Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-14 18:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/cyklingen-ur-en-yrkesforares-synvinkel/

DN Åsikt

DN Åsikt. Cyklingen ur en yrkesförares synvinkel

Försök att framföra ditt fordon med generositet och omdöme, även om det ”bara” är en cykel.

Jag är rädd på mitt arbete. Det har faktiskt hänt att jag har haft mardrömmar om olyckor som kan ske. Förr eller senare händer det kanske något också i min dagliga arbetsmiljö, som ofta är åtta timmar om dagen. Något som jag förmodligen anses ha skulden till, i ett ögonblick av oväntad närmande i 40km/h av en cyklist från en vinkel utan sikt och som kan ge katastrofala följder. Försök att hitta en parallell i din egen arbetsmiljö, där andra kan bete sig så vårdslöst och omdömeslöst och där du i de flesta fall anses vållande. I de flesta fall skulle Arbetsmiljöverket sätta stopp för verksamheten.

Vi yrkesförare i buss och taxi känner så väl igen typerna som beskrivs. Det visar sig väldigt tydligt i inläggen, hur man betraktar den omgivande trafiken från en cykelsadel. Andra trafikanter omnämns marginellt som hinder för Mekits avnjutande av vårsolen, i sin egen lilla sfär. Mekit kan också se en ideologisk poäng i att cykla och i de fallen kan demonstrativt fara fram som Attilas horder. Men allra värst är Gilyc, som ska slå nya personliga rekordtider mellan Hammarby Sjöstad och Kungsträdgårdsgatan, som går att skryta om på kontoret. Soppan av endorfiner och testosteron fyller den omtöcknade skallen under träningspasset tills det sprutar ur öronen. Jag kör ibland höga militärer. Jag har föreslagit att nuvarande militära hjälmar byts ut mot cykelhjälmar, eftersom de verkar skydda mot allt ont som benbrott, malaria, skurknän och restskatt. Dessutom finns det hål i dom, vilka jag har förstått, ger plats för hornen.

Ibland känner jag mig som Super Mario när det far runt projektiler i 40km/h. Skillnaden är att jag jag inte får nya liv om jag blir träffad, utan får leva med mitt gamla i vetskapen om att man tagit livet av någon.

Det är så illa att man ibland får ångest innan man närmar sig Skeppsbron. Det finns absolut ingen generositet i cyklisternas framfart. Ibland krockas det även mellan cyklister och någon skadas. Det är ohållbart och förmodligen är ett förarbevis nödvändigt att införa för trampcykel innanför tullarna. Det är inte särskilt stor skillnad mellan en motordriven cykel och en trampcykel som framförs i 40km/h.

Oavsett vems som skulle vara vållande till en olycka, så bör man framföra sitt fordon så att det inte händer och ta hänsyn till med(mot?)trafikantens eventuella felmanövrar. Cyklister är ändå mjuka och oavsett skuld, så är det ingen förmån att kunna få skrivet på gravstenen ”Jag hade i alla fall rätt”.