När vi talar om integration syftar vi på de politiska åtgärder som på olika vis ska få nyanlända att komma in i det svenska samhället. Tanken är dels egenförsörjning, men även att de ska assimileras in i vår kultur. 

För att uppnå detta föreslår politiker ofta skräddarsydda integrationsåtgärder som instegsjobb, obligatoriska språklektioner eller kurser om svenska värderingar. Men den typen av insatser är verkningslösa så länge staten är den som ansvarar för nyanländas försörjning. 

Vårt övergenerösa bidragssystem är det huvudsakliga skälet till varför integrationen i Sverige inte fungerar. Att få en snabb integration handlar i grunden om incitament. 

Tänk dig att du kommer till ett främmande land. Du talar inte språket, du har inget nätverk, inga pengar och inget stöd. Vad gör du? Jo, du behöver göra ditt bästa för att skaffa ett jobb så fort som möjligt. 

Det spelar ingen roll vad det är för jobb, utan du tar det jobbet som finns. Och om det inte finns några jobb, så skapar du ett jobb. Om man däremot får lov att leva på statens peng under längre perioder, så är risken stor att man blir bekväm eftersom man inte behöver skaffa ett jobb direkt.

Jobbintegrationen går hand i hand med kulturell integration. Detta är främst för att incitamenten att anpassa sig till svensk kultur försvagas när du inte behöver arbeta.

Tänk dig själv, när det inte är angeläget att skaffa sig ett jobb i ett nytt land så är det är inte heller nödvändigt för dig att bygga upp ett nätverk så fort du kommer till landet. Du behöver alltså varken umgås med svenskar på fritiden, lära dig svenska eller försöka förstå dig på svenska normer och värderingar. 

Varför anstränga sig för att passa in om man ändå får sin försörjning serverad på silverfat?

Vårt bidragssystem lägger grunden för segregation. När människor inte behöver skaffa jobb blir de passiva. Som resultat klänger många fast vid värderingar från hemlandet, vilket skapar splittring och segregation. På grund av detta ser vi nu kulturellt segregerade områden i många delar av Sverige, där de flesta är invandrartäta.

De som råkar värst ut för segregationen är de ungdomar som växer upp i detta utanförskap. I många fall har föräldrarna kanske få eller inga svenska vänner. En del föräldrar kanske talar sämre svenska än vad barnen gör, där hjälp med hemläxor blir en utmaning. 

Att leva på bidrag leder även till en offermentalitet, vilken också riskerar att reproduceras. En del växer upp utan att se sina föräldrar försörja sig själva och ta ansvar för sina egna liv. Det blir då svårt att lära sig att ta ansvar själv.

Vårt bidragssystem formades i tanken om att människor skulle känna ekonomisk trygghet i Sverige. Visst leder det till trygghet, men det skapar också en hopplöshet och passivitet som tyvärr gör mer skada än nytta.

Den snabbaste lösningen för att förbättra integrationen är att låta människor ta ansvaret för sin egen försörjning. Därför är det viktigt att vi begränsar hur länge nyanlända får lov att leva på bidrag. Detta skapar automatiskt incitament att lära sig svenska, lära sig svenska normer och anpassa sig kulturellt. 

Egenförsörjning är viktigt för att människor ska känna sig värdiga. När staten försörjer människor så berövas de sitt självförtroende, vilket är skadligt i längden. 

Politiker kan försöka komma på fiffiga snabblösningar på integrationsproblemen. Men allt kommer att vara förgäves om vi inte adresserar roten till problemet: bidragssystemet.