Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 05:02 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/varlden/nu-blottas-klyftan-mellan-trump-och-de-andra-ledarna/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Nu blottas klyftan mellan Trump och de andra ledarna

Vid G7-mötets avslutande dag på ­Sicilien visades tydligt hur stora motsättningar som råder mellan USA och de sex övriga länderna. Av slutdokumentet framgår svart på vitt att Donald Trump är isolerad och ensam av de sju ledarna om att inte stödja klimat­avtalet från Paris 2015.

USA-presidenten meddelade att han ännu inte har bestämt sig för hur han ska ställa sig till om Washington ska stå fast vid Parisavtalet, som han lovade att skrota under valkampanjen. Och att hans beslut kommer i nästa vecka så snart han har återvänt till Vita huset.

Under de två dagarna på den sicilianska turistorten lobbade de andra G7-ländernas ledare intensivt den amerikanske presidenten i klimatfrågan, och Trumps ekonomiske rådgivare Gary Cohn förklarade att presidentens syn på saken är ”under utveckling” – på vilket sätt sade han inte.

Men den tyska förbundskanslern Angela Merkel föreföll inte optimistisk, och meddelade att diskussionerna om klimatkrisen var ”mycket svåra, mycket otillfredsställande”.

På en enda punkt tycks Trump ha anpassat sig till den europeiska linjen. Medan Trump tidigare varit djupt skeptisk till sanktioner mot Ryssland gick han i slutdeklarationen med på att G7-länderna står kvar vid sanktionerna för Moskvas agerande i Ukraina, och att de till och med är redo att skärpa dem – ”om så krävs”.

Presidentens utlandsturné sågs av många i presidentadministrationen – och möjligen av Trump själv – som en välkommen andningspaus från den dagliga trumelden av Rysslandsrelaterade skandaler som nu – genom svärsonen och topprådgivaren Jared Kushner – nått ända in i Trumps familj.

På lördagen lyfte presidentplanet Air Force One från Sicilien mot Washington efter Trumps nio dagar långa utländska rundresa. Där väntar en hel hög med olösta politiska problem och en aldrig sinande ström av nya avslöjanden om märkliga kontakter mellan Trumps nära förtrogna och företrädare för Ryssland.

Trump själv har betecknat sin första utlandsresa som en fantastisk framgång (han använde baseballtermen ”home run”) vid sitt avslutande framträdande vid USA-basen Sigonella på Sicilien.

Hur rundresan ska utvärderas måste förstås jämföras med vilka förväntningar som fanns. Och de var inte alltför höga, inte minst med tanke på att Trump saknar elementära kunskaper i internationella frågor. Snarare var förväntningarna nere på nivån ”bara han inte gör något katastrofalt misstag eller twittrar något idiotiskt”. Det ser inte ut som om dessa värsta farhågor blev verklighet.

Men vad uppnådde Trump egentligen? I konkreta termer inte så mycket. Inte i några avgörande tvistefrågor i världspolitiken lyckades Trump komma överens med de andra stats- och regeringscheferna.

I Saudiarabien mötte han ”den vise ledaren” kung Salman, och kunde sola sig i glansen av att sälja amerikanska vapen till oljelandet för 110 miljarder dollar. Det centrala budskapet var ett annat: att USA oreserverat tar parti för Saudiarabien och sunnimuslimerna, mot Iran och shiamuslimerna.

Bara på en punkt brände det till en aning, när Trump i ett tal om islam manade arabledarna ”kör ut terroristerna, sluta finansiera terrorismen och bekämpa exporten av radikal ideologi”.

Men han underlät att säga att det just är rika saudier, många med band till kungafamiljen, som ideologiskt och ekonomiskt ligger bakom spridningen av wahhabism, den extrema formen islamism, i världen. Inte heller om det faktum att nästan alla jihadistiska terrordåd i västvärlden begås av radikala sunniter, inte shiiter.

Inför besöket i Israel och Västbanken hade Trump sagt att han kan bidra till att lösa den israelisk-palestinska konflikten (”inte alls så svårt”), och han togs emot med entusiasm av Benjamin Netanyahu och med artighet av Mahmoud ­Abbas. Av något närmande i sak blev det – ingenting.

Om det i samband med de två nedslagen i Mellanöstern inte var så mycket substans, var det åtminstone idel leenden. Kontrasten mot de bistra minerna i Bryssel och Taormina var slående.

I Saudiarabien hade Trump förklarat att han inte skulle ”föreläsa” för landets ledare om mänskliga rättigheter. Men USA:s viktigaste allierade i Nato läxade han upp, för att de inte spenderar tillräckligt mycket på försvaret.

En stor del av rundresans fokus kom att hamna på vad Trump inte sade eller gjorde: han tog inte upp Saudiarabiens brutala människorättsbrott, han gav inget besked om sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem, han stödde inte uttryckligen artikel 5 i Natos stadga, som ger säkerhetsgarantier till varje angripen medlem i alliansen, och han gav inte heller något besked om USA kommer att stå kvar bakom Paris­avtalet om klimatförändringarna.

Någon större effekt av Trumps resa på hans inrikespolitiska ställning – positivt eller negativt – är inte särskilt sannolik. På hemma­ plan gäller diskussionen helt andra frågor, främst Trumps oförmåga att få igenom ett enda av sina centrala vallöften; det må gälla att demontera sjukförsäkringen (Obamacare), reformera skattesystemet, starta murbygget mot Mexiko och stoppa muslimsk invandring. Det är ett misslyckande som till en stor del beror på den efterhängsna ”Kremlingate”.

Desto större är de världspolitiska följderna av Trumps nedlåtande och fientliga behandling av USA:s närmaste bundsförvanter i Europa. Bilderna på iskylan mellan Trump och de europeiska bundsförvanterna vid Natos möte i Bryssel sade det mesta om hur djupt västvärldens politiska härdsmälta har nått. Richard Haass, chef för Council on Foreign Relations i USA, hade sin uppfattning klar om vad Natos öppet demonstrerade splittring innebär: ”Det är ingen tvekan om att det var ytterligare en bra dag för Vladimir Putin”.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt