Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 01:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/alla-barn-ar-olika/

DN Åsikt

DN Åsikt. Alla barn är olika

Barn är olika. Föräldrar som har barn som inte i alla lägen beter sig som man önskar behöver stöd och inte fördömande blickar och moralpredikningar.

Det är bra att testa att avstå mjölkprodukter och hjälper det är det väl toppen. Däremot tycker jag man ska vara försiktig med att uttala sig om hur barn fungerar när man har ett enda barn. Det är ju jättebra man haft sådan tur att hand barn inte skriker längre och har en så präktig och duktig sambo som vet allt.

Men – det kanske inte funkar för alla. Själv har jag något mer erfarenhet än Alexander Skytte. Vår äldsta son skrek i princip sin första natt igenom – vilket är väldigt ovanligt att ett nyfött barn gör. De är oftast trötta efter förlossningen. Och skrikandet fortsatte. Vi fick så klart höra att det kunde bero på kolik och jag provade allt, däribland att ta bort mjölkprodukter i min mat, men utan verkan. Han fortsatte att skrika och sova som max 2-3 timmar åt gången fram till han närmade sig tvåårsåldern.

Våra övriga fyra barn har tillsammans inte krävt lika mycket av oss föräldrar. Dessutom var han en handfull under hela sin dagisperiod – jagade andra barn, kramades (hårt), slogs och var allmänt jobbig. Som ung förälder var det rätt jobbigt med alla blickar och kommentarer om att vi inte sa till vår son och ”uppfostrade” honom. Som om vi inte försökte! Men i den takten han hittade på saker hade vi varit hesa av att säga till honom och det finns en gräns för hur mycket man kan och bör säga till ett barn.

Man kan så klart uttala sig om att vi var oerfarna med barn nummer ett. Å andra sidan föddes barn nummer två bara 15 månader senare. Med tanke på hur slitna vi var vid det laget borde vi inte varit vidare bra föräldrar till det barnet heller, men där hade vi inga problem alls. Hon sov, var glad och allmänt älskvärd mot alla redan från början. Toppenbra föräldrar vid det laget, alltså! Eller?

Det är lätt att slå sig för bröstet och säga ”titta på mitt jättegulliga snälla barn som bara sover och äter och jollrar - jag är så himla bra förälder och jag vet precis vad mitt barn behöver”.

Barn är olika och de föräldrar som har barn som inte i alla lägen beter sig som man önskar behöver stöd och inte fördömande blickar och moralpredikningar.