Dynamiken håller inte ända fram

Scen: Moderna dansteatern

Verk: Tidens oordning - Tre verk: "Completely wrong in the right direction", "Och tiden försvann med solen" (stycke för soloviolin), "Luege"

Koreografi: Jabi Bustamante, Cristina Caprioli

Musik: Martin Sörling, Peter Schuback, Jörgen Adolfsson/Tommy Adolfsson

Medverkande: Jabi Bustamante, Hans Enflo (violin), Morgan Karlsson, Hans Larsson, Anna Leena Järvelin, Maria Clara Villa Lobos, Cristina Caprioli, Jörgen Adolfsson/Tommy Adolfsson (musik)

+++

CRISTINA CAPRIOLIS stycke "Luege" utgör själva huvudnumret i vårens blandprogram på Moderna dansteatern som ges under kommande vecka. Det är ett stycke vars nav är den levande musiken på scenen: Karl Brothers - musikerna Jörgen och Tommy Adolfsson. Över scenen väller gälla, ihållande trumpetfanfarer, dovt mullrande kontrabastoner och surrande synt. Det är musik som sceniskt tar gestalt och blir en mycket påtaglig del av föreställningen rent fysiskt.

"Luege" känns nära hennes senaste gruppstycke "Short cuts", som var en samtidsskildring där desperation, kaos och förtvivlan gestaltades med råa och ibland komiskt groteska medel.

I "Luege" befinner vi oss närmare den enskilda individen, det privata. Kärleks- och vänskapsrelationer synliggörs med prismatisk verkan. Ögonblicksvis laddas scenen av tusamhetens/syskonskapets konflikter som i en duett mellan Caprioli själv och Hans Larsson.

Den mekaniska människan, hon som medvetslöst utför sina dagliga rutiner, tar form via precisa arm- och handrörelser; ett slags påhittat teckensystem som effektueras simultant.

Men under långa stunder varvar koreografin på utan riktning. Den koreografiska formen blir inte längre synlig och möjlig att följa. När stycket däremot i slutet söker sig mot ett alltmer intensifierat läge och musikens tumultartade cirkelrörelser ger lätt yrsel då får dansarnas desperata flyktförsök, irrande blickar och prövande hopp en verklig innebörd.

FÖRESTÄLLNINGEN sviktar märkbart på ett flertal ställen där dynamiken inte håller och lösningar känns ofärdiga.

Tomater rullas in på golvet för att efter några minuter plockas upp av en handfull svartklädda statister som sitter i publiken och plötsligt går in på scenen. Det finns en antydan till sceniskt uttryck som aldrig förlöses. Kvar blir ett verkningslöst frågetecken.

Det finns delar i "Luege" som söker sig mot negationen, ett slags antiföreställning. Medvetet formlöst, medvetet kaotiskt och rörigt. Där finns en utmaning som jag hoppas Caprioli fortsätter att utveckla.

Moderna dansteaterns blandprogram inleds med ett kort stycke av Jabi Bustamante, dansare från Barcelona som sedan några år lever och arbetar i Sverige. En blandning av expressionism, naiv berättarvilja och oförmedlade effekter gör Bustamantes stycke till en ganska uttunnad produkt. Han har scenisk utstrålning och tillsammans med musikern Martin Sörling får han några ögonblick att tända till. Individens förirring i en tid av förändring, man eller kvinna eller barn, vilken position skall man välja. Bustamante har något att säga, men han griperi för många trådändar samtidigt. Det blir ömsom övertydligt, ömsom bara kryptiskt.

PETER SCHUBACKS stycke för soloviolin "Och tiden försvann med solen" framförs på Moderna dansteatern första gången sceniskt av Hans Enflo.

Det första vi ser är tre notställ uppställda med noterna liksom hängande över ställen. Papperen tycks peka i olika riktning. Det blir en föraning av det som komma skall.

Schubacks stycke ger oss känsla av en helhet som samtidigt har olika kvaliteter, innebörd, riktningar. Det nyss spelade blir kvar, häftar fast i luften.

Rytmiken, skakningarna och de långa utdragna suckarna från stråken bygger en kropp, fysiskt substantiell. En kropp där Hans Enflo på ett märkligt sätt också ingår. Två kroppar i en.

BODIL PERSSON