När jag läser Andreas Johanssons insändare på DN Åsikt blir jag verkligen imponerad av de insikter som han förmedlar. Jag vill här berätta de arbeten som på gick under min tid inom kriminalvården i Kalmar från 1990-talet fram till 2010-talet. Vi erbjöd intagna den terapi du efterfrågar.

Vi organiserade reflekterande samtal. Det innebar att jag som psykoterapeut bjöd in intagna till terapeutiska samtal tillsammans med utvalda vårdare. Jag har lett arbetet. Utbildare och handledde personalen i hur man samtalar reflekterande. 

Terapeuten inledde med att fråga vad den intagna vill prata om. Sedan ställde jag relevanta frågor i det givna ämnet. Efter en stund bad jag den lyssnande vårdaren – som vid det här laget visste att han ska bara skulle lyssna tills han blir tillfrågad om att prata – om hans eller hennes reflektioner över vad han/hon har hört berättas.

Under tiden vi en reflekterande konversation framför den intagna var han ombedd att lyssna och iaktta. Sista ordet var hans, då han kaunde kommentera och svara på vår konversation.

Modellen hämtade jag ifrån systemteorin. Mina mentorer var två professorer från universitetet i Tromsö i Norge som följde upp arbetet.

Resultaten var mycket goda. Arbetet är dokumenterad, uppföljd och publicerad, det rönte internationellt intresse framför allt i nordiska grannländer samt i USA. Det finns upplagd på nätet under juditwagner.wordpress.com.

Sättet att möta och samtala med intagen där personalen är också involverad pågår fortfarande inom dansk och norsk kriminalvård. Sverige har däremot valt andra ”påverkansprogram” som ofta är manualiserade.

Jag hoppas att Andreas Johanssons inlägg väcker Kalmararbetet till liv igen även inom svensk kriminalvård.