Under Alliansens regeringstid framförde Socialdemokraterna hård kritik mot parollen ”det ska löna sig att arbeta” och hänvisade till en kraftig försvagning i systemen som ska skydda personer som av olika anledningar inte kan arbeta.

Men trots att Socialdemokraterna haft regeringsmakten sedan 2014 tycks en onyanserad ”arbetslinje” sitta kvar i väggarna på Rosenbad, med förödande ekonomiska konsekvenser för många personer med funktionsnedsättning, i synnerhet de med intellektuell funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning.

Personer som på grund av funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom inte kan arbeta har rätt till statlig ersättning på 9.804 kr per månad i så kallad sjukersättning. I likhet med ålderspension och lön är ersättningen skattepliktig. Men där slutar likheten.

Trots den mycket låga inkomstnivån betalar personer med funktionsnedsättning som inte kan arbeta drygt 50 procent mer i skatt än pensionärer och lönearbetare med motsvarande inkomster. Denna straffskatt på funktionsnedsättning innebär 1000 kronor mindre varje månad i en redan mycket tunn plånbok.

Att klara sig på under 10.000 kronor i månaden före skatt är en kamp för vem som helst. Personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) är inget undantag. Tvärtom har många med diagnosen IF en ständigt pressad ekonomisk situation av främst två anledningar. För det första ligger hyresnivåerna för bostad, enligt LSS, betydligt högre än för övriga hyresrätter. Eftersom tillgången till LSS-bostäder är högst begränsad i de flesta kommuner är dessutom möjligheten att flytta till en billigare bostad nästan obefintlig.

För det andra är det en väldigt liten andel personer med IF som får möjlighet att lönearbeta. Dessa faktorer tillsammans gör att det är i praktiken omöjligt för personer som tillhör denna grupp att sänka sina fasta kostnader eller höja sin inkomst.

Men trots en redan utsatt livssituation beslutade regeringen under hösten att just dessa personer ska stängas ute från gruppen som får höjt bostadstillägg från och med januari 2020. Att ansvarig minister, Ardalan Shekarabi, hänvisar till att förslaget kommer från Pensionsgruppen är inget annat än en politisk dimridå.

Syftet är att dölja avsaknaden av politisk vilja att minska fattigdomen för personer som måste leva på sjukersättning eftersom de inte kan arbeta på grund av funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom.

Nu krävs politiska beslut som bygger på rättvisa och minskar diskriminering. Det skulle innebära att straffskatten på funktionsnedsättning tas bort, att höjningen av bostadstillägget gäller alla som har samma låga inkomstnivåer och att aktivitetsersättning/sjukersättning – liksom ålderspension – justeras i takt med kostnadsutvecklingen i samhället.

Parollen ”alla ska med” har haft olika politiska tolkningar under åren. Den enda anständiga tolkningen måste innebära att ”alla” betyder just alla, på lika villkor och utan undantag.