Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
STHLM

” Jag vill inte titta folk i ögonen och be”

Han har lämnat sin fru och sin 14-åriga dotter för att åka till drömlandet i norr och jobba. Men i Sverige fanns inga lediga byggjobb. Nu tigger han på Drottninggatan. – Det är svårt. Jag saknar att känna mig mänsklig, säger byggarbetaren Claudiu.

Första dagen är han vår tolk, men snart kommer det fram att den reslige, välutbildade, välklädde mannen också tigger i Stockholm. Han har fått veta att han ska hjälpa en tidning i dag och klätt sig så fint han bara kan. Kläderna har han hittat i soptunnor bredvid arbetsplatsen – trottoarkanten i city. Ibland händer det att människor som är ute på shoppingrunda tar på sig sina nyinköpta kläder för att ge sina gamla till Claudiu.

Så fick han jackan som han har på sig i dag. Finskorna, som är fyra nummer för stora, har han hittat i en papperskorg på Burger King.

– Det var inte klokt, jag gick in där för att kissa och så låg skorna där i kartongen och allt, säger Claudiu på knagglig engelska och spricker upp i ett leende.

Han visar med handen var tån är, ungefär vid halva skon, och skrattar.

Claudiu är byggarbetare och är här för att jobba. För några år sedan arbetade han långa dagar på bygge i Rumänien med en månadslön på 5 000 kronor, vilket är över medel i landet, säger han. Men sedan kom ”kraschen”.

– Nu byggs ingenting längre. Vi är hur många som helst som förlorat jobbet de senaste åren. Det är därför jag är här. För att hitta jobb inom byggbranschen, säger han.

Men ryktet om drömlandet Sverige med arbete åt alla var en lögn. Han har haft ströjobb sedan han kom hit, men aldrig längre än några dagar i taget. Däremellan tigger han för att få ihop det. Men familjen där hemma – frun och dottern – vet ingenting. För dem låtsas han att han har ett jobb att gå till med uppgifter och kolleger.

Först på kvällen ringer han hem.

Claudiu är livrädd att hans dotter ska känna igen honom i tidningen och förstå vad han sysslar med. Kommer det fram att han tigger på gatorna utomlands kan hon bli mobbad och utfryst i skolan hemma i Rumänien. Claudiu berättar att dottern idrottar på elitnivå och är ett av Rumäniens nya idrottslöften. Runt halsen under skjortan bär han ett kors som han fått av henne.

– I Rumänien betyder barnen allt. Det viktigaste för mig är inte hur jag lever utan hur hon lever, att hon får en bra utbildning, en bostad och samma saker som sina kamrater. Kanske lyckas jag ordna en framtid åt familjen här i Sverige, säger han.

I plastkassen från Rusta han fått av en förbipasserande trängs pantburkar med svenska och rumänska lexikon. Claudiu vill lära sig svenska och har anmält sig till en svenskkurs som arrangeras i en av Stockholms kyrkor om måndagarna. Svenska är svårt, än så länge kan han bara ”tack så mycket” och vissa pronomen som ”man”, ”kvinna”, ”du”, ”den”. Engelskan går bättre.

Svenskar som stannar till vid honom på Drottninggatan tilltalar honom på engelska. På det sättet får han lite träning.

Just nu bor Claudiu i en lägenhet i Jordbro tillsammans med flera andra tiggare från Östeuropa, varav flera tigger i city. Han betalar 18 kronor per natt för en sovplats.

Claudiu berättar att de flesta som tigger i Stockholm är romer, men den senaste tiden har också andra rumäner och ungrare dykt upp på gatan.

– Ekonomin är helt körd i botten i Rumänien och socialbidrag får man bara i några månader och det räcker knappt till mat, säger han.

Romerna har dragit ned rumänernas rykte utomlands, tror Claudiu. Han är själv gift med en rom så han menar inget illa med konstaterandet, han menar bara att den del av romerna som uppträtt illa utomlands har ”dragit ned Rumäniens rykte”.

– Det går inte ens att säga att man kommer från Rumänien längre. Folk får en förutfattad mening direkt.

– Jag säger inte längre att jag är från Rumänien, jag säger Ungern, Tyskland, Serbien. Vad som helst, men inte Rumänien.

Han berättar att han skäms något fruktansvärt. Därför tigger han med huvudet nedböjt och händerna i en kristen bedjande ställning.

– Jag vill inte titta folk i ögonen och be. De får ge mig mynt om de känner för det.

Claudiu hjälper oss att få kontakt med Magda, en ung kvinna som DN skrivit om i artikelserien som är här i Stockholm och tigger trots att hon har en fem månaders bebis hemma i Rumänien. Hon har fått mjölkstockning och kan inte amma. Hemma i Rumänien kostar mjölkersättning en förmögenhet.

När Claudiu frågar Magda om det är jobbigt att vara borta från barnet börjar hon gråta. Hon böjer ned huvudet mot trottoaren och vill inte titta på oss tills hon har samlat sig. Claudiu ger henne en näsduk från sin kasse. Han säger till Magda att allt kommer att bli bra men när han vänder sig om har han tårar i ögonen.

– Det är svårt, väldigt svårt. För Magda att vara ifrån sitt barn. För mig, jag saknar min dotter och min fru. Livet här är svårt. När jag jobbar så här som fixare eller med något byggjobb och får arbeta på riktigt och klä mig fint, äta lunch på restaurang känner jag mig mänsklig. Jag saknar det mänskliga. Det är inte mänskligt att leva som vi gör och sitta på gatan i kylan och be om pengar.

Är det ingen som pratar med dig när du tigger?

– Jo, jo, många. De stannar och frågar mig vem jag är, varför jag sitter där jag sitter, om jag har någon familj, om jag behöver något. De flesta av mina kläder har jag fått från folk som går förbi på gatan. Jag hade bara de kläder som jag hade på mig när jag kom till Sverige i augusti. Då var det sommar.

Claudiu beskriver en vardag på Stockholms gator – han vaknar upp, han duschar, han plankar sig in på pendeltåget till stan och äter frukost vid Klara kyrka. När dagen är slut åker han tillbaka till lägenheten i Jordbro. Ofta ihop med de kamrater han delar sovplatsen med.

– Kanske läser jag lite i Bibeln på pendeltåget om jag känner mig ledsen. Jag är inte särskilt religiös, men det hjälper faktiskt att läsa Bibeln när man känner sig tung i hjärtat. Jag är inte med i någon religiös grupp eller kyrka men personlig tro, det är något för mig. Man behöver tron när det är svårt.

Har han tur kommer det förbi någon företagare och frågar om han vill jobba svart med något tillfälligt – bygge eller snöskottning. En gång har han blivit erbjuden pengar för sexuella tjänster med män.

– Det kändes förnedrande. Jag hänvisade mannen vidare till nästa tiggare. Jag skulle aldrig ställa upp på det för pengar.

Nästa dag springer jag in i Claudiu på hans tiggarplats i city. Han har fått hårgelé av en passerande medmänniska och ska få hjälp att klippa sig om några dagar. Håret i nacken har vuxit ned till jackkragen.

– I Rumänien är det jättebilligt med rakapparat men här är det superdyrt.

I pappkartongen framför hans knä ligger femton kronor. Klockan är 13 en torsdag och han har varit här sedan elva.

– Det är inga pengar för tiggarna längre. Jag vet inte vad det beror på, om det beror på att det varit jul och att pengarna är slut, eller för att det är rea och folk handlar eller för att det är för många tiggare. Jag vet inte.

Han tycker inte att han är intressant att skriva om. Han ser sig inte som en representant för någon som tigger på Stockholms gator.

– Jag har bara ett barn att försörja, de flesta som tigger här har kanske sex sju. Och jag letar riktigt jobb först och främst. Min historia är inte intressant.

Hemma i Rumänien väntar dottern och hustrun. Hustrun arbetar som kock på stadens förskola och tjänar 1 500 kronor i månaden, men det räcker tyvärr inte för den standard som de vill ge dottern.

– En dålig tiggardag här i Stockholm får jag knappt ihop till hyran, men en bra kan jag få ihop något som i alla fall är mer i Rumänien. Arton svenska kronor är mycket i Rumänien.

Dagen därpå är Claudiu försvunnen från sin tiggarplats. Några meter längre bort sitter hans kamrat Lama från Ungern och tigger i samma kristna, bedjande ställning.

– Claudiu har fått byggjobb nu, säger han.

– Han jobbar på bygge och planerar att ta hit sin familj i september.