Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 03:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/att-stoppa-huvudet-i-sanden-eller-doppa-tarna-i-strommen/

DN Åsikt

DN Åsikt. Att stoppa huvudet i sanden eller doppa tårna i strömmen

Det viktigaste i skolans värld är inte de vuxna och deras känslor, utan de barn och elever som kommer till våra skolor varje dag och som har en laglig rätt att utvecklas så långt det går. För att slå vakt om den rätten måste vi våga diskutera kvaliteten på den undervisning som bedrivs och på de lärare som utför den. Att lärare som är mycket duktiga på sitt jobb skall ha bättre lön än de som är mindre duktiga är viktigt för att sätta fingret på att det är kvaliteten på undervisningen som räknas, inte kvantiteten.

Skolans huvudpersoner är de barn och elever som varje dag, i ur och skur, tar sig till klassrum över hela Sverige. Deras lagliga rätt är att de skall få utvecklas så långt som möjligt, utifrån sina egna förutsättningar.

Jag hamnar ofta i diskussion med vänner och kollegor om huruvida detta faktiskt är målet för all den verksamhet som genomförs i skolan idag och min övertygelse är att så inte är fallet. Mitt huvudsakliga argument för detta, är att vi som jobbar i skolan inte har barns och elevers behov i första rummet, utan våra egna. Oavsett, så är jag mycket tacksam för att denna diskussion lever, inte minst för att det är viktigt att ifrågasätta sin egna övertygelser.

Det är helt enkelt så man utvecklas. Frågan är hur man får den svenska skolan, med alla dess ingående delar, att ifrågasätta sina övertygelser. Det är ett arbete som går mycket trögt idag. Skolan lever i en enorm frustration över att verkligheten inte motsvarar de övertygelser man har gällande hur den goda skolan bör ser ut.

Lägger man dessutom till att en ganska stor del av dessa övertygelser är omedvetna, är det kanske inte så underligt att debatt, politik, kommuner, skolor, rektorer och lärare ofta agerar till synes mot bättre medvetande. Det finns gott om forskning om förhållningssätt, system och praktiska metoder som faktiskt fungerar och ändå gör vi det inte. Man skulle önska att man kunde ställa sig på Kebnekaise och vråla: GÖRT! och så vart det ljus, men så funkar det ju inte tyvärr.

Varför gör vi då på detta viset? Varför agerar vi inte som vi vet att vi borde? Någonting är fel i den berättelse som finns om skolan. Ett sådant grundläggande fel är att huvudpersonen inte hänger ihop med temat. Det är de vuxna som är huvudpersonerna, när det naturligtvis borde vara barnen.

I dag får man som elev alltför ofta utvecklas så långt som det är administrativt eller kompetensmässigt praktiskt för de vuxna i skolan. Vi måste få upp en korrekt verklighetsbeskrivning till ytan och inte stoppa huvudet i sanden. Det är ett jätteproblem att Skolinspektionen visar att 40 procent av lektionerna i åk 8 inte har några tydliga mål eller syften. Det är ett jätteproblem att en tredjedel av eleverna i åk 9 inte utmanas och att 30% procent av lärarna på grundskolan tycker att det är viktigt att eleverna väntar in varandra så att de kan gå framåt tillsammans.

Eleverna tröttnar, tappar sin lust att lära och till utbildning och ser man till hur framtiden ser ut, kommer detta att vara mycket problematiskt.  Ett annat grundläggande problem i den svenska skolan är den brist på styrning och ledning som finns.

En stor anledning till varför både förstelärarreformen och lärarlönelyftet, som har varit så eftertraktade i decennier, de facto faller i ond jord när de väl genomförs, är att den jante- och tystnadskultur som finns i skolan nu synas och kommer upp ur sanden. För naturligtvis finns det lärare som är mer eller mindre duktiga på sitt jobb, problemet är bara att de som är mindre duktiga aldrig har fått reda på det. Återigen så offras barnens skolgång på grund av ett alltför starkt vuxenperspektiv.

Bristen på mod hos ledningen och omsorg om den kämpande läraren överstiger omsorgen om de kämpande barnen, vilket inte är ok. Du och jag som arbetar i skolan kan lämna våra klassrum i morgon, det kan inte barnen. Om vi som arbetar i skolan börjar ifrågasätta våra övertygelser och vågar ta barnens behov på allvar, så finns det alla möjligheter att skapa den goda berättelsen om skolan, den som man kan doppa tårna i och faktiskt dämma upp och ändra. För gott om fantastiska lärare finns det, som kan visa vägen och lära oss hur man skall göra och sen... Gört!