Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 00:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/att-forlita-sig-pa-volontarer-loser-inte-grundproblemet/

DN Åsikt

DN Åsikt. Att förlita sig på volontärer löser inte grundproblemet

När vi sätter tilliten till frivilliga insatser från individer istället för till samhälleliga trygghetsnät, så har avskaffar vi det som länge gjorde Sverige till ett oerhört välfungerande land. Istället behöver vi bygga en ny kollektivism och en ny samhörighet.

Under lång tid har Sverige varit en global utstickare när det kommer till flera mätvärden.

Till exempel flyttar vi hemifrån tidigt - år 2015 var medelåldern 19,6 år (Eurostat). Vi lägger också, med ett fåtal konkurrenter, minst vikt i världen vid värderingar som t.ex familj, religion, tradition och auktoritet. Samtidigt tar vi hem en topposition vad gäller hur vi värderar självförverkligande och sekulärrationella värden (World Values Survey 2015). Det finns gott om ytterligare exempel, men jag kan inte skriva hur långt som helst och förvänta mig att bli läst.

Min poäng är att vi på ytan ser ut som utpräglade individualister. Paradoxen ligger i att denna individualism och självständighet bara kunnat existera till följd av det omfattande trygghetsnät vi byggt upp genom kollektiv ansträngning över många generationer.

Det som Erik Oscarsson skriver stämmer. Vi har länge litat på att kunna leva våra liv utan att själva kavla upp ärmarna och bidra på ett konkret sätt. I andra länder, som till exempel USA och Kanada (44%), Australien (37%), Uzbekistan (46%) samt Turkmenistan (53%) så är det väldigt vanligt att människor engagerar sig i frivilligarbete. I Sverige är motsvarande siffra 12% (Charities Aid Foundation).

Vi har helt enkelt delegerat vår hjälpsamhet till staten genom skattesedeln, och det har fungerat bra. Med en relativt välbärgad befolkning och ett stabilt trygghetssystem har behovet av frivilligarbete, under modern historisk tid, varit litet. Vår mentalitet följer av vår historia.

Erik Oscarssons uppmaning att kavla upp ärmarna är symptomatisk. Att vi plötsligt känner att vi behöver hjälpa till på detta mer konkreta och handfasta sätt är ett tecken på att de system som garanterat vår kollektiva välfärd inte längre är tillräckliga.

Det går att använda olika förklaringsmodeller för att hitta orsakerna till denna försämring.

Det går att peka på den systematiska nedrustningen av våra allmänningar, som pågått sedan Palme – borgerlig politik (dock ibland under socialdemokratisk regi) med skattesänkningar, avdrag, utförsäljningar till profitörer och allt vad det innebär.

Det går också att peka på det plötsliga inträdet av enorma mängder människor i vårt samhälle. Människor som på grund av språkliga och kulturella barriärer behöver betydligt mer stöd än infödda svenskar för att kunna assimileras och bli till bidragande medborgare.

Det går att peka på vår import av amerikanska värderingar från och med slutet på andra världskriget – en kultur där individens ekonomiska frihet är helig, och staten i bästa fall betraktas som ett nödvändigt ont. Där konkurrens framhävs som positivt, och man skall vara sin egen lyckas smed. En kultur där skatt i någon mån ses som stöld, istället för en total självklarhet.

Oavsett hur man väljer att konstruera sin förklaringsmodell, finns två vägar att gå.

Den ena är, som Erik säger, att kavla upp ärmarna och bidra där man själv ser en möjlighet att hjälpa till. Detta kanske i dagsläget faktiskt är den enda gångbara lösningen.

Men för mig finns det i detta en bitter eftersmak. En sorts defaitism som i mina ögon är oacceptabel. Det är att slutligen jordfästa folkhemmet, och erkänna att det storskaliga, välfungerande samhället vi en gång hade, ej går att rädda. Det är att deklarera att vi i fortsättningen kommer att stå ensamma, utan ett samhälle som kan ge oss medborgare stöd när vi behöver det.

Nej.

Det här är Sverige. Vi skall i det här landet ha ett fungerande trygghetsnät som garanterar medborgarnas väl. När vi börjar sätta tilliten till frivilliga insatser från individer istället för till samhälleliga trygghetsnät och kollektiva lösningar, så har vi avskaffat det som under många år gjorde Sverige till en av de mest välmående, jämlika och fredliga samhällena i dokumenterad historia.

Om vi skall kavla upp ärmarna och enas för att åstadkomma något över huvud taget, borde vi – samhällssplittrande politiska vindar till trots – gå samman och bygga en ny kollektivism, ett nytt folkhem som klarar dagens utmaningar. Allt annat är symptombehandling.

Huvudinlägg: Erik Oscarsson: Vi gör inget själva utan förlitar oss på staten