Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 07:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/bostadsrattsinnehavare-rattslosa-nar-det-ska-byggas-om/

DN Åsikt

DN Åsikt. Bostadsrättsinnehavare rättslösa när det ska byggas om

Balkonger på Tobaksspinnargatan på Södermalm i Stockholm. Foto: Thomas Fång

Den nya gränsen på fyra veckor för att överklaga en planerad ombyggnad innebär att många bostadsrättsinnehavare missar möjligheten att protestera. Kommuner som Stockholms stad bryr sig inte om att informera berörda. Kravet att alla ska läsa kungörelser öppnar för att vissa i en bostadsrättsförening gynnar sig själva på grannarnas bekostnad.

En ny fransk balkong i innervinkel endast tre meter, nittio grader utanför egna bostadsrättens sovrumsfönster. Låter inte det som något som borde angå en? Eller någons bygglov för motsvarande arkitektoniska raffinemang till ens eget sovrum och som sammantaget ger upphov till en ”halvöppen planlösning” med grannen?

Det förefaller dock inte Stadsbyggnadsnämnden (SBN) i Stockholms stad tycka som i ovanstående exempel hämtat från Muttern 17 på Södermalm, det hus där jag bott i 34 år. Systematiskt underlåter kommuner att direktinformera alla enskilda ”sakägarhushåll” om bygglov för till exempel balkonger och takaltaner på flerfamiljshus så att besluten efter fyra veckor vinner laga kraft och sedan inte kan överklagas hur lagstridiga och drabbande de än är. Mycket talar för att denna underlåtenhet även gäller andra typer av lov.

Den 2 maj 2011 reviderades plan- och bygglagen. Före lagändringen kunde sakägare överklaga upp till tre veckor efter att vederbörande blivit medveten om ett bygglov. Nu infördes en skarp gräns. I dag vinner alltså lovet laga kraft fyra veckor efter beslut, om ingen sakägare klagat.

I gengäld skärptes kommunernas informationsplikt: ”Det här kommer att bli säkrare för alla”, kommenterade enhetschef Camilla Adolfsson på den dåvarande KD-ministern Stefan Attefalls socialdepartement för Sydsvenskan den 18 februari 2011. ”Det blir bättre för grannarna som får besked om vad som är på gång och det blir bättre för den som ska bygga eftersom de får besked om att lovet verkligen är klart.”

I Stockholm informerar SBN bostadsrättsföreningens styrelse om lovet, men inte den enskilde medlemmen eller motsvarande i omgivande fastigheter trots att det i PBL 9 kap, 41 b § anges att riktad kungörelse även ska göras till ”…övriga kända sakägare, om antalet inte är så stort att det skulle innebära större kostnader och besvär än vad som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med meddelandet att skicka det till var och en av dem”.

Kuvert och portokostnad på några hundralappar och enkel brevhantering kan knappast sägas vara oskäligt i förhållande till upprätthållande av rättssäkerhet och möjlighet att freda egendomar för miljoner och högt uppskattade bruksvärden. Ansökningskostnaden uppgår till drygt 20.000 kronor, så lite medel borde kunna öronmärkas även till information. I annat fall: Höj avgiften!

Man skulle också kunna tänka sig en revidering av PBL där kommunen förpliktigar bostadsrättsföreningar och fastighetsägare som fått delgivningar om ansökan och beslut att upplysa varje medlem eller hyresgäst om detta och att klagandetiden i annat fall förlängs. Delgivningar via elektronisk post har lagstiftaren framsynt nog redan tagit höjd för. Informationsfrågan handlar inte om att det är ogörligt eller ens svårt. Det är viljan som tryter.

När kommunen har en skyldighet att underrätta var och en, men sätter i system att strunta i det, har de hjälp av en liten finurlig passus på undanskymd plats i förarbetet till PBL (Prop. 2010/11:63 55): ”Bestämmelsens utformning innebär att tiden för överklagande ska räknas på det sätt som anges i tredje stycket även om byggnadsnämnden inte skulle ha uppfyllt skyldigheten att skicka ett meddelande till sakägare enligt 9 kap. 41 b §”. Ingen möjlighet till rättelse för den drabbade och inga sanktionsmöjligheter mot till exempel de alltid lika exploateringspeppiga stockholmskommunerna. Bilden av ett politiskt och ideologiskt uppsåt framträder.

I stället för direktriktad information från kommunen förväntas de oprioriterade sakägarna ta del av bygglovsbeslutet genom nätpublikationen Post- och Inrikes tidningar. Handen på hjärtat, hur ofta besöker du den sidan eller läser lokaltidningarnas kungörelser? Och i synnerhet om du inte förväntar dig att hitta något där som angår dig. Post- och Inrikestidningar från 1645 är en museal informationskanal för gallerierna, ett orimligt sätt för samhället att hävda att de delgett allmänheten viktiga beslut.

Man skulle kunna tro att bostadsrättsföreningsstyrelsernas förpliktelser enligt likställighetsprincipen (utgår från generalklausuler i LEF & BRL) trots allt ändå ska garantera information i tid till samtliga medlemmar så de kan delta i den kommunala handläggningsprocessen och eventuellt överklaga. Men denna lagstadgade fundamentala grundsats är i praktiken ofta en chimär.

I vår egen förening gav styrelsens bemyndigade balkonggrupp medlemmarna drygt två månader på sig att lämna synpunkter ”inför inlämnade av ansökan”, som man skriftligen uttryckte det. I själva verkat hade de redan lämnat in och under den interna samrådsperioden beviljades lovet och obevekligt tickade sedan tiden ner tills beslutet vann laga kraft, oss övriga medlemmar ovetandes trots att vi var flera som var tydliga med att vi ville delta i processen. Först sju månader efter att byggloven beviljats informerades medlemmarna i samband med årsstämma.

Fyra av de fem styrelseledamöterna verkade aktivt för tre takaltaner och tre balkonger – till sig själva, vid sidan av övriga åtgärder. Och de hade möjligheten till skillnad från oss andra att utnyttja sin insiderkunskap och kommunicera handläggaren för att påverka sin privata situation.

Modellen ovan är bara en av flera varianter på hur ledningen för bostadsrättsföreningar rundar risken för överklaganden från egna medlemmar.

I många avseenden utgör bostadsrättsföreningar i praktiken små rättsliga fristater i staten där en majoritet genom styrelsen tämligen sorglöst kan ägna sig åt otillbörligt gynnande av egna intressen. Stora ekonomiska incitament och närmast oinskränkt makt gör många bostadsrättsföreningar till socialpsykologiska tummelplatser som inte står Svenska Akademien långt efter.

Det är få förunnat att ha de finansiella muskler som krävs för en rättsprocess mot en förening som moraliskt gått vilse. Och vid allvarligare konflikter finns också ofta ett mer eller mindre uttalat hot om förverkande av bostadsrätten, ens hem och trygghet.

Som drabbade sakägare i en bostadsrättsförening på drift törstar man efter kontakt med yttervärlden, etiska normer och en juridiskt stadig mark att äntligen få kravla upp på. Vi väntade andäktigt på att få vår tamp kastad till oss från det samhälle vi trodde vi hade ett kontrakt med. Men det kom ingen.

Vågar alla vi och morgondagens drabbade sakägare i landet snart hoppas på lite lagefterlevnad, garanterad talerätt och rättssäkerhet trots att vi inte är några hippa och omhuldade spekulationspimpare på grannars bekostnad av faciliteter marknaden dignar av?