Tommy Jacobson har helt rätt att de två miljarder som Alliansen slängde ut på att utreda en Östlig förbindelse var pengar kastade i sjön. Vad tänkte egentligen alliansregeringen? Varför utreda något som man inte hade någon aning om hur man ska finansiera? Tjugo miljarder kronor är ju inget man snyter ur näsan, och med intäkterna från trängselskatten upplåsta av Förbifart Stockholm i ytterligare 35 år kan man bara gissa att den dåvarande infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) hoppades att en givmild motorvägsfé skulle svinga sitt magiska trollspö och fullborda sagan om ringen.

Men någonting fick vi i alla fall ut av våra skattepengar. Från Trafikverkets utredningar vet vi att en Östlig förbindelse skulle öka trafiken med 700.000 fordonskilometer per dygn. På svenska motsvarar det 70.000 fler bilar som kör en mil om dagen. Och någonstans här faller argumenten för en Österled ihop. Det är sant att en Österled skulle underlätta för bilister att köra mellan Nacka och norra Stockholm. Men kostnaden för detta är ökad trafik och trängsel på andra vägar.

Öppnandet av Södra länken gav kraftiga trafikökningar på Värmdövägen och Essingeleden. Den nyöppnade Norra länken har gjort att trafiken på Roslagsvägen har ökat med över 20 procent och att trafiken på Lidingöbron beräknas öka med 27 procent till år 2020. Norrortsleden som skulle ge bilisterna en smidig passage mellan Häggvik och Täby har imploderat och står still i rusningstid. Förbifart Stockholm är inte ens byggd, men drar redan på sig trängselrelaterade kompletteringskostnader i Trafikverkets planering.

Förespråkarna av nya stadsmotorvägar gör alla samma misstag. De tror att alla bilar som finns i Stockholm redan är ute på vägarna, och att fler vägar alltså skulle ge mer utrymme till varje enskild bilist. Men så är det inte. Vi är många stockholmare som har tillgång till bil men som använder den mycket sparsmakat – såvida inte nya vägförbindelser eller försämrade möjligheter att transportera sig kollektivt gör bilåkandet mer attraktivt. Stockholm är dessutom en växande stad, och ju fler av dessa nystockholmare som uppmuntras att transportera sig med bil, desto större trängselproblem kommer vi att få.

Vi vet redan vad som funkar och inte funkar. Stora satsningar på kollektivtrafik ökar framkomligheten både för SL-trafikanter och för bilberoende småföretagare. Nya attraktiva cykelbanor förbättrar framkomligheten för cyklister och varutransporter.

Jag kan nästan höra hur förespråkarna av nya vägar vrider och vänder på sig. Det känns inte rätt. Resonemanget om en ringled som ska få bilarna att ”köra runt staden istället för genom” verkar ju så logiskt. Men tyvärr, en stad är mer komplex än så. Det är ett enormt slöseri med pengar och miljö att planera den utifrån en hisspitch, oavsett hur slagkraftig den känns.

Alliansen har nu slösat bort 2.000 miljoner kronor på Österleden. Det är fem gånger mer än vad de själva beskyllde Miljöpartiet för att slösa bort när de tillfälligt stoppade byggstarten av Förbifart Stockholm. Vi måste börja titta på verkligheten och förstå att sagan om ringen som ska förlösa staden från återkommande trafikinfarkter är just en saga. Och i avsaknad av domedagsberg och vulkaniska lava att slänga den i gör vi bäst i att sakta men säkert låta den glida ner i en dokumentstrimlare på Trafikverkets Borlängekontor.