Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 07:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/ar-verkligheten-verkligen-sa-hemsk-som-vi-tror/

DN Åsikt

DN Åsikt. Är verkligheten verkligen så hemsk som vi tror?

Foto: Alamy

I mitt Facebook- och nyhetsflöde upplever jag att världen är på väg att gå under. Vi bråkar om sakfrågor och ingen tycks se till helheten. Sverige har blivit ett gammalt medelålders par som inte kommer överens.

Rätta artikel

Jag tycker klimatet i traditionella och sociala medier är hätsk och obehaglig. Vi attackerar varandra i känslosamma och våldsamma utspel istället för att bemöta normer genom sansade debatter. Låt mig börja med att hävda något radikalt: det är inte ett problem att ha en rasistisk åsikt, det är ok att vara homofob, xenofob, sexist. Vi människor känner alla detta i mer eller mindre utsträckning. Problemet ligger, i min åsikt, istället i när vi börjar agera utifrån dessa stereotyper och går från åsikt till våldsam handling i mötet med individer.

Vi måste lära oss att bemöta normen i vädrandet av olika syner genom saklig argumentering, inte genom förtryck av individen som besitter åsikten. I dag finns otaliga grupper på Facebook som visar förakt mot Sverigedemokrater: ”SD är lika med rasister”, ”Sverigedemokraterna ut ur riksdagen”, ”Sverigedemokraterna har fel”, ”Sverigedemokraterna, det nazistiska partiet” med flera. Jag är medlem i dessa grupper och tar del av informationen i hopp om att kämpa mot hat. Men jag kan inte skaka av mig känslan att jag utsätter medmänniskor för precis det jag försöker kämpa emot genom att vara aktiv i dessa grupper. Det skapar en vi-mot-dem-känsla som är onyanserad och som inte leder oss framåt.

Jag delar som ni förstår inte synen som Sverigedemokraterna förmedlar men jag kan respektera att det finns en oro och rädsla för hur världen ser ut och jag tror till syvende och sist att både jag och Sverigedemokrater har ett gemensamt mål: en plats på jorden där jag kan känna mig trygg. Skillnaden är inte i målet, utan i medlen.

Jag minns när Jimmie Åkesson satt ner med den där psykologen i SVT för några år sedan och berättade om hur han upplevde det när invandrarna kom till byn. Jag har själv varit i exakt samma situation. Jag är uppvuxen i ett litet, inskränkt samhälle i Smålands mörka skogar. På 90-talet kollapsade Jugoslavien och flyktingkrisen var ett faktum. Till min skola kom sargade och krigsdrabbade barn. De stal hem saker från skolan som var allas egendom, de var konfrontatoriska och jag såg vänner som fick basketbollar kastade i ansiktet av dem. Jag blev rädd, rädslan för det okända växte i mig. Åkesson förklarade precis samma upplevelser – så varför är han ledare för SD och inte jag? Jag har valt att försöka sätta mig in i dessa barns brokiga historia. De kommer från helt andra samhällen som är krigshärjade och där helt andra moraliska värderingar tvingas fram i mötet med våldet. Jag har full förståelse för vart deras agerande kommer ifrån. Hade skolan istället varit förberedd på ankomsten och fått chansen att visa dessa barns perspektiv så hade vi kunnat utveckla respekt för varandra. Jag och dessa flyktingbarn hade kunnat mötas på ett helt annat sätt och ta lärdom av varandra.

Om du är rädd för muslimer, veganer, rasister eller homosexuella så är det ok för mig, men låt det inte gå till förtryck eller generaliserande av individen utan att ens ha hört dennes åsikt eller bakgrund. Vi kan faktiskt leva med varandra trots åsiktsskiljaktigheter kring små och obetydliga detaljer såsom en individs sexuella läggning, religiösa tro, rädsla för okända människor eller etiska matpreferenser.

Vi får inte vara rädda för att låta människor uttala sig och vi kan inte hålla på att envist försöka tysta motståndare. Då skapar vi ett frustrerat klimat som bara har våld som enda utväg. Vi måste lära våra ungdomar kritiskt tänkande och perspektivtagande, att ständigt ifrågasätta auktoritet och normer men i en pacifistisk anda.

Vi är idag alldeles för känsliga och alla tycks vara kränkta konstant. Vi klagar på diskriminering, men har vi den minsta förståelse för hur den mänskliga hjärnan evolutionärt utvecklats så förstår vi att diskriminering och generalisering är ett viktigt mentalt verktyg för att kunna hantera livet. Det viktiga är dock att vi förhåller oss kritiska till våra egna åsikter och inte tror att vi sitter på ”sanningen” för då kommer vi aldrig någon vart i livet.

Kanske har vi gjort en höna av en fjäder? Är verkligheten faktiskt så hemsk som vi tror – eller skapar vi den hemska verkligheten mentalt genom att vi stänger in oss och inte vågar möta varandra?