Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-20 03:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/alla-som-flyr-krig-ar-inte-flyktingar/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Alla som flyr krig är inte flyktingar”

Väntsal för asylsökande på Migrationsverket i Solna utanför Stockholm. Foto: Marcus Ericsson/TT

INSÄNDARE. Det går att minska antalet asylsökande utan att bryta mot internationella konventioner. Ett sätt är att ge temporära uppehållstillstånd till personer som inte är förföljda, skriver Lennart Hansson, tidigare representant för FN:s flyktingorgan UNHCR.

Moderaternas senaste utspel om asyl, flyktingar och immigration är, som det oftast är med populism, ett slag i tomma luften. Konkurrensen med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna blev tydligen för besvärande för partiledningen.

Enligt 1951 års konvention om flyktingars status och 1967 års protokoll därtill, båda bindande för Sverige, måste vi utreda en asylsökandes eventuella flyktingstatus. Denna status inträder redan när hen uppfyller definitionen i konventionen och bekräftas och erkänns genom utredningen i Sverige.

En person som uppfyller villkoren för flyktingstatus kan inte sändas bort från Sverige, i annat fall än där personen är en fara för rikets säkerhet. Även i ett sådant fall kan hen inte returneras till hemlandet eller sändas till annat land där beskydd inte kan säkerställas.

Har personen begått grova brott tidigare kan detta vara ett argument mot ett erkännande av status. Däremot kan inte brott begångna i Sverige efter erkännandet utgöra argument för att återkalla erkännandet av status. Skulle förhållandena i hemlandet ha så förändrats att risk för förföljelse inte längre bedöms föreligga kan UNHCR deklarera att så är fallet och status kan då återkallas.

Detta innebär att frågan om permanenta eller temporära uppehållstillstånd för flyktingar i praktiken är meningslös. Det samma gäller för familjeåterförening med makar och minderåriga barn och i vissa fall andra beroende personer.

En flykting har rätt till sådan återförening i det land hen har fått sin status erkänd. Försörjningsförmåga saknar i detta sammanhang betydelse.

Visst har Sverige vissa möjligheter att reglera antalet asylsökande som kräver långa utredningar och stannar länge i landet utan att integreras, men inte på det sätt Moderaterna föreställer sig. En bra metod vore att sluta erkänna flyktingstatus för personer som inte uppfyller konventionens definitioner.

Detta gäller framför allt de personer som flyr krig och oroligheter, men inte är föremål för förföljelse i sina hemländer. Dessa personer är inte flyktingar i konventionens mening och kan mycket väl, om så behövs, ges temporära uppehållstillstånd utan omfattande utredningar.

Varför inte ge sådana personer tre års uppehållstillstånd med omprövning före periodens utgång? Skulle några individer hävda att de uppfyller kraven för flyktingstatus kan detta utredas efterhand. Med god information kan antalet personer som söker erkännande av status utan grund betydligt minskas.

Att minska antalet flyktingar som kommer till Sverige genom att minska intaget av återbosättare (olämpligt och ofta kallade ”kvotflyktingar”) är kontraproduktivt eftersom det leder till ökat mänskligt lidande och ökade strömmar av asylsökande. Sveriges lilla men högst betydelsefulla accepterande av sådana personer har gett oss ett mycket gott renommé hos UNHCR och andra som är verksamma i den internationella flyktingvärlden.

I den kommande utredningen om Sveriges framtida politik på området borde framför allt personer med specialistkunskaper engageras.