Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 19:38 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/teater/masterlig-chicago-i-goteborg-den-briljanta-ensemblen-sander-rysningar-i-salongen-redan-fran-start/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mästerlig "Chicago" i Göteborg. Den briljanta ensemblen sänder rysningar i salongen redan från start.

Musikal

Verk: "Chicago", musikal av John Kander, Fred Ebb och Bob Fosse

Scen: Eriksbergshallen, Göteborg

Svensk text: Anna Lundell-Faris

Sångtexter: Py Bäckman

Koreografi: Ann Reinking (efter Bob Fosses original- koreografi)

Regi: Walter Bobbie/Scott Faris

Kapellmästare: Jan Radesjö

Medverkande: Petra Nielsen, Anki Albertsson, Jan Malmsjö, Sven-Åke Gustafsson, Magnus Karlberg, Lill Terzelius med flera

"Nej, jag är ingens hustru, men åhhh vad jag älskar mitt liv, och all denna jazz" utbrister en av kvinnorna i det klassiska inledningsnumret till musikalen "Chicago". 20-talsjazzens frenetiska tempi, abrupta rytmväxlingar och febriga instabilitet har ingått allians med det okontrollerade begäret. Den flyende swingen smattrar iväg replikerna långt bortom allt vad moral heter.

Som i Rossinis mest osäk-rade och vansinniga ensemb-ler når temperaturen stundtals upp till nivåer där språket blir fräcka ljud eller helt och hållet pulveriseras. John Kanders, Fred Ebbs och Bob Fosses "Chicago" är en musikalisk vaudeville om allt det som är våldsamt, dödligt, bedrägligt och begärligt - i hjärtat och i jazzen.

Urpremiären på denna historia - som bygger på en verklig händelse från 1924 då en kvinna med hjälp en driven advokat frikändes från att ha mördat sin man och i stället blev mediekändis - begicks på Broadway 1975 och spelades där en bit in på 80-talet.

När den så dök upp igen, off-Broadway i maj 1996, i en nedstrippad närmast konsertant uppsättning som fokuserade på musiken och koreografin väckte den ett enormt gensvar. Den fullkostymerade Broadway-premiären ett halvår senare fick kritikerna att tala om en ny tid för den amerikanska musikaltraditionen. Efter decennier av allt tyngre, operamässiga och teatermaskindominerade europeiska musikaler var det dags att återerövra ett försvunnet vokabulär: dansen, sångerna och den rena showkvaliteten.

Anne Reinking, som under flera år var Bob Fosses assistent, ansvarar för en koreografi som står det geniala originalet mycket nära. Men i övrigt är atmosfären naknare, mer svartvit och inte lika mustigt burlesk. Man har bitvis vågat dra ner tempot, gå närmare inpå. Musikalens skamlösa cynismer, mediebesatthet och fräckt illegala kvinnokaraktärer har under 90-talet hunnit bli samtida på ett nytt sätt och förefaller i dag inte alls lika skruvade eller abnorma.

Denna uppdaterade iscensättning av "Chicago" är alltså i full färd med att erövra världen. Och i onsdags kväll var turen kommen till Göteborg och Eriksbergshallen. Två stegar, ett antal pinnstolar, en orkester och mycket ljus - det är egentligen allt. Sen hänger resten på det rent artistiska. Men det är bara att ge sig. Den handplockade svenska ensemblen visar sig vara fullkomligt briljant och sänder rysningar redan i det berömda entrénumret. Utsattheten på den nakna estraden och den bitvis mördande tuffa koreografin verkar mest ha varit en sporre.

Det intrycket gäller inte minst då någon av musikalens bägge rivaliserande huvudpersoner är i farten: Pet-ra Nielsens bottenlöst falska Roxie Hart som bär på ett furiöst jävlar anamma samtidigt som hon ges en sällsam elasticitet som vetter åt det clowniska och Anki Albertssons Velma Kelly som i varenda rörelse har något livsfarligt exakt över sig på samma gång som hon förvillar och bedårar med en impulsiv rufflighet. Nielsens och Albertssons mästerliga uppvisningar, var för sig eller tillsammans, kan bara beskrivas som en rent rasande fest!

Lägg därtill en lysande Jan Malmsjö i en skräddarsydd sång och dansmansroll som hyper-förnöjd advokat, en utsökt komisk Sven-Åke Gustafsson som osynlig äkta man (Snoken II

, en underbar Magnus Karlberg i lekande höga skvallerpresskoloraturer och Lil Terzelius som tryggt opålitlig Mama.

Martin Nyström

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt