Analys: Demokratin får inte fäste i arabvärlden. Starka män styr. Bekännelser till folkviljan endast i ord.

Mats Lundegård

Mycket vackert har sagts de senaste dagarna om den framlidne jordanske kungens försök att demokratisera livet i landet han ledde. Och det är sant att kung Hussein faktiskt anordnade fria val några gånger och då och då tillät öppen politisk debatt. Men den absoluta makten utövade han alltid efter eget skön. Bilden är densamma runt om i arabvärlden där verklig demokrati fortfarande sitter trångt.

Alla arabiska ledare bekänner sig till demokrati när de håller högtidstal eller agerar i internationella sammanhang. Men i praktiken är de alla autokrater av olika schatteringar - och alla är de härskare på livstid.

De mest oförställda despoterna är män som Saddam Hussein i Irak, Libyens Muammar Khaddafi och Syriens Hafez Assad. De har alla visat att de inte tvekar att använda omfattande militärt våld för att hantera politiskt oliktänkande.

Det civila livet i deras länder präglas av en städse närvarande, brutal politisk polis och undersåtarna är kuschade och tystade. Medierna speglar lydigt maktens åsikter.

Men också i de länder som berömmer sig av att hålla allmänna val och ha en roterande politisk makt i parlament är det en kung eller en president som till sist utövar den faktiska makten. Det ögonblick en liberalisering av det politiska livet ser ut att hota den rådande ordningen hejdar de verkliga makthavarna händelseutvecklingen.

Det var när det islamistiska partiet FIS såg ut att vinna parlamentsvalen i Algeriet som en grupp generaler såg sig nödsakade att avsätta presidenten och avlysa demokratiseringen. Det var 1991. Sedan dess har anordnats både presidentval och val till parlamentet i landet, och myndigheterna i Alger talar gärna om den nya, fria ordningen där folkets politiska vilja respekteras.

Likafullt vet varje algerier - och varje utomstående som försöker förstå vad som sker i landet - att det är samma gamla klick av generaler och industriidkare som till sist härskar.

Också Jordaniens kung Hussein inskränkte de politiska friheterna han själv infört när islamister började ta sig ton i mitten av nittiotalet. Han lät också näpsa frispråkiga och kritiska journalister.

Och i de självstyrande palestinska områdena härskar Yassir Arafats handgångne män utan att besväras av lagar och förordningar. Själv ignorerar den palestinske ledaren fullständigt den folkvalda lagstiftande församling som instiftades efter valet 1996.

Exemplen kan mångfaldigas. Variationer finnes. I Saudiarabien styr en liten krets kring kungen med oinskränkt makt, och i de små oljerika emiraten utefter Persiska vikens västkust är statscheferna gammaldags, suveräna envåldshärskare. I den mån en folkvilja över huvud taget förmärks i deras statsskick får den ges uttryck i handplockade rådgivande församlingar, alltid rekryterade ur landets elit - och alltid och oföränderligt helt manliga.

I Kuwait experimenterade man på sjuttiotalet med ett parlament, men det stängdes när det blev för oregerligt.

Omvärlden - på senare år framför allt USA - trycker på för att åtminstone de västvänliga staterna i området ska tillåta större friheter i det politiska livet och verka för verklig demokrati på sikt.

Framgångarna är emellertid mycket begränsade. Dels saknas helt säkert vilja hos de styrande, som fostrats i en tradition där makten är gudagiven och nedärvd - och garanterar rikedom och privilegier. Men dels är de politiska realiteterna också avskräckande - eller beskrivs på det sättet.

En revolutionär förändring av en gammal, rigid samhällsordning är alltid destabiliserande och därmed hotande, säger maktens företrädare. Förändringarna måste tillåtas gå långsamt. Människor måste förberedas och fostras till demokratiska traditioner, heter det.

Argumenten har sin logik. Sannolikt är de också gångbara i dialogen med Washington. Amerikanerna är och förblir helt visst förespråkare för demokrati och mänskliga rättigheter. Men de är också realpolitiker som mer än något fruktar politiska störningar i en region av ojämförlig strategisk betydelse.

© mats.lundegard@dn.se

08-738 10 54