Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 15:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/coronaviruset-tar-dod-pa-valfriheten/

DN Åsikt

DN Åsikt. ”Coronaviruset tar död på valfriheten”

Golfklubben Forest Park Golf Course i New York tar sedan i fredags bara emot en kund åt gången.
Golfklubben Forest Park Golf Course i New York tar sedan i fredags bara emot en kund åt gången. Foto: Kathy Willens

INSÄNDARE. Det är hög tid att ompröva den individualistiskt präglade samhällsmodellen. Det nya coronaviruset tar död på den valfrihet vi vant oss vid, skriver filosofistudenten Tuija Roberntz.

Just nu har vi alla ett gemensamt samtalsämne. Vi är många som går i samma tankar. Jag syftar naturligtvis på det virus som vandrar från människa till människa över kontinenter och världshav.

Många är oroade och samlar på sig så att varor och mediciner tar slut och inte räcker till dem som mest behöver. Vittnesmål hörs även om hur människor beter sig misstänksamt och rasistiskt mot varandra.

Vad jag vill ta fasta på är dock den motsatta rörelsen. Den som rör sig mot gemenskap. För vad det nya coronaviruset och covid-19 egentligen tydliggör är det faktum att vi faktiskt tillhör samma kropp.

I Italien sjungs det från balkongerna. På sociala medier i Sverige delar folk videor där de tvättar händerna och sjunger sånger – ensamma, men tillsammans. Var det så här det kändes när alla tittade på samma tv-program samtidigt?

De 1,5 metrarna vi uppmanas hålla till varandra är ett band emellan oss. Vi är isolerade i ett gemensamt syfte: att inte låta detta drabba dem som är sjukast, att inte låta detta slå hårt mot vår sjukvård.

Coronaviruset gör mina självförverkligande strävanden sekundära. Myndigheterna säger åt oss hur vi ska agera och jag känner mig befriad. Det spelar inte så stor roll vilket betyg jag får på kommande tenta. Nu står något större på spel.

Parallellt med coronakrisen existerar nödlägen som slår mot vår gemensamma kropp. Människor i dag tvingas fly till följd av dysfunktionella relationer inom den globala kroppen. Under flyktingvågen 2015 samlades på tågstationer för att få hjälpa till.

Fem år senare präglas nyhetsflödet av politiska utspel om att vi aldrig ska ta emot så många människor och sträva efter den humanitet som vi gjorde då. I protest mot dessa utspel taggas nu #jagär2015 på sociala medier och vi läser berättelser om människor som kämpar för att få vara med i en gemensam samhällskropp, kämpar för att lära sig ett språk och för att lära ut ett språk.

Dessa människor har insikten om att vi hör ihop, kan arbeta tillsammans och att vi måste arbeta tillsammans. Å andra sidan finns även dessvärre finns de andra berättelserna, de som handlar hur människor stöts ut ur kroppen, hur de har lärt sig ett språk och skapat sig ett sammanhang för att sedan utvisas. Den uteslutningen är en humanitär katastrof.

En andra pågående katastrof som aktivister kämpat för att utlysa nödläge för är den ekologiska katastrofen, klimatkatastrofen. Vi har sedan länge kunskap om hur vårt samhällssystem spränger de planetära gränserna och tar död på vår värld.

När man läser om inställda flyg och minskade utsläpp är det inte utan att man känner sig något bedrövad över att det skulle krävas ett dödligt virus för att verkställa de åtgärder som krävs mot torka, svält, städer under vatten, artutrotning och så vidare. 

Anledningen att corona tas på större allvar är dock inte särskilt svår att förstå. Corona slår här och nu och viker inte undan bara för att du är statsminister, vd, eller uppväxt i en familj som har råd att åka skidor i alperna. Även om coronaviruset i sig inte diskriminerar kommer konsekvenserna givetvis ändå slå hårdast mot de fattiga.

Det talas om hur människor i USA riskerar att bli skuldsatta för livet till följd av vård för corona samtidigt som människor i Sverige varslas och blir av med arbetspass nödvändiga för att betala hyran. Hur ska vi lösa att människor inte får någon lön?

Den prekära situationen vi just nu befinner oss i låter oss erfara att vi hör ihop. I den erfarenheten finns kanske en nyckel till en lösning inte bara för det nuvarande nödläget, utan även de andra nödlägen vi står inför.

Frågan vad den gemensamma kroppen behöver, och vad ens egen del är i den kan vi inte alltid svara på själva. För att förstå att vi är behövda behöver vi att någon säger det till oss. Vad vi ska ägna vår tid och vårt liv åt är en viktig fråga som jag inte tror att man kan ta ansvar för ensam. 

Vi måste ha förväntningar, ja kanske till och med krav på varandra. Den framgångsfokuserande valfrihetens samhälle säger aldrig åt oss att vi är viktiga bara för att vi finns till. Den säger aldrig åt oss att vad vi gör är viktigt bara av den anledning att vi är en del i en gemensam kropp, vars liv kräver att vi ägnar oss åt något som den behöver. Den framgångsfokuserande valfrihetens samhälle säger bara åt oss att vi är viktiga om vi blir framgångsrika.

Det är hög tid att ompröva den individualistiskt präglade valfrihetens status. Den sortens valfrihet som säger att vad vi gör som individer inte spelar roll för någon annan och vilken lyckas sämre med att ge en känsla av gemenskap, än vad ett dödligt virus gör.