Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Åsikt

Beklämmande att lärare involveras i medicinering av elever

Foto: Fotograferna Holmberg/TT
Foto: Fotograferna Holmberg/TT

Det blir allt vanligare att svenska skolbarn medicineras med centralstimulerande läkemedel. Det är beklämmande att lärare involveras i medicineringen av dessa elever eftersom de inte har tillräckliga kunskaper på området.

Skolan ska enligt Skolverket verka för inkluderande undervisning. Alla elever, oavsett behov, ska få gå i ”vanlig” klass. Kan det finnas ett samband mellan inkluderingstanken och att allt fler elever förskrivs centralstimulerande läkemedel?

På mitt första jobb som högstadielärare blev jag överraskad av att man på morgonmötena diskuterade elevers doser och intag av olika läkemedel. Efter fyra års undervisning är jag inte lika förvånad, men desto mer beklämd. Det kan låta ungefär så här: ”X är ovanligt rörig, kan det vara att X medicin inte fungerar som den ska?” och då kan någon svara: ”Ja, enligt mamman så har X inte tagit sin medicin på två veckor”.

Att vi lärare ska ”prata medicin” är besvärande. Vi har som regel mycket skrala kunskaper i farmakologi och neuropsykologi. Jag är numera helt tyst under dessa samtal. Vem är jag att bedöma om eleven är harmonisk nog i förhållande till en särskild dos av psykofarmaka?

Neuropsykologin har bidragit till en utveckling av centralstimulerande substanser i syfte att minska mänskligt lidande. Många föräldrar vittnar om hur adhd-läkemedel har givit tillvaron struktur; efter år av kamp kan barnet passa tider, fokusera (även på “tråkiga” uppgifter) och hålla reda på sina prylar. I skolan fungerar hen som aldrig förr och hemma är det lugnare än någonsin.

Ofta har den stökiga situationen kring barnet upplevts som så pass akut att eventuella farhågor kring medicineringen hamnat längst ner på listan. Viktigast är att barnet får ett drägligt, socialt liv, goda relationer hemma och inte minst: en fungerande skolgång. Därför faller förtvivlade föräldrar till föga när de blir rekommenderade en lösning på många års trubbel. Och de förtvivlade blir fler och fler. Utskrivningen av centralstimulerande läkemedel ökade med 600 procent mellan år 2007 och 2017. Enligt Socialstyrelsen fick 5,5 procent av pojkarna och 2,5 procent av flickorna adhd-läkemedel 2016.

På 1920-talet fick den ”bråkiga eleven” stryk eller blev exkluderad. I dag är skolaga tack och lov förbjudet varför eleven i stället blir föremål för en ”åtgärdstrappa”. Eleven får då komma på olika typer av samtal i flera steg där finalen utgörs av en polisanmälan. Har inte eleven ertappats med några allvarliga förseelser, men likväl uppträder störande och visar tecken på kognitiva svårigheter, kan en pedagogisk utredning (PU) göras i stället. Ärendet går med föräldrarnas godkännande vidare till psykolog och en extern utredning inleds. Till sist kan en läkare skriva ut läkemedel som exempelvis Concerta eller Ritalina eller Metamina.

I svensk skola går många klasstimmar åt till att lyfta jämställdhet, hbtq-frågor, FN:s barnkonvention och att ”alla elever ska få vara som de vill vara”. Men det är bara prat. I verkligheten, i praktiken, regerar det normativa tänkandet hos lärarkår, skolledning och politiker. Normen är den fogliga eleven som gör, tänker och tycker rätt. Men har alla barn någonsin och någonstans i hela världen inrättat sig frivilligt i ledet och presterat helt enligt de vuxnas förväntningar? Svaret är förstås nej.

Ett komplext och intrikat nät av incitament tornar upp sig kring devisen ”En skola för alla”. Staten önskar sig välstrukturerade och ordningsamma medborgare. Läkemedelsbolagen har upptäckt skolan som en lukrativ marknad samtidigt som vårdnadshavarna önskar sina barn en fungerande skolgång. Skolorna har inte råd att förlora elever då man tjänar på varje ”huvud”.

Det svenska samhället ser på människan som reparabel; allt och alla går att fixa. Men vi som jobbar med eleverna dagligen kan inte ”fixa” allt, så när biologiska och medicinska faktorer träder in som medspelare på skolarenan pustar vi ut. För där någonstans slutar det att vara pedagogiska frågor: eleven kommer att korrigeras utanför klassrummet och återvända tyst och snäll.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.