Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 21:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/alliansen-maste-losa-konflikter-internt-for-att-overleva/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Väljarna tvingade fram splittringen av Alliansen”

Alliansledarna Ebba Busch Thor (KD), Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) i Sveriges Televisions studio dagen efter riksdagsvalet.
Alliansledarna Ebba Busch Thor (KD), Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) i Sveriges Televisions studio dagen efter riksdagsvalet. Foto: Lotta Härdelin

De splittrade allianspartierna måste i fortsättningen hålla konflikter internt för att överleva. Men att Moderaterna och Kristdemokraterna å ena sidan och Centerpartiet och Liberalerna och den andra kommit till olika slutsatser i regeringsfrågan är naturligt med tanke på deras väljares uppfattning, skriver statsvetaren Susanna Bergström.

Rätta artikel

Onsdagen den 14 november 2018 markerar datumet där Centerpartiet och Liberalerna valde att stå upp för partiernas egenintressen framför Alliansens, samtidigt som Moderaterna och Kristdemokraterna gjorde detsamma. Det är också en dag där allianskollegorna riktade hård kritik mot varandra.

Vad finns det för förklaringar till partiernas och partiledarnas agerande?

För att förstå allianspartiernas olika val är en utgångspunkt att undersöka förutsättningarna för bildandet av en allians och respektive partiers egenintresse. Om vi utgår från en politisk analysmodell som kallas rational choice anses partierna som rationella aktörer med fokus på egenvinning.

Vid alla politiska beslut görs en vinst- och kostnadsanalys. Partierna väljer det agerande som gynnar egenintresset och minimerar deras kostnader. En allians existerar inte automatiskt, utan genom att aktörer väljer att samarbeta.

Det finns två grundkrav för att skapa ett så kallat kollektivt rationellt agerande. Första villkoret är att vinsterna av samarbetet övervinner förlusterna. Andra villkoret är att alla parter inom alliansen utgår från att samarbetet fortsätter i framtiden. Brister ett av grundvillkoren fallerar samarbetet, i alla fall temporärt.

Om vi utgår från de två kraven kan vi analysera partiernas skilda ställningstaganden till ett passivt stöd av Sverigedemokraterna och alliansens framtida existens. 

För att analysera det första villkoret om egenvinning utgås från partiernas väljares syn på SD och vilket parti som har störst makt.  

Moderaterna är Alliansens största parti och har därmed störst väljarbas och främsta maktpositionen. Av Sifo:s väljarundersökning framgår att 76 procent av de moderata väljarna är positiva till att samarbeta med SD. Därför var det i partiets intresse att försöka ta makten med hjälp av SD.

Kristdemokraterna har ännu fler väljare, 89 procent, som är positiva till att samarbeta med SD. Utifrån denna bakgrund var det i linje med KD-väljarnas ståndpunkt och egenintresse att rösta för den moderata statsministerkandidaten Ulf Kristersson, vilket även Sverigedemokraterna gjorde.

I Centerpartiet stöttade enbart 23 procent samarbete med SD, vilket innebär att 77 procent var emot. Liberalernas väljare uppgav 53 procent att de stod bakom att samtala med SD i gemensamma frågor. Det var en ökning jämfört med den senaste mätningen, men det saknas fortfarande en klar majoritet för ett sådant stöd.

Det ultimata egenintresset för alla partier är att ta till vara på väljarnas åsikter. Speglar inte partiernas agerande väljarnas intressen kan dessa välja att stödja något annat parti i kommande val.

Om fler av Liberalernas väljare väljer att vilja samarbeta med SD kan bli att partiet tvingas ändra på sitt nuvarande avståndstagande. 

Partiernas olika sätt att agera bör inte ses som att de vill bryta Alliansen, utan snarare i ljuset av att partierna värnar om att ta tillvara sina maktpositioner och väljares åsikter. Utifrån dessa aspekter har L och C valt att rösta nej till Ulf Kristersson.

Detta har av KD-ledaren Ebba Busch Thor och moderatledaren Ulf Kristersson tolkats som ett svek mot Alliansen. Det bör dock snarare ses från ett vinst- och kostnadsperspektiv. Användandet av SD som stödparti vid en statministeromröstning strider i dagsläget mot L och C:s väljares syn.

Vad säger då samma modell om Alliansens framtid? 

Ledarna från KD och M fokuserar på att visa hur L och C svikit alliansen. Samtidigt har L-ledaren Jan Björklund talat om ett hat från ”högersvansen”, medan C-ledaren Annie Lööf uttryckt att otillräckliga samtal förts kring en blocköverskridande politik.

För att en gemensam väg framåt ska vara möjlig för dessa fyra ledare för allianspartierna bör negativiteten kring respektive partiledares agerande hållas internt.  Negativ kommunikation i traditionella och sociala medier och genom traditionell medier kan leda till att den gemensamma framtid faller. Konsekvenserna kan innebära att partiernas möjligheter till ett fortlöpande politiskt gemensamt samarbete upphör. 

Ett framtida alliansarbete kräva att fokus i stället läggs på att diskutera kommande utformning och villkor för ett samarbete. Framför allt är det viktigt att besluta vilken sakpolitik som Alliansen ska bedriva och hur partierna ska agera vid ett eventuellt nyval.

Det är viktigt att poängtera att alliansen inte består av ett parti, inte två eller tre partier, utan av fyra – såvida inte nya allianser redan skapats.