Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/absurda-forslag-om-slojforbud-svartmalar-muslimer/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Absurda förslag om slöjförbud svartmålar muslimer”

Lagen om förbud mot heltäckande slöjor trädde i kraft i Frankrike 2017. Kvinnor i burka väntar på att transporteras till en polisstation. Foto: Nikolai Jakobsen

Tanken att införa en åldersgräns för att bära slöja och en ”samtyckeslagstiftning” är absurd. Syftet med sådana förslag är att svartmåla muslimer, skriver läsaren Armin Musaefendic.

Rätta artikel

Anne-Katrin Ångnell har skrivit en insändare på DN Åsikt där hon kommer med märkliga förslag om hur svenska staten ska hantera ”problemet” med den muslimska slöjan.

Tanken att kriminalisera bärandet av den muslimska huvudduken, hijaben (för det är den muslimska slöjan som är ”brottslig”, inte den katolska, ortodox-kristna, ortodox-judiska, eller hinduiska) är absurd, men förvånar knappast.

Anne-Katrin Ångnell jämför slöjbärande med sex och efterlyser därför en lagstadgad ”slöjmyndighetsålder” samt en ”samtyckeslag” som ska reglera klädvalet. Hijaben i sig orsakar varken sexuella trakasserier eller oönskade graviditeter. Det är inte så barn blir till.

Slöjan varken bjuder in till, eller utgör ett värn mot, sexuella trakasserier. Insändarskribenten gör en koppling mellan barnäktenskap och slöjan, trots att dessa inte har med varandra att göra. Flickor och kvinnor – muslimska, kristna, hinduiska och andra – gifts bort mot sin vilja, vare sig de bär slöja eller inte. Slöjan i sig utgör ingen magisk tygbit som orsakar eller skyddar mot tvångsgifte.

Möjligtvis den märkligaste anledningen till att skribenten vill göra brottslingar av muslimska slöjbärande kvinnor är för att skydda dem från hatbrott. Ska brottsoffer straffas nu? Jag begriper inte logiken bakom den argumentationen.

Om vi bortser från det faktum att Anne-Katrin Ångnells förslag strider mot FN:s barnkonvention, svensk grundlag och Europakonventionen erbjuder hon inga förslag på konkreta åtgärder för hur hennes idéer ska verkställas i vardagen. Men det är nog inte heller poängen.

Syftet med sådana texter, ”lagförslag” och nya fiffiga problemformuleringar, är att svartmåla den muslimska flickan/kvinnan, och i förlängningen den muslimske mannen, i allmänhetens ögon.

Det är att stigmatisera och omyndigförklara dem till den graden att diskrimineringen mot svenska muslimer på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, och de verbala och fysiska övergreppen som de dagligen utsätts för på våra gator, sjukhus, myndigheter, ska bli det nya normaltillståndet.

Brottsförebyggande rådets kontinuerliga kartläggning av hatbrott med antimuslimska motiv utgör en dyster läsning. Föga förvånande är det just de muslimska kvinnorna som drabbas hårdast. Polisens tafatthet vid utredning och lösning av den typen av hatbrott är minst sagt nedslående.

Omyndigförklarande av vuxna muslimska kvinnor har under de senaste åren blivit trendigt, och det görs ofta av förmenta kvinnorättskämpar. Hatet mot muslimer är lika utbrett som det förnekas, alltmedan hatbrotten mot muslimska individer och objekt i Sverige ökar.

Det är hög tid för regeringen och riksdag att befatta sig med problemet på allvar.