Novemberpogromen den 8 november för 81 år sedan var inte en isolerad händelse. Så är inte heller det som skedde i söndags runt om i Norden och på mina barns skola.

Det skrivs notiser om klotter vid judiska platser, men det är bland annat en förskola och grundskola vi talar om. Till synes ofarliga klisterlappar, stencilerade direkt från 30-talet, skär rakt igenom.

Små barn är måltavlan. Skräck och avhumanisering är metoden och budskapet undgår ingen av de berörda.

I måndags möttes barnen som vanligt av rigorös säkerhet när de kom till skolan. Oreflekterat passerar de, de är så vana och vet egentligen inget annat. Men klart att de frågar: ”Varför just vi, varför jag?”

Samtidigt ser jag hur internet fylls av hat, av antisemitismens fula tryne som visar sig, nu alltmer framträdande, skamlöst. Hur skandalen på Karolinska sjukhuset och senaste ”Uppdrag granskning” om ”Karolinska och judehatet” (6 november 2019) diskuteras i Facebook-trådar av bekantas bekanta och okända.

Konspirationsteorier flödar och oförblommerat judehat, knappt dolt under tunn fernissa. Jag klickar på profiler och möts av glada mormödrar och äldre farbröder med snälla ögon. Unga män och kvinnor, de ser ut som jag.

Jag debatterar, synliggör, delar länkar för kunskap, håller god ton men anmäler stötande innehåll. Till slut rensar jag i vänlistan. Känner sorg och ilska. Jag läser om hur attentaten mot judiska mål i år ökat lavinartat och tänker att ingen riktigt agerar. 

Att alla vi som inte är judar – som inte känner skräcken fysiskt i våra kroppar, som slipper dölja våra berlocker, som inte behöver be barnen att inte säga var de går i skolan – i bästa fall beklagar, men allra mest rycker på axlarna. Vi scrollar obemärkt förbi när anständigheten i stället kräver att vi borde släppa fram den klarsynta vreden och låta den med full kraft mullra: det handlar om oss allihop.

Det tusenåriga hatet tar slut nu. Det handlar om vår gemensamma mänskliga värdighet.

Och om solidariteten, den äkta: att i handling visa att vi tillhör samma samhällskropp, vi är ett. 81 år sedan och ”aldrig mer” är upp till oss. Sida vid sida.