Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Förbluffande säker orkester. "Amorina" håller musikaliskt

Verk: "Amorina", uruppförande

Musik och regi: Lars Runsten

Libretto: Tonsättaren efter Almqvist

Ljus: Jan-Erik Norlen

Ljuddesign: Pontus Larsson

Kostym: Börje Edh

Dirigent: Stefan Parkman

I rollerna: Solveig Faringer, Per-Arne Wahlgren, Staffan Sandlund, Lennart Stregård, Carina Morling, Anna Eklund Tarantino, Erik Saeden

+++

LARS RUNSTEN HAR komponerat musiken till kammaroperan "Amorina". Fritt efter Almqvist har han också skrivit libretto, svarar dessutom för regi och scenrum. Till yttermera visso är det fru Runsten, Solveig Faringer, som gestaltar titelrollen.

Operan å sin sida ställer upp med några av sina bästa sångare och den musikaliska ledningen vilar i Stefan Parkmans säkra händer. Mästaren Börje Edh har ritat kostymer av sent 1700-talssnitt, där naturfärgerna dominerar.

Förutsättningarna har med andra ord gjorts optimala när Kungliga teaterns 62-årige försteregissör oväntat debuterar som operatonsättare. Och resultatet

Över förväntan vad gäller det musikalisk-tekniska. Den lilla orkestern, där "vanliga" instrument kompletteras av rikt slagverk, synt och dragspel, hanteras liksom sångstämmorna med förbluffande säkerhet. Musiken har en mollstämd bottensats av folkton, svenskhet och spelmanstag, där kammarmusikaliskt rörliga orkesterstämmor säkrar flytet.

Runstens umgänge med nära vännen Lars Johan Werles operamusik har satt tydliga spår. 1600-talsmästaren Monteverdi har också fått ett och annat att säga genom Almqvists "Songes". Janacek hörs här och var i orkesterväven. Den högljudda dragspelssuck som banar sig fram när den bokstavligen blodtörstige mördaren Johannes ger efter för sin drift känner jag igen. Den kommer från den döende Jesus i Sofia Gubaidulinas "Sju ord".

Självständig är musiken alltså inte och kanske måste Runstens tonsättning snarare kallas teatermusik än operadito. För ingenting i denna musik lägger någonting till Almqvists text eller lyfter den till en annan dimension.

MEN DE VERKLIGA problemen börjar med det sceniskteatermässiga.

Runsten reducerar de många "tavlorna" i Almqvists roman till 26 scener fördelade på två akter. Åskådaren förväntas fylla i vad som saknas hos scenerna och skapa sammanhang mellan dem. Lägg därtill ett oändligt antal entreer och sortier så framgår möjligen att Runstens "Amorina" kommer farligt nära en fragmentisering av romanen.

För Lars Johan Werles "Drömmen om Therese" (1964) myntade regissören och librettisten Lars Runsten begreppet "arenateater". Publiken bänkade sig här runt en avgränsad, mörklagd liten spelplats utan dekor. Orkestern satt i omedelbar närhet. Från väggarna distribuerade högtalarsystem bandad instrumental och elektronisk musik, klockklanger och andra ljud som tillsammans med ett fantasifullt ljus skulle ersätta scenografi, ge gestalt åt "den inre monologen" och väcka publikens medskapande fantasi. Detta var storartat. Den gången.

Men arenaoperans möjligheter är ingalunda uttömda, säger Lars Runsten och inscenerar sin "Amorina" efter samma mall som "Therese". Men lördagspremiären stödde knappast hans uppfattning.

Vad gäller Almqvists "Amorina" så menar jag att den romanen har en doft, en naturlyrisk sensualitet som en symbolisk, antydande och/eller akustisk scenografi tar kål på. Hur vore det med något mer påtagligt

Till exempel projektioner och film runt Rotundans väggar

Kanske någon sorts laterna magica-arrangemang

Skulle inte fantasten Almqvist ha gillat sådana tankar

SOLVEIG FARINGER (Amorina) har en "instrumental" klangfärg och sångstil som med sin självklara tekniska perfektion och formidabla lätthet för höjden är något unikt i Sverige. De fågelsångsliknande avsnitten i hennes parti stämmer perfekt med hennes virtuositet men gör också Amorina mer till ett naturväsen än en drabbad människa.

Amorina älskas både av den veke Wilhelm och av den virile maktpolitikern Rudman. De är tvillingbröder, utan att veta om det också bröder till Amorina. När de drabbas av insikt tar Wilhelm sitt liv och Rudman förlorar förståndet. Per-Arne Wahlgren, den utmordentlige artisten och praktfulle barytonen, gestaltar dem bägge med stor auktoritet.

För föreställningen verkligt engagerande och självutgivande prestation svarar Staffan Sandlund som mördaren Johannes. Han känner sig själv och sina medmänniskor. Han är livsfarlig men bär också på ett stort lidande. Hans insikt och hans utanförskap ställer honom både vid sidan av och över andra människor. Sceniskt kunde rollen inte gjorts mer övertygande och Sandlund sjöng med en grant intensiv, expressionistisk klang.

Men vad har Lennart Stregård gjort av Libius, den småttige, inpiskat själviske Danderydsprosten med det mustiga språket och det oöverträffade förrådet av tillvitelser

En Sune Mangs-figur för revyscenen. Det kan inte vara rätt.

Man förstår föraktet från Libii hustru, som hos Almqvist är döende i lungsot redan innan hon träffas i tinningen av den vassa kanten på en symbolisk, nedfallande tavla. På Operan är hon synbarligen vid hygglig vigör. Carina Morling ger henne resning, karaktär och skön klang. Lilla Lotta, pigan som blir Johannes kvinna och följer honom i hans ruskiga död, görs med värme och naivitet av Anna Eklund Tarantino. Som det kommenterande Krigsrådet sprider Erik S aeden en scenisk grandessa man inte möter varje dag på teatern.

LEIF AARE

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.