Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 11:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/asikt/de-apatiska-valfardsbarnen/

DN Åsikt

DN Åsikt. De apatiska välfärdsbarnen

Den konstanta tillgången av digitala förströelser, som barn och ungdomar får tillgång till i unga år, måste diskuteras och tas hänsyn till när vi diskuterar den svenska skolans kris.

Som rubriken lyder, syftet är inte att cyniskt raljera över de drabbade flyktingbarnen för en tid sedan. Inte heller att generalisera över alla våra unga människor i samhället. Som verksam gymnasielärare sedan tio år tillbaka har jag dock uppmärksammat förändringar över tid, och min valda rubrik ska på ett mer provokativt retoriskt sätt belysa en kognitiv tendens hos ungdomar av idag. Något som i allra högsta grad påverkar skolans verksamhet och ungdomars kunskapsutveckling.

Sedan jag själv började som lärare har det som bekant hänt stora tekniska förändringar, framförallt den smarta telefonen och dess konstanta utbud av lättjefulla banaliteter. Barn av i dag, som tidigt erhåller en smart telefon med obegränsad uppkoppling, fastnar snabbt i dess grepp av digitalt socker. Barn som sedan vänjer sig vid att alltid ha en aldrig sinande godispåse i fickan att greppa när den kognitiva tristessen gör sig tillkänna. Om inte detta är tillräcklig, i skolan får varje elev helt förutsättningslöst en egen dator med snabb och fri uppkoppling som dubblerar antalet skärmar att använda. Som i allt högre grad ger en avskärmande effekt på inlärning och verklighetsnärvaro. Konsekvenserna av detta är många.

I skolor och på nätet skildras allt oftare hur mången lärare i frustration vittnar om ungdomars koncentrationssvårigheter, elevers ifrågasättande av lektionsuppgifter som inte utlöser en direkt lustfylld respons, en allt kortare kognitiv uthållighet att arbeta med skoluppgifter, en ökande håglöshet att försöka lösa problem och uppgifter där svaret inte snabbt går att finna på Google eller Wikipedia samt en påtaglig dekadens gällande läsförmåga av texter vars längd och komplexitet överstiger ett kortare Facebookinlägg.

Syftet är inte att generalisera ovanstående på alla elever i svensk skola, det finns självfallet en märkbar andel intresserade och högpresterande elever. Jag undanber även kritik gällande teknikfientlighet och bakåtsträvande, som menar att det är skolans fel för att det inte bedrivs undervisning anpassad till elevens föreställningsvärld och individuella nivå. Om nu skolan ska vara kompensatorisk i sann demokratisk anda, är det väl mer lämpligt att skolan bedriver verksamhet som inte göder ovan kognitiva utveckling hos eleverna. Men, som lärare är detta inte helt enkelt. Vi har i dag ett utbildningssystem som i grunden vilar och bygger på två fundament: hög genomströmning och nöjda elever/studenter. Då är det svårt att rycka bort godispåsen och istället servera osaltad råggröt, även om gröten hade varit bra mycket nyttigare på lång sikt.

Med detta vill jag pålysa en mer jordnära orsak till de bristande skolresultaten, där barnens kognitiva utveckling danas av konstant tillgång till digitala förströelser i ung ålder och cementeras till ett latent beroende av bekräftelse på sociala medier, banala distraktioner på Youtube och ett infantilt pusslande av färgade godisbitar. Då är det inte konstigt att andragradsekvationerna blir ogripbara, den skönlitterära novellen blir en vägg av text och lärarens föreläsning en monoton ljudslinga helt utan inslag av gulliga kattungar.