Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 21:08 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/teater/fordomsfullt-om-barns-humor/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Fördomsfullt om barns humor

Scen: Göta Lejon

Pjäs: "Karlsson på taket" av Astrid Lindgren

Regi, koreografi: Pernilla Skifs

Musik: Anders Berglund, Georg Riedel

Scenografi: Mia Wassberg

Kostym: Charlott Axenström

I rollerna: Pontus Gustafsson, Mikael Haack/Niklas Lind, Suzanne Ernrup, Anders Sundquist, Stig Grybe, Terje Thoresen, Ola Forssmed, Louise Asplund, Pontus Lantz, Daniel Jonsson, Nadine Legros/Linnea Roxeheim, Johan Falkenberg/Kristian Åberg samt hundarna Bebies och Trudie

+++

PUBLIKEN jublar förstås på Göta Lejon när världens bästa Karlsson kommer inflygande genom fönstret. Pontus Gustafsson är trind och rödhårig och ohämmat glupsk, som Karlsson på taket ska vara. Och han kan verkligen flyga, till och med göra volter i luften, så på specialeffekterna ska man inte klaga, fast det tog tid innan de kom i ordning.

Inte på Lillebror heller. Mikael Haack och Niklas Lind turas om i rollen. På premiären var det Niklas som gjorde den, fräscht och utan krus, kanske en ny skådespelare i den ännu växande familjen av Lindgren-debutanter.

RESTEN AV föreställningen har däremot uppenbara problem att komma upp i luften. Det är mycket som inte vill stämma.

Den fantasilösa scenografin gör spelplatsen grund och obekväm att röra sig på. Regin bygger mer på förutfattade meningar om vad barn tycker är roligt än på verkliga ingivelser, bovjakten på hustaket är plankad direkt från Dramatens "Pippi", och smäller det på scenen så ska man skratta i salongen, så är det bara.

Varför måste evenemangs-barnteatern vara så idefattig, och envisas med att se ut som den gjorde redan på 50-talet

Skådespelarna gör vad de kan. Stig Grybe kan inte hjälpa att det är en nattstånden ide att placera honom i rollen som barnvakten fröken Bock. Suzanne Ernrup är en rar mamma, Louise Asplund och Pontus Lantz som Bettan och Bosse är typiska taskiga storasyskon, Daniel Jonsson i rollen som Pelle dansar så att man vaknar till ett ögonblick, och Pontus Gustafsson ligger i som en rem för att hitta poängen med sin Karlsson.

ATT HAN inte gör det beror varken på brist på vilja eller talang. Men vem är Karlsson, egentligen

Bland alla Astrid Lindgrens hjältar är han en kontrast, katten bland hermelinerna, flugan i soppan. Ett propellerdrivet underjag som står för all den egenkärlek och hänsynslöshet som rensats bort ur de andra figurerna.

Finns han eller finns han inte

Lillebror ser honom, men när det kommer en vuxen är han påpassligt borta. Problemet med det som är spelbart i Karlssons svävande mellan vara och icke-vara, och i att han så självklart gör allt som är förbjudet, är att det måste spelas av någon annan: av Lillebror, som ser vad Karlsson gör och längtar och förfasar sig - och kanske är den som hittar på alltihop.

KARLSSON SJÄLV må vicka på ändan hur mycket han vill när han sjunger, det roliga händer ändå inte där, utan i samspelet mellan honom och pojken, om det görs finurligt nog. Och visst glimtar det till ett par gånger, men någon riktig chans får aldrig det mer finstilta i föreställningen. Någon här har underskattat behovet av att tänka efter.

INGEGÄRD WAARANPERÄ

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt