Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 06:37 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/varlden/is-terrorvalde-foddes-ur-al-qaida/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

IS terrorvälde föddes ur al-Qaida

○ 11 september 2001. Det har gått femton år sedan den jihadistiska terrorn kom in i vår vardag. ○ Kriget mot terrorn. al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin dödades av USA, men hans våldsinpyrda ideologi lever. ○ Utan al-Qaida inget IS. DN:s Erik Ohlsson förklarar hur terrorgruppen IS växt fram vid sidan av al-Qaida. Vad skiljer dem åt?

Peshawar är en dammig storstad i norra ­Pakistan, precis på gränsen till Afghanistan. Det är normalt inget ställe som intresserar journalister. Men den 6 oktober 2001 var nyhetsfolk från hela världen på plats.

DN-fotografen Leif Engberg och jag fanns med i det pressuppbåd som väntade på att USA skulle börja invasionen av Afghanistan, som president George W Bush varnat om. Första steget i det ”krig mot terrorismen” som Vita huset utlyst efter attackerna den 11 september mot World Trade Centers tvillingtorn i New York och försvarshögkvarteret Pentagon utanför Washington DC.

President Bush pekade snabbt ut Usama bin Ladin och terrornätverket al-Qaida som skyldiga. bin Ladin och al-Qaida hade fram till 11 september levt en undanskymd tillvaro. Nu fick den sunniextremistiska grupperingen, utan vars existens Islamiska staten (IS) inte varit möjlig, desto större uppmärksamhet. al-Qaidas närvaro i Afghanistan var plötsligt i världens nyhetsfokus.

– Vi ska röka ut dem, rasade Bush.

Den här dagen skulle Engberg och jag bevaka en anti-amerikansk protest i Peshawar, anordnad av ett stödparti till al-Qaida. En skara på kanske 5 000 män hade mött upp på ett litet torg. Demonstrationen slutade med att en halmdocka som föreställde Bush eldades upp.

Efter mötet förvandlades folkmassan plötsligt till en våldsam mobb, på jakt efter väster­länningar. Många av demonstranterna var beväpnade med lathis, järnskodda bambukäppar. Jag lyckades gömma mig på en balkong, utom synhåll för folkhopen. Men Leif Engberg fick ett par hårda rapp av käpparna innan han kunde ta sig ur massans grepp.

”Dom hatar ju oss”, tänkte jag med bittert intresse där jag hukade bakom det låga balkongräcket.

Dagen efter, den 7 oktober, fällde amerikans­ka och brittiska plan bomber över Afghanistans huvud­stad Kabul. Talibanregimen bjöd inte nämnvärt motstånd. Amerikanska markstyrkor ryckte fram mot Kabul, som föll i november.

Talibanerna, en sunniextremistisk rörelse med rötter i koranskolorna i Pakistan, har till skillnad från al-Qaida inga drömmar om världsherravälde. Talibanernas reträtt skulle med ­facit i hand visa sig strategisk – de bidade sin tid i oländiga bergsområden i väntan på att USA-­koalitionens trupper skulle lämna landet. I dag är talibanerna ett allvarligt säkerhetshot mot den bräckliga afghanska regimen.

Det första fröet till al-Qaida såddes i de afghanska bergen, dryga tio år före 11 september-attackerna. När afghanerna den 26 december 1979 invaderades av Sovjetunionen flockades radikala islamister i Mellanöstern till det islamdominerade Afghanistan för att strida mot de ”gudlösa bolsjevikerna”.

En av de frivilliga var Usama bin Ladin, son till en av Saudiarabiens rikaste män.

bin Ladin startade en gräsrotsorganisation som utvecklades till al-Qaida, ”basen” på arabiska. När Sovjet lämnat Afghanistan 1989 tog bin Ladin med sig aktivismen hem till Saudiarabien.

I samband med den USA-ledda invasionen av Irak 1991 placerades amerikanska trupper i Saudi­arabien, nära islams heligaste platser Mecka och Medina. Ett helgerån av det saudiska kungahuset, ansåg vissa muslimer, bland dem Usama bin Ladin.

al-Qaida utsåg USA till sin huvudfiende. Men Amerikahatet ledde till att bin Ladin tvingades fly från Saudiarabien till Sudan. Här planerades de dödliga attentaten mot USA:s ambassader i Nairobi och Dar es Salaam, som genomfördes i augusti 1998.

bin Ladin kastades ut ur Sudan efter påtryckningar från USA. al-Qaidas nya hemvist blev Afghanistan, där 11 september-attackerna planlades.

Efter den amerikanska invasionen i Afghanistan 2001 flygbombades al-Qaidas träningsläger och bin Ladins förmodade gömställen intensivt. Men bin Ladin undgick attackerna. al-Qaida flyttade fokus till nya kris- och krigshärdar.

Två år senare, 2003, manade USA:s president George W Bush till krig mot Irak för att oskadliggöra diktatorn Saddam Husseins påstådda lager av massförstörelsevapen. Den amerikansk-brittiska invasionen i mars 2003 skedde utan FN-mandat.

Inga massförstörelsevapen hittades och försöken att med våld tvinga på Irak demokrati misslyckades. I stället utbröt ett blodigt inbördeskrig där al-Qaida blev en av huvudaktörerna. De under­blåste upproret både mot de amerikanska ockupanterna och mot landets majoritetsbefolkning, shiamuslimerna.

I detta kaos trädde den jordanske jihadisten Abu Musab al-Zarqawi in. Han hade slagits mot ryssarna i Afghanistan och suttit i fängelse för terrorism. al-Zarqawi, som skulle komma att kallas ”Islamiska statens andlige fader”, värvades av al-Qaida för att leda rörelsens nätverk i Irak. Men han hade andra idéer än al-Qaida-ideologerna, tankar som skulle lägga grunden till Islamiska staten.

Där al-Qaida fokuserade på en ”yttre fiende” som USA, och Israel, beslöt al-Zarqawi att rikta terrorn mot den ”inre fienden”, det vill säga alla de irakier som inte delade al-Qaidas sunniextrema och våldstillvända budskap. Främst i skottlinjen hamnade shiamuslimer och den kristna minoriteten. Hjälparbetare, journalister och irakier som arbetade åt den USA-vänliga regeringen var andra mål.

Ultravåld och utstuderad sadism blev irakiska al-Qaidas kännemärken. Kidnappningar där gisslan plågades ihjäl framför videokameror, massvåldtäkter och självmordsbombningar, inget var al-Zarqawi främmande.

I Abu Musab al-Zarqawis irakiska al-Qaida fick långsiktighet och samarbete ge vika för snabbt mätbara mål och krav på underkastelse – något som senare kom att bli Islamiska statens signum.

Men al-Zarqawi fick aldrig se resultatet av sin plan. Han dödades i ett amerikanskt bomb­angrepp norr om Bagdad i juni 2006. Hans rörelse Islamiska staten i Irak (ISI) stod då fortfarande under al-Qaidas beskydd.

Medan IS växte fram i Irak fortsatte terrorn i Europa. De mest förödande attackerna utfördes i Madrid år 2004 (191 döda) och i London år 2005 (52 döda). al-Qaida expanderade också på flera andra håll i världen, bland annat i Nordafrika och på Arabiska halvön.

Men i Afghanistan och Pakistan, där al-Qaida en gång började, försvagades organisationen. Främst på grund av intensiva attacker med amerikanska förarlösa plan, så kallade drönare. I maj 2011 spårades Usama bin Ladin upp av amerikanska specialsoldater och dödades i sitt gömställe utanför staden Abbottabad i norra Pakistan.

Senare samma år ansåg USA:s president ­Barack Obama att läget i Irak var stabilt nog för att påbörja en stor amerikansk truppreträtt. al-Qaida ansågs tillbakapressat. Den globala jihadistiska terrorismen tycktes ha reducerats till ett hanterbart problem.

Då pockade plötsligt kriget i Syrien på uppmärksamhet. Konflikten började våren 2011 med fredliga protester mot president Bashar al-Assads regim. Motsättningarna urartade snabbt till en väpnad konflikt. al-Assad fick stöd av shiamuslimska Iran och libanesiska Hizbollah (och Ryssland). Regimens motståndare backades upp av sunnimuslimska Saudiarabien och Qatar (och västvärlden).

al-Qaida-avläggaren i Irak, Islamiska staten i Irak (ISI), sände redan i slutet av 2011 in krigare i Syrien för att bygga upp en motståndsrörelse med jihadistisk profil. De tog namnet Jabhat al-Nusra (”Stödfronten”) och växte snabbt till en av de ledande rebellgrupperna, något som betraktades med fasa av de västvänliga och sekulära grupperingar som startat det syriska upproret.

Framgångarna för Jabhat al-Nusra frestade på enigheten inom jihadistfronten i Irak och Syrien. En maktkamp bröt ut som slutade med att Jabhat al-Nusra ställde sig bakom al-Qaida, medan Islamiska staten i Irak utvecklades till Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIL eller ISIS). Under sin nye ledare Abu Bakr al-Baghdadi deklarerade ISIS att de nu var att betrakta som en stat, inte som en grupp.

I februari 2014 fastslog Ayman al-Zawahiri, som efterträtt Usama bin Ladin som al-Qaidas allerhögste ledare, att al-Qaida inte har något samröre med ISIS.

Samtidigt gick ISIS in i en på alla sätt våldsam tillväxtfas. Rörelsen erövrade oljekällor, kraftverksdammar och gränsposteringar i östra ­Syrien och delar av Irak, där säkerhetsläget snabbt hade försämrats. Målet var att upprätta en islamisk stat med alla dess funktioner.

En viktig del i ISIS uppbyggnad var rekrytering av utländska frivilliga. Budskapet spreds via ­sociala medier. Där al-Qaida lade ut filmer på mässande ålderstigna predikanter, vidarebefordrade ISIS snabba smarta videoklipp som varvade bestialisk tortyr med bilder som andades gemenskap och kamratlig samvaro.

Satsningen blev en succé. Tusentals ISIS-­volontärer tog sig in i Syrien via den porösa gränsen mot Turkiet. ISIS kunde erövra mängder av militär utrustning, allt från Humveejeepar till ammunition, från den demoraliserade irakiska armén. Den 10 juni 2014 bröt ISIS-soldater igenom fronten vid Mosul, Iraks näst största stad.

I likhet med sina andliga bröder i al-Qaida vill Islamiska staten ha en värld modellerad efter profeten Muhammeds tid på 600-talet, och de är beredda att använda våld för att förverkliga sin utopi om ett globalt gudsrike, ett kalifat.

Men al-Qaida litade till en långsiktig strategi – först knäcka USA och väst, och därefter grunda kalifatet. ISIS, som i denna veva bytte namn till IS, satsade i stället på att genast bygga ett kalifat i Syrien/Irak och sprida det över världen.

Detta kungjordes i ett tal av al-Bagdadi den 29 juni 2014, ett framträdande som blev den ­definitiva splittringen mellan IS och övriga jihadist­grupper.

Abu Bakr al-Bagdadi utnämnde sig själv till ­kalif, ledare för alla världens muslimer, i ett kalifat, ett gudsrike med namnet Islamiska staten, förkortat IS. Det territorium som Islamiska staten behärskade i slutet av 2014 motsvarande ungefär Storbritannien i storlek och innefattade oljefält och raffinaderier liksom storstäder och handelscentra.

Kalifatets lockelse har även fört med sig ett momentum för terrorattacker utanför Mellanöstern i namn av IS. Det blev Europa eftertryckligt varse fredagen den 13 november förra året. I en serie välplanerade attacker mot hjärtat av Paris dödades 130 personer och nästan 400 skadades.

I spåren av Parisattacken har nya dåd med IS-stämpel följt – i Bryssel, i Orlando, i Ansbach, i Rouen. En del attacker har oklar koppling till Islamiska staten, andra har varit väl koordinerade, några har varit så kallade ensamvargs­attacker.

Det har nu gått femton år sedan 11 september-attackerna i New York.

Det är en tämligen lång tid. Barn som föddes 2001 är halvvägs in i vuxenvärlden. En björk som år 2001 planterades i Mälardalen kan i dag ha nått tio meters höjd. En hund som var valp för femton år sedan är högst sannolikt död i dag.

Men mycket är också konstant.

DN:s dåvarande säkerhetspolitiske korrespondent Bengt Albons skrev en analys som publicerades dagen efter 11 september-attackerna 2001. Slutklämmen löd: ”total eller ens avgörande ­seger i ett krig med terrorister är inte möjlig”.

Kriget mot terrorismen har hittills kostat USA omkring 18 000 miljarder kronor. Bara krigen i Afghanistan och Irak har till dags dato kostat 8 300 soldater från över tjugo länder livet. Hur många civila som dött är omtvistat, men det handlar om flera hundra tusen. Myndigheterna i västvärldens länder har fått nästan fria händer att övervaka medborgarna, i terrorbekämpningens namn.

Trots de enorma uppoffringarna har den dödliga terrorismen ökat kraftigt. Enligt amerikanska Institute for Economics and Peace, som sammanställer ett årligt globalt terrorindex, har antalet döda i terrordåd ökat niofalt sedan år 2000.

al-Qaida finns kvar, även om den avskydde och mytomspunne ledaren Usama bin Ladin dödats. Och i hatet mot västvärlden får al-Qaida numera kraftigt understöd av Islamiska staten (IS).

Jag återkommer till mina tankar i Peshawar för femton år sedan, när jag duckade på en balkong för att hamna utom synhåll för arga demonstranter. Varför hatar de jihadistiska terroristerna oss?

Simon Sorgenfrei är filosofie doktor och religionsvetare vid Södertörns högskola med särskild inriktning mot islam. Jag vidarebefordrar frågan till honom och han konstaterar snabbt att det inte finns något enkelt svar:

– Jag tror det leder fel att utgå från att hat är den främsta drivkraften (för jihadisterna). Många av dem som ansluter sig till rörelser som IS hatar visserligen ”USA” och ”väst” för att vi understött destruktiva regimer som hindrat en positiv utveckling i Mellanöstern, som lierat sig med Israel och främjat förtrycket i Palestina etcetera. Men det är ju inte i första hand ”vi” som påverkats av det våld som IS, Boko Haram och andra jihadistgrupper utverkar. Det är andra muslimer eller religiösa minoriteter i Nordafrika och Mellanöstern som drabbats hårdast, säger Simon Sorgenfrei.

– Jihadismen erbjuder en enkel, tydlig berättelse om gott och ont. Den islam som jihadisterna föreställer sig som målet för kampen är någonting bra, något som är värt att offra sig för. Islam är lika positivt laddat för dem som demokrati eller mänskliga rättigheter är för motståndar­sidan.

Kan ”kriget mot terrorismen” som George W Bush proklamerade för femton år sedan någonsin vinnas? Det tror inte Simon Sorgenfrei.

– Ju fler västerländska bomber som faller över Mellanöstern, desto mer instabil kommer regionen att bli. Ju fler civila döda, desto mer stärks bilden av ett orättfärdigt västerländskt övervåld. Det breddar rekryteringsbasen och stärker viljan att försvara den moraliska utopi jihadismen erbjuder. I stället måste vi hjälpa till att skapa förutsättningar för unga i regionen att faktiskt våga tro på en annan framtid och en annan mer positiv utveckling.

Islamism står för politisk islam, uppfattningen att religionen ska genomsyra politik och samhälle. Jihadism är en politisk/religiös form av extrem islamism som förordar att islam måste försvaras med våld.

”Jihad” är en religiös plikt för muslimer och kan syfta på inre kamp. Det kan också beteckna ”heligt krig” som muslimer för mot otrogna som hotar den muslimska gemenskapen, umma.

Rörelser som al-Qaida och IS hävdar att jihad är en individuell plikt. Enligt denna tolkning har varje muslim rätt och plikt att begå våldshandlingar mot otrogna.

Efter profeten Muhammeds död år 632 blev sunni för drygt 1 300 år sedan huvudfåran inom islam.

En minoritet av de troende insisterade på att muslimernas över­huvud skulle vara släkt med profeten i rakt nedstigande led. De bildade den shiitiska trosinriktningen.

I den muslimska världen är omkring 90 procent sunniter och 10 procent shiiter.I Irak och Iran är dock shia i majoritet.

Skillnaden mellan shia och sunni har tidvis fungerat som uttryck för politisk maktkamp mellan länder (Iran kontra Saudiarabien till exempel) eller mellan grupperingar inom länder. Islamiska staten betraktar shiamuslimer som ”otrogna” och svurna fiender.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt