Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 17:35 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/teater/den-tynande-skivindustrin/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Den tynande skivindustrin

I går kväll delade den svenska skivindustrin ut sina Grammisutmärkelser. Problemet är bara att det inte finns någon svensk skivindustri, ännu mindre några svenska skivbolag, skriver Håkan Lagher.

+++

CD-SKIVORNA vi köper pressas i nio fall av tio i Tyskland och "svenska" skivbolag som Sonet, Marie Ledins framgångsrika Record station eller gamla klassiska Metronome ägs av tyska och amerikanska bolag.

Samma sak sker ute i Europa. Under de senaste åren har ett tjugotal stora välkända skivbolag, bland andra Virgin och Island, köpts upp av multinationella skivjättar.

Det största svenskägda skivbolaget 1993 är faktiskt MNW i Vaxholm. Den lilla proggmusen som röt till i början av 70-talet fick i år hela tio stycken artister nominerade till Grammis. Liten blir stor - politik, konst och kommersialism samsas under samma täcke.

Nej, fullt så idyllisk ser inte verkligheten bakom Grammisnomineringarna ut.

Förutom de fem multijättarna Sony, EMI, BMG, Polygram och Warner består branschen i grova drag av MNW, några hårdrocksetiketter, Scoccos och Ekelunds Diesel samt ett antal dansbands- och religiösa bolag.

DEN TIDIGARE så prunkande floran av alternativa skivbolag - Amalthea, Nacksving, Manifest, Silence, Mistlur med flera - har gått i konkurs och/eller tagits över av MNW.

Mistlur gick i konkurs för några år sedan, ombildades till MVG och en ny konkurs var under uppsegling när MNW grep in.

Det är naturligtvis inte välgörenhet det handlar om. På MVG finns förutom Thåström två inspelningsstudior som sköts av några av landets ledande ljudtekniker och producenter.

Amalthea, som MNW är delägare i, har en intressant importkatalog med blues, reggae och country.

Silence förfogar över en väl fungerande studio i Värmlandsskogarna och har väderkorn för udda begåvningar som Grammisnominerade Traste Lindens kvintett och Hedningarna.

De göteborgska vildhjärnorna på Radium, upptäckare av Sator och Union Carbide, ägs också av MNW-koncernen där för tillfället närmare tio etiketter ingår.

Det är kanske överdrivet att tala om en Bonniereffekt, med tanke på att MNW:s marknadsandel är knappt fem procent, men scenförändringen den senaste tiden bland de oberoende skivbolagen är högst anmärkningsvärd.

De oberoende bolagens styrka har varit att snabbt och billigt kunna hitta nya lokala talanger. Inkorporeringen av småbolagen under MNW-hatten är därför ett tveeggat svärd. De överlever, men frågan är vad som händer med den musikaliska mångfalden när de ekonomiska besluten fattas centralt.

UTSLÄTADE skivbolagsprofiler är naturligtvis ett tidens tecken. Det är inte längre något sensationellt i att artister från så kallade musikrörelsebolag går över till EMI eller Warner.

Detta icke-politiska, icke-sociala och mer materialistiska sätt att se på skivbolagstillhörighet har små bolag allt att förlora på. För MNW finns i dag bara en väg att gå: bli större och konkurrera med multijättarna på allvar.

Den hårda vägen har redan anträtts. Ett Londonkontor öppnades förra året varifrån popetiketten Snap Records med band som Whipped Cream, This Perfect Day och Wannadies lanseras.

Men EG-anpassningen är kantad av törnen. När skivor produceras i Sverige är det regel att bolaget står för inspelningskostnader, marknadsföring med mera och att artisten får en royalty-slant för varje sålt exemplar av sin skiva.

I England/USA får artisten ett förskott. Dessa pengar används för att bekosta inspelning, omslag, marknadsföring och sedan levereras en färdig produkt.

Förskottet dras sedan av från skivförsäljningsintäkterna innan någon royalty över huvud taget börjar betalas ut. Systemet minimerar skivbolagens förluster och artisten tjänar inte ett öre om skivan säljer dåligt.

MNW var ett av de bolag som på 70-talet gick i spetsen för att förhandla fram bättre avtal för grammofonartister. I en internationell konkurrens är dessa avtal nu en black om foten.

JÄMFÖR med Sveriges Televisions sits. Rutan skulle kunna fyllas från morgon till kväll med utländska serier om enbart ekonomin fick råda. Nu finns ett avtal med staten som förhindrar detta.

För MNW gäller det att snarast hitta en ny Peter LeMarc, annars kan skeppet snabbt börja ta in vatten. Ett mardrömsscenario för svensk populärmusik vore om detta snart 25-åriga bolag av någon anledning kom på obestånd.

Då skulle svensk skivindustri inte bara till 90 utan till 100 procent styras från Europa, USA och Japan.

Skulle denna situation accepteras inom något annat kulturområde

HÅKAN LAHGER

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt