har jag inte känt mig på hela morgonen. Men sedan tar det stopp igen.

Jag sniglar mig fram mot Essingeöarna, snurrar runt, tar mig ut på Lilla Essingen och passerar över bron och ut mot Marieberg.

Stressen är total. Jag har redan lagt en knapp halvtimme på att ta mig hit. När jag väl hittat och betalat för parkering har det gått fem minuter extra. Jag springer från parkeringen, upp mot jobbet och in mot receptionen.

08.29. Jessica med elcykeln är redan på plats. Hon slog mig och min tid rejält. Nu står hon där, andfådd och lycklig. Visst, tänker jag. Hon kanske hann först. Men jag är i alla fall varken lycklig eller andfådd efter min pendlingsresa.

Plus:

+ Komforten. Temperaturen är behaglig. Stolen är skön. Fläktens bris håller mig vaken.

+ Stereon. Jag kan lyssna på Lil Uzi Verts moderna klassiker XO Tour Life hur högt jag vill utan att någon annan blir störd.

+ Backspegeln. I köerna har jag tid att stirra mig själv djupt i ögonen.

Minus:

– Köerna. Jag sliter mitt hår i ren frustration.

– Parkeringsmöjligheterna. Jag sliter av hårtestarna som blev kvar i ren frustration.

– Alla idioter i trafiken. Jag sliter av mig ögonbrynen i ren frustration.

Anton Säll är 27 år och pendlar oftare kollektivt än med bil eller cykel. Han gillar att köra bil mellan avbefolkade samhällen i Västerbottens inland men hatar att behöva sitta i köer. Anton bor med utsikt över Essingeleden, så varje morgon tittar han ut genom fönstret på den stillastående bilkön vid Fredhällstunneln och känner en stor sorg över att människor lever stora delar av sitt liv väntandes i en bilkö.

John Falkirk: Fyran går jämt. Och den stannar var tionde meter.

08.01. Brittiska motorprogrammet ”Top gear” har gjort liknande test där de tar sig genom London med cykel, bil och buss. En av programledarna, James May, brukar kallas för Captain Slow eftersom han ofta tar tävlingarna med ro och sällan stressar. Jag identifierade mig med honom under det här loppet.

Fyran är en av Stockholms mest sympatiska busslinjer. En institution. Likt en central ringbana tar den en till de flesta platser strax utanför stadens mest innersta delar: Skanstull, Hornstull, Fridhemsplan, Odenplan, Östra station. Den går natt och dag, nästan alltid var tionde minut.

Men den stannar också var tionde meter.

08.14. Eftersom tvärbanan byggs om tar det mig nästan en kvart bara att ta mig till fyran vid Gullmarsplan. Vid det laget är Jessica på elcykeln nästan framme, så denna Stockholms klarblå pulsåder börjar inte direkt i pole position.

Jag brukar sällan ta fyran när jag har bråttom. Eftersom jag bor i Hornstull är den däremot ett trevligt alternativ på hemvägen – från krogen, en middag eller en stressig arbetsdag. Gärna med Ekot eller någon lugnande musik i lurarna. Den tar sin tid men den tar en hem. Inga byten, inga tunnelbanespärrar, inget jäktande.

08.40. Mitt deltagande i första heatet i Tour de Stockholm kändes som en såsig färd hem från en halvkul utekväll. Jag kommer att komma dit men det spelar ingen roll när, loppet är redan löpt.

Den riktiga stressen med fyran uppstår när man står där – på väg till ett möte – och bittert ångrar att man valde denna hösäck till fortskaffningsmedel. När man förbannar SL-gudarna för att bussen stannar vid både Ansgariegatan och Varvsgatan.

Men har man på förhand blivit tilldelad rollen som Captain Slow kan man inte göra annat än att luta sig tillbaka på pensionärsplatsen, äta en ostmacka och babbla framför en mobilkamera.

Plus:

+ Mentalt avkopplande. Man behöver varken tänka på hur man cyklar eller hur man kör.

+ Multitasking. Det går att göra annat, som att äta mat och kolla mobilen.

+ Behagligt. Över lag behagligt, med trevlig utsikt från bussfönstret.

Minus:

– Långsamt. Resan tog dubbelt så lång tid som den med elcykel.

– Trångt. Man måste dela plats med många andra resenärer, som vissa av dem äter mat.

– Stressigt. Tar det för lång tid måste man springa från hållplatsen, vilket gör att man ändå kommer andfådd till jobbet.

John Falkirk är 25 år och uppvuxen på Södermalm. Var ett barn när innerstaden fick sina fyra blåbusslinjer. Fyran är mest användbar men tvåan är elegantast, tycker han. Trean vill vara som fyran men räcker inte hela vägen. Ettan åker han nästan aldrig.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt