265 motorvägsarbetare spolades rakt ut i Atlanten.

Det var en sensommardag på skärgårdsöarna Florida Keys, den 2 september 1935. Arbetarna som orkanen dödade var veteraner från första världskriget.

Regeringen hade utlovat militärerna en bonus på 65-årsdagen men Den stora depressionen kom emellan.

Istället fick veteranerna statliga arbeten och en av uppgifterna var att anlägga en motorväg mellan Miami och Key West på Floridas sydvästra spets. Ingen varnade dem när ovädret rullade in. Det var på Labor day, arbetarrörelsens högtidsdag.

När saken blev känd skrev Key Wests store författare, den då nyinflyttade Ernest Hemingway, en rasande uppgörelse i tidskriften ”The Masses” vars rubrik gått till litteraturhistorien:

”Vem dödade veteranerna?”

Artikelns slutord – ”Vem lämnade er där? Och vad blir straffet?” – skakade om administrationen i Washington DC.

Naturkatastrofen blev omedelbart politisk.

82 år senare är samma skärgårdsöar i södra Floridas havsband ödelagda av en våldsam septemberstorm.

En fjärdedel av alla hus på Florida Keys uppskattas vara bortspolade.

Vem kan man ställa till svars?

Floridaguvernören Rick Scott som bannlyst ordet ”klimat” från delstatens officiella dokument? Som endast vill prata om extrem väderlek.

Eller presidenten, som äger tre golfbanor och en medlemsklubb i Florida, och som tror att den globala uppvärmningen och dess påverkan på havstemperaturer och vindstyrkor är ett påhitt av kinesiska affärsmän?

– Förhoppningsvis kommer den här händelsen att ändra regeringens inställning. Om inte måste vi ändra på regeringen.

Det säger Gudni Valsson, en av 15 miljoner strömlösa Floridabor.

Det är skymning på tisdagskvällen när vi träffar Gudni Valsson i stadsdelen Coconut grove i södra Miami. Han står på garageuppfarten och pillar med en förstörd tvättmaskin. Havsvattnet översvämmade garaget.

Coconut grove är en tropisk idyll. Tät växtlighet. Gödda påfåglar som struttar på trottoaren. Stilla vågskvalp från Atlanten. Men nu liknar vissa gator grovsoprum. Palmer uppslitna med rötterna. Utrivna soffmöbler. Däven doft. Mörkt som i en kåkstad.

Få verkar dock förvånade över förstörelsen. Gudni Valsson, en isländsk entreprenör i telecombranschen som flyttade till Miami för tio år sedan, var faktiskt redan i färd med att sälja sitt enplanshus med havsglimt på Crystal View Court. Valsson har skaffat ett nytt hus 13 kvarter bort, som ligger 12 meter över havet.

– Detta är en underbar plats, säger Gudni Valsson och nickar i riktning mot Atlanten. Men om man går ned till havet en helt vanlig kväll och tittar på vattnet i månens sken inser man att det nu ligger nära gatunivå. Hur kommer det se ut om några år? Folk här är väldigt medvetna om klimatförändringens konsekvenser. Alla hus på den här gatan måste demonteras och sättas på pålar, som ute på The Keys. Bottenvåningarna är inte längre möjliga att bo i.

På torsdagsmorgonen öppnar polisen den smala motorvägen ut till Florida Keys.

Strandhusen här står mycket riktigt på pålar – de påminner om svampar. I själva foten bör man egentligen inte bo, för den uppenbara översvämningsrisken. Men i källarna inhyses ofta tjänstefolk och anställda i turistindustrin. Vi går förbi just när ett muntert par – John och Debbie Pierog, ägare till Caribbean Cafe & Catering – hjälper sin kock Patti att fiska upp i resterna av sitt liv.

– Det här ett mitt ställe. Eller var, säger Patti och vadar bland matrester.

– Inga som arbetar har någonstans att bo nu, säger Debbie, vars eget hem är oskadat.

Utanför grannhuset har en Porsche och en Mustang krockat. På tomten mittemot simmar en Webergrill i gyttjan. Elledningarna hänger som lianer över gatan. Det är hett, ljust, vattnet står högt.

I Florida, där havsnivån stiger varje år, får begrepp som vattennära ny innebörd och status.

I centrala Miami passerar vi en levande reklamskylt, en sådan karl som brukar rea ut plankstek på Drottninggatan. Nu erbjuder han lägenheter i Miami-bukten med gratis hyra de tre första månaderna. Vi stannar och tittar på fastigheten: bortslitna markiser, palmer med halvnakna kronor, ett parkeringsgarage där en traktor öser vatten med skopa. Irma var här.

Historieprofessor Gary ­Mormino, författare till standardverket ”Land of Sunshine, State of Dreams: A Social History of Modern Florida”, kallar Florida för en ”Ponzi-stat”. Professorn syftar på Charles Ponzi, svindlaren som sålde värdelösa investeringar. Köparna betalade varandras avkastningar tills kuppen avslöjades och pyramiden kollapsade som ett sandslott.

– Som Tampabo är jag lättad över att Irma inte blev så våldsam som vi befarade, säger han. För första gången i livet gick jag och lade mig utan att veta var jag skulle vakna upp. Som historiker är jag dock djupt oroad över Floridas vägran att konfrontera verkligheten och ta till sig insikten att Irma kan vara det nya normala. Vi kan inte fortsätta bygga på sanddyner, vi kan inte använda skattepengar för att ersätta översvämmade hus på mark som helt uppenbarligen inte är lämpad för exploatering.

Floridas hädanfärd skisserar Gary Mormino så här: år 1900 var Florida den amerikanska söderns minst befolkade stat. I dag är Florida USA:s tredje mest folkrika stat. På ett drygt sekel har folkmängden exploderat från 1 miljon till 21. De senaste 60 åren har i genomsnitt 1 000 personer flyttat till Florida – per dag.

Kring andra världskriget var Florida primitivt. I dag är naturen ”tämjd av teknologin”. På Miamis sanddyner skjuter hypermoderna kontors- och bostadskomplex upp.

– Till skillnad mot Kalifornien, som har berg och öknar, var det relativt lätt att erövra Florida, ­säger Gary Mormino. Landskapet är platt. Under 60 års tid har man bokstav­ligen dränerat bukter och anlagt öar, byggt broar och motorvägar. Florida är ett paradis. Som förmodligen aldrig skulle ha bebyggts.

Crystal View Court, islänningen Gundi Valssons översvämmade gata i Coconut Grove, bär syn för sägen. Den är anlagd på vatten. Strandkanten brukade gå flera kvarter högre upp, berättar han.

Nu tycks Atlanten kräva tillbaka vad människan lånat. Med ränta.

Sharon Arbuz, en 80-årig kvinna i underklänning och stadiga svarta gymnastikskor, säger att hon aldrig skulle investera i en strandkoja, trots att hon alltid drömt om att se soluppgången i Jacksonville, högre upp längs Atlantkusten.

– Aldrig, säger hon. Höjda havsnivåer, orkaner som blir starkare och starkare. Jag skulle inte köpa på stranden någonstans från Florida upp till North Carolina.

Hon – en ”Floridaflicka” sedan hon var 12 år – tvivlar på Florida i allmänhet.

– Jag älskar ju Miami. Men trafiken och hettan är bara för mycket. Det talas 52 språk i skolan. I butikerna bemöts man inte längre med engelska utan spanska. Det känns som jag lämnat mitt land. När min make pensionerar sig om tre år ska jag övertala honom att flytta till Tennessee. Det blir trevligt att återvända till Amerika.

Vem dödade veteranerna 1935?

Vem ödelade Florida Keys 2017?

Gary Mormino:

– Din typiske Stockholmsläsare säger förmodligen om Irma och Harvey: äntligen ett politiskt uppvaknade i USA! Men för 13 år sedan drabbades Florida av fyra orkaner. Och i slutet av det decenniet hade ändå folkmängden ändå accelererat med 400 000. Florida är en drömstat, en stat för andra chanser, en stat där man kan pånyttföda sig själv. Då vill man ha varmt i februari och minimalt med regeringsingripande. Jag tvivlar på att Irma får någon politisk konsekvens över­huvudtaget.

När vi står ute på Florida Keys kommer en vit truck med ett Trump­klistermärke på bakrutan körande.

Föraren Mark Seckinder, som jobbar för en plastfabrik i New Jersey, rullar ned rutan och tar in förstörelsen.

Det visar sig att mannens föräldrar bor på Marathon, ön där de 265 arbetarna spolades bort den 2 september 1935.

Bästa stället på jorden, tycker Mark Seckinder.

– Jag hörde att Miamis borgmästare omedelbart började tala om global uppvärmning efter Irma, vilket jag tyckte var lite korkat. Vi ska vara medvetna om det. Alla blev rädda 2004 när vi hade fyra orkaner – ”hmm, det är kanske ligger något i det där”. Men sedan dess har vi inte haft nån. Och de flesta hus står ju kvar nu.