Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 01:17 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/teater/valfunnen-dickens-spelgladje-hos-dalateatern/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Välfunnen Dickens. Spelglädje hos Dalateatern

TEATER

Scen: Stureskolan, Dalateatern på turné i Hedemora Pjäs: "Lysande utsikter" av Charles Dickens

Regi & dramatisering: Hans Rosenquist

Scenografi & kostym: Calle von Gegerfelt

Musiker: Lars-Arne Axelsson

Medverkande: Patrik Pettersson, Bo Hammarlund, Nicke Lundblad, Barbro Enberg, Eva Millberg, Karin Örnmarker, Åsa Persson, Pelle Hanaeus

+++

DET ÄR JUL och samvetet är en förfärlig sak. På den fuktiga myren går den förrymda straffången med rasslande kedjor. I smedens hem smörjer man kråset med vin och pastejer. I barnets lilla värld finns det inget som förnimmes så tydligt och känns så djupt som orättvisa.

Charles Dickens romaner bjuder på en karamellsöt moral och hans människor är lika orealistiska som sagoge-stalter. Men typen är instrumentet för hans samhällskritik och sällan har väl några romanfigurer varit så tacksamma att ställa på scen. Med lika renodlade egenskaper som karikatyrer - halta, lytta och med brinnande ögon och giriga fingrar - plockas människan fram i komisk förstoring. En skurk är en skurk, en hjälte en hjälte och kommer de till liv skrumpnar avundsjukan och moralen växer.

Dimman ligger inledningsvis tät över scenen men det är med stora förväntningar om kärlek och förmögenhet som smedpojken Pip (Patrik Petterson) kommer ut i livet. Dalateatern spelar "Lysande utsikter" och i Hans Rosenquists välfunna och effektiva regi materialiserar sig Dickens skepnader till tunga varelser av kött och blod. Med en komprimerad version på knappa tre timmar återberättas hur hoppet om den breda vägen, livslögnen, ersätts av insikt, ödmjukhet och medmänsklighet. Som det viktorianska samhällets sanna hjälte får Pip möjlighet till omstart. Allt kan inte köpas för pengar.

DICKENS ROMAN lever i hög grad på sin känsliga och intima författarröst. Scenografen Calle von Gegerfelt plockar upp det tilltalet på ett mycket fint sätt genom att ge ensemblen en nära och förtrolig arenascen att spela på, och inte olikt Shakespeares teater är scenrummet försett med ett galleri. Skådespelarna mänger sig med publiken och låter återberättandets repliker vandra mellan sig. Med korta scener och mängder av rollbyten berättar man sin historia med spelglädje, hjärtlighet och inlevelse.

- Var tacksam, ropar den elaka styvmodern Mrs Joe till Pip och jagar honom med rottingen. Som en rödhårig satkärring spelas hon utmärkt av Barbro Enberg och var gång Pip och hans samvete visar sig kommer den förbittrade rösten fram. Patrik Petterson gör Pip mycket träffande med både klumpig renhårighet och den unge mannens arrogans, med både vegamössa och cylinderhatt. Uppfödd på en kost av förödmjukelser och botgörelser söker han sig till den godmodiga smeden Joe (fint spelad av Nicke Lundblad) bara för att så småningom överge honom för världen i London.

I FÖRESTÄLLNINGENS starkaste scener, på en gång laddade med begär och bitter sterilitet, möter vi den rika och spöklika Miss Havisham (Karin Örnmarker). Med ögon som drar sig litet djupare in i sina hålor för varje scen forslas hon omkring som en vålnad i sin rullstol. Klädd i sin brudklänning liknar det mest av allt en danse macabre när rullstolen i det mörka rummet kryssar fram och åter mellan tända kandelabrar. Med känslan av att bevittna något obscent kommer scenerna när sällskapet ska leka: hoppa bock över den vackra men känslokalla Estella (Åsa Persson).

Att sedan Bo Hammarlund med tyngd spelar både Provis och Jaggers, både straffången och advokaten, blir på något sätt självklart i en föreställning som kastar mellan brott och straff, mellan högmod och ödmjukhet.

SVEN HANSELL

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt