Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 10:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/alla-skolor-behover-klasser-for-barn-med-diagnoser/

DN Åsikt

DN Åsikt. Skolor behöver små klasser för barn med diagnoser

Foto: Lars Brundin/TT

Specialklasser med specialpedagoger behövs på alla skolor för barn med diagnoser som ställer till problem för lärare, elever, anhöriga och sig själva. Det är dags att omfördela resurserna – gör färre utredningar och anställ i stället fler specialpedagoger.

Fler barn än någonsin får diagnoser som adhd, autism och asperger. Hur går detta till, vad händer sedan och vad kan göras?

Det kan börja med en familjekris. Barnet börjar uppträda överaktivt och störande i skolan. Trots insatser eskalerar problemen. Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) kontaktas akut. BUP erbjuder terapi, vilken så småningom leder till ett beslut om en utredning av barnet. Även socialomsorgen engageras. Men kön till utredningen, som kan leda till att barnet får en eller flera diagnoser, är årslång.

Under väntetiden kan man isolera barnet i ett mindre utrymme på skolan tillsammans med någon/några som åtar sig att ta hand om det ett par timmar varje dag – en tillfällig lösning, med tillfälliga fritidspedagoger. Samtidigt uppmanar rektor föräldern att byta till annan skola: ”Vi har inte resurser för denna typ av problem”.

Kan ni se det framför er? En psykiskt labil, men i övrigt mycket intelligent unge, i en skrubb tillsammans med en ung människa oftast utan erfarenhet av psykiskt labila, men intelligenta barn. Kan ni föreställa er hur barnet lär sig att hantera sin situation? Jo, gör jag si eller så, så kommer min förälder och räddar mig. Att den ensamstående föräldern till slut måste säga upp sig från sitt jobb är något ett lågstadiebarn inte kan förstå innebörden av.

Till hösten börjar barnet mellanstadiet på en ny skola med mer ordning och reda. Men snart blir det avskild skrubb även där.

Samtidigt kommer BUP:s och socialtjänstens utredningar igång. Ett stort och kostsamt maskineri som leder till att barnet får sina diagnoser. Nu ska det väl hända saker! Specialundervisning, specialskola och specialpedagoger är vad jag och många andra föreställer sig. Men nej. De ytterst få specialskolor som finns har flera år långa köer. Exakt hur långa får man inte veta.

Tillbaka till skrubben, manipulerandet och rektorernas ihärdiga uppmaningar om att barnet måste byta skola för att ”vi kan inte hantera barn med denna typ av problem”.

Det hör till saken att barnet är underbart när det är med sin familj. Det är roligt, smart, kreativt och fantastiskt. Men vid det här laget hatar barnet skolan.

Jag undrar: Varför införs inte specialklasser med specialpedagoger på varenda skola? Det vimlar ju av ungar med diagnoser som faktiskt inte klarar av att vistas i miljöer med många barn utan ställer till problem för lärare, elever, anhöriga och framför allt för sig själva, i en vanlig klass. Och varför kosta på barnen utredningar, terapier och oändligt många möten när det som skulle kunna rädda dem är duktiga pedagoger och små specialklasser?

Till er som är ansvariga: omfördela resurserna – färre utredningar och fler specialpedagoger.